En början..


Som ni nog har förstått vid det här laget så har vi en stor förändring framför oss, vi flyttar till Spanien i slutet av sommaren!!!

Jag tänkte försöka hålla det så kort jag bara kan då det har en förmåga att bli en lång historia. Pga av mitt bindvävsyndrom så lever jag med en enorm smärta och kylan gör mig fruktansvärt begränsad, så jag har varit inne på att flytta utomlands, men man hade ju sambo barn djur osv. Men i februari då jag och mitt ex gick ifrån varandra så började jag tänka seriöst på det.

Då kommer man ju till vad ska man göra utomlands då? Man måste ju försörja sig på något sätt.

Studier? Jag började kolla upp studier på ca 6månader bara för att testa på, men att betala 200 tusen för det är inte nånting för mig.

Jobba då? Ja jo man börjar kolla runt på standard jobben utomlands = call center. Dom svenska jobben så är det ju att man ska kunna flytande engelska både tal och skriftligt, och där börjar man tvivla på sig själv... absolut jag kan engelska, men är den tillräcklig? Man vet ju att när man är upp i det så rullar det ju på, men tänk om det inte gör det? Så jag la det på is ett litet tag..

Sen såg jag att en vän hade delat på Facebook om ett jobb på call center i Barcelona, jag vart intresserad men hade inte så höga förväntningar.

Det va ju någon månad sen han hade lagt ut annonsen så det är väl troligtvis för sent, men jag slängde iväg ett pm ändå...

Någon dag senare fick jag svar och allting lät väldigt intressant faktiskt, OCH allt är bara på svenska! Haha. Jag ringde upp min vän som känner han som startat upp företaget och ja där lät allting positivt.

Tankarna började snurra mer och mer och ja ärligt talat var det kaos i mitt huvud. Jag visste inte vad jag skulle tänka eller tycka om nånting, började tvivla på mig själv och på samma gång kände jag att jag måste ju testa.

Jag ringde min eds kontakt som sa kör på, varför stanna i Sverige och plågas om man kan flytta någon annanstans och få må bättre? Jag skrev ut i en facebook grupp och börja fråga mig för där med dom som har samma syndrom om dom flyttat utomlands, hur det funkat för dom kroppsmässigt och även bara när dom åkt utomlands. Förvånansvärt så var det väldigt många som skrev om Spanien både anhöriga som flyttat dit och dom som varit där och bara positivt. Kom även över informationen också att Spanien har kommit längre inom mitt syndrom så jag kan få bättre hjälp där än här i Sverige.

Nu började allt bli seriöst, och jag kände att ne nu kör jag bara på, jag kommer ångra mig annars och jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig igenom vintern helt själv med min son.

Jag har faktiskt jämfört det lite som att skaffa barn, jag skaffar på mig så mycket fakta jag bara kan, men jag vet inte hur det blir fören jag är där. Skillnaden nu är ju att jag kan åka tillbaka till Sverige om det inte funkar. Jag har skrivit med många svenska föräldrar både par och ensamstående för att höra hur dom upplever det är att bo i Barcelona med barn.

Idag står jag här och, lägenheten är uppsagd, två stycken ska faktiskt komma och titta på den imorgon, flygbiljetten är bokad, en massa info är införskaffad och många listor gjorda, har börjat att sälja iväg saker lite smått. Jag kommer att behålla dom mest nödvändigaste möblerna osv ifall att vi kommer tillbaka så vi inte måste börja köpa nytt, blir vi kvar så säljs det isåfall iväg senare.

Nu sätter jag stopp här och känner att jag kan gå lite mer ingående på alla delar senare. Jag hoppas verkligen att du vill följa min och Milians resa till förhoppningsvis ett helt nytt liv!

// Sandra Unander


Sandra Unander


Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229