Header

Det brister och gör ont. Glassplitter över golvet och andra patienter som skriker. Jag som blir släpt till mitt rum och sedan går larmet och jag ligger återigen fastspänd i bältessängen. Skriker och skriker för att försöka överrösta rösterna i mitt huvud och kan inte lugna ned mig förrän min läkare kommer och är min avatar och pratar med mina röster. Får ligga i bälstessängen till klockan 11 då jag sondas och sedan släpps upp.

I förrgår var jag på SÖS för misstänkt hjärtsvikt men som tur var det inte de men lågt HB har jag däremot. Sedan har jag fått det konstaterat att jag har hypotyreos och äter nu Levaxin. Vi har höjt Litium till fyra tabletter och jag ska idag få depå injektion. Vi håller på och trappar ned Stesoliden och istället äter jag 50 mg Olanzapin.

Kunde inte gå emot rösterna igår kväll utan sov på golvet. De säger att det är dumheter men de förstår inte vilken makt rösterna har över mig.

Min läkare kom med ett förslag vilket är att läsa fysik här på avdelningen med hjälp av stödperson eftersom jag är på LPT. För jag håller hårt i drömmarna trots att om jag bara fick chansen skulle ta livet av mig. Det är så jävla komplext att jag inte ens förstår det själv. Men drömmen om att bli läkare. Drömmen om att en dag kunna stå hyfsat på egna ben. Drömmen om att bli fri.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag står på en avsats redo att hoppa. Redo att släppa taget. Om jag bara skulle våga. Släppa det destruktiva, släppa anorexins varma hand, sluta lyssna till rösterna i mitt huvud. Tänk om jag vore redo. Vikten bekymrar mig allt mindre, istället är det tvången och allt runt omkring som stressar mig tills jag blir galen och kastar allt i golvet. Jag äter nu 30 mg Olanzapin och jag orkar knappt bry mig om att man går upp i vikt av den, jag vill bara få tyst på allt som skriker i mitt huvud dygnet runt. Jag äter ungefär 500 kalorier om dagen och resten sondas jag. Varje dag. Varje jävla dag.

Jag står på en avsats redo att hoppa. Redo att släppa taget. För en månad sedan hade det självklart betytt att jag skulle hoppa framför tåget, men idag är det inte lika självklart. Rösterna tvingar mig fortfarande till att jag ska tänka att jag ska dö och ta livet av mig men jag är också på ett annat plan redo att ta avsats mot livet. Mot att leva igen. Hitta nyckeln till fängelserna som jag är bunden vid, låsa upp dem och ta mig loss. En gång för alla. Är det inte min tur att må bra nu?

Jag är livrädd. För mig själv och vad jag är kapabel till att åstadkomma. Vad jag kan göra mot mig själv och mot andra i min närhet. Men det är väl så det får vara just nu antar jag. Jag har mitt extravak och jag har ingen möjlighet att styras av rösterna fullt ut. Efter att ha ätit 60 mg Stesolid om dagen börjar vi sakta trappa ut den och jag ska klara mig på mina Olanzapin. Jag tror det är bra, för Stesolid har ändå ingen verkan på mig längre. Jag har ätit det alldeles för lång tid nu. Om bara själen kunde sluta skava så in i norden. Om bara jag kunde lagas med silvertejp. Fan vad enkelt allt vore då. Men, Elin, kära Elin, ge inte upp nu, Inte idag..

Likes

Comments

Andas in en bris av ångest. Andas ut en illaluktande frän lukt av självhat. Jag har fått världens bästa läkare. Kanske, kanske kan jag bli frisk någon gång. Hon ger mig hopp, tro och styrka och jag blir lugn när hon är i närheten. Hon är den enda person som på något sätt ibland kan lyckas styra mina röster.

Jag börjar bli trött nu. Trött på det här. Jag vill inte mer. Jag vill inte ligga i en sjukhussäng med en slang i näsan i flera månader till. Nästa vecka är det länsrätten och min läkare kommer begära 6 månader förlängt LPT. Jag vill ut nu. Men jag är för rädd för mig själv, för mina röster. De kommer ta död på mig, JAG KOMMER DÖ. Som min MAL sa, tänk om du dör, då kommer du aldrig få höra Kent igen. Och jag tänker efter och inser att ett liv oavsett död eller levande utan Kent aldrig skulle fungera.. Jag måste komma härifrån nu. Jag vet bara inte i helvete hur jag ska kunna göra det.. Jag hoppas med all min tro att mina mediciner hjälper mig på traven nu också. Jag är åter igen insatt på Litium morgon och kväll och 22,5 mg Olanzapin. uppdelat tre gånger om dagen.

Att bli bältad och sondmatad varje dag tar på krafterna. Jag är helt jävla slut. Orkar knappt kämpa emot längre, om inte rösterna skrek i mitt huvud skulle jag ha kommit så mycket längre vid det här laget.

Ingen förstår vilket jävla fängelse jag har spärrat in mig själv i.

Likes

Comments

Tårar som bränner och ett hjärta som skaver. När ska jag bli jag igen. När ska passionen för yogan och fotograferandet komma tillbaka. När ska världen utanför locka mer än en sjukhussäng och en droppställning. När ska världen utanför vara mer värd att leva än döden när tåget kör över över mig. Jag får jämt höra att jag har så mycket kapacitet, att jag kommer klara mig. Att det finns ett liv för mig också om jag bara orkar kämpa lite, lite till. Jag har fått träffa världens bästa doktorer här på Nacka som gör precis allt i sin makt för att överlista min tvång och röster och kanske kommer de att lyckas. Kanske kommer jag orka tillslut, men inte på det här sättet genom att stänga alla ute.

Jag vill jobba inom vården. Det finns ett uns av längtan. Av att kunna hjälpa på samma sätt som jag själv har blivit hjälpt av de änglasjälar jag har mött. De vet vilka de är, jag behöver inte nämna några namn. Kanske kommer jag en dag stå där och ha tagit läkarexamen eller sjuksköterskeexamen. Kanske kommer jag en dag kunna lägga handen på en patients axel och säga; det blir bättre, och mena det. För jag har gått igenom det själv. Kanske kommer jag en dag kunna lägga handen på min egen axel och säga; jag gjorde det. Elin du gjorde det.

Kanske är det så, att jag kommer klara mig trots allt. Elin kommer klara sig. Elin kommer inte hoppa framför tåget eller hänga sig i sitt rum på avdelning 32. Planen är så fortfarande och den är svår att rucka på, men jag vill hoppas att min läkare kan hjälpa mig. Jag vill ju inte dö egentligen, jag orkar bara inte leva med alla röster. Det är fruktansvärt att ha det såhär och jag önskar inte ens Donald Trump detta. Jag önskar ingen levande existerande varelse mina röster. Och för att svara på kommentaren jag fick, nej, jag ska inte till rättpsykiatrin- det har det inte varit någon talan om. Punkt.

Likes

Comments

Gårdagen fick inget slut. Istället hade jag ned frukostvagnen full med allt porslin, glas och termosar och har nu matsals-förbud. Jag har legat i bältessäng fyra gånger på ett dygn, varav en av gångerna halva natten och den andra från sju till tolv imorse. Annars håller jag mig mest på rummet, sover och får brutala ångestattacker.

Jag äter lite och sondas varje dag, vilken ger mig sådan fruktansvärd kroppsångest. Vill knappt veta vad vågen visar på måndag.

Börjar känna mig orolig i kroppen. Kommer det leda till ännu en bältesläggning eller kommer jag få tyst på mina röster. Andas Elin, andas.

Likes

Comments

Hålet i bröstkorgen som bara växer sig större och större. Jag vill inte vara med längre. Jag har tröttnat för längesedan. Vad ska jag ta mig till när allt bara är så förjävligt som det bara går, när ljuset i tunneln har slocknat helt och jag famlar i ett becksvart mörker. Det är fysiska men främst den psykiska smärtan vi talar om, som gör det knappt uthärdligt att hålla ut.

Jag ser ingen kraft i någonting längre. Allt är som bortblåst. Det jag utsätts för varje dag här tar död på mig även om det i praktiken räddar mitt liv. Det är slut nu. Jag gör slut på det här nu.

Likes

Comments

Nej, jag är inte rädd för att må bra. Jag är rädd för att aldrig få ett fungerande liv. Aldrig fungera ute i det normala samhället och klara av normala vardagssysslor. Jag är rädd för att anorexin, rösterna och tvången ska driva mig till ett så hårt liv svältmässigt och självskademässigt att jag aldrig någonsin kommer få bukt med mina problem. Att mina röster ska. fortsätta pressa mig och hela min vardag så jag varje dag undrar om jag ska gå under.

För hur ska jag jag hinna allt. Hur ska jag laga sex mål mat om dagen, äta maten, träna, tvätta, handla, plugga klart, ha tenta när jag ska äta mellanmål, skaffa jobb, familj, anpassa mig och vara flexibel, hur helvete ska jag få livet att gå ihop. Jag är så djävulskt stressad att jag bara vill spy.

Anorexin har tagit över helt och jag känner mig så jövla körd. Ser ingen utväg på den här rondellen.

Likes

Comments

Blev körd runt Långsjön av Mattias och Joseph i rullstolen igår vilket var helt fantastiskt att få komma ut i naturen. Mindre fantastiskt var väl att jag sedan svimmade och hade två val - dropp eller Södersjukhuset. Jag valde tillslut med tårar i ögonen att de skulle få sätta dropp så både igår och idag har jag suttit i rullstolen även inne på avdelningen (ny ordination) och rullat runt med min droppställning. Jag kan inte slappna av och får panik att titta på droppet hela tiden, böjer armen, klämmer åt slangen, nu kommer det här droppet beräknas ta 12 timmar. Och ännu värre blir det imorgon då jag planeras få sondnäringen tillbaka igen. Jag. Vill. Inte. Snälla jag vill inte.

Igår blev ångesten bara för mycket och jag började kasta blomkrukor och dunka huvudet i väggen så fick först rumsavskiljning i 8 timmar och sedan blev jag bältad och injicerad med Haldol tills jag somnade.

Annars fortsätter jag vara mer och mer på avdelningen så länge Mattias och Lasse är här, hur jag kommer känna när de blir utskrivna vet jag inte riktigt. Jag lär vara kvar ett tag till i alla fall.

Likes

Comments

Gemenskap. Det är något jag har känt ikväll som jag inte har känt på så fruktansvärt länge. Det var tomt i matsalen när jag hämtade kaffe förutom en annan patient och jag tog mod till mig och frågade om han ville ha sällskap. Det ville han så jag slog mig ned och fram till tolv satt vi och pratade om livets alla gåtor. Om framtidsdrömmar, ångest, intressen. Jag slurpade i mig två koppar kaffe och fick ta 10 mg Stesolid för att komma ned i varv, inte för att det har hjälpt något..

Jag känner mig inte lika ångestfylld som jag brukar så här sent på kvällen i alla fall men jag har ingen aning om hur jag ska kunna sova. Kanske ska jag läsa en bok?

Likes

Comments

2017. Vilket jävla år. Om två dagar har jag varit inlagd i exakt ett år på olika psykiatriska akutvårdsavdelningar och ibland då och då på Södersjukhuset. Det har varit ett turbulent år. Jag har många gånger svävat mellan liv och död men jag har också haft stunder av ren lycka och eufori. Jag önskar att jag hade sluppit varit med om vara med om så mycket skit som jag faktiskt har fått ta emot under det här året, och att som Åsa brukar säga till mig: att inte alla skulle ha sett mig med fel glasögon hela tiden. Jag har haft LPT så många gånger att jag inte kan räkna till dem, och nu har jag snart haft det i fyra månader. Jag har haft extravak fler gånger än vad som går att räkna till och nu har jag haft det konstant sedan början på september. Jag har på grund av rädsla tagit intoxer som fått ambulansen att hämta mig med och kört mig med blåljus till Södersjukhuset, jag har även spenderat timmar där för att hjärtat har krånglat, för att jag har skurit sönder muskeln i benet och för att jag har svält mig till en långt passerad gräns. Jag har fått inflammation i lungsäcken, fått sy i pannan för att jag har dunkat huvudet så mycket i väggen och jag har haft otaligt många hjärnskakningar under året som gått. Jag har bältats fler än två hundra gånger, jag har har fått så mycket injektioner att jag inte har kunnat sitta ned, jag har sondmatats varje dag i två och en halv månad, jag har gått från normalviktig till gravt underviktig under en inläggsperiod, jag har legat på tågspåret och blivit uppburen och hämtad av polis och ambulans, Det har varit ett helvetes år rent ut sagt.


Men. Sedan har det varit stunder som aldrig kommer gå att ersätta. Som när jag och Emelie sprang och solade solarium på våran 15 minuters promenad. Som när jag kom nära Andreas första gången och firade hans 30 årsdag inlagd. Som alla dagar vi satt lutade under en filt mot husväggen på Gubbängen och rökte i timmar. Som när vi tränade yoga mitt i all skit. Som när mitt LPT skrevs av och jag skrev ut mig i två veckor, packade väskorna och flyttade hem till honom. Hur vi gick på Gröna Lund, Skansen, åt mat ute, grillade, tände rökelser, myste till filmer och dansade på rave. De var de bästa veckorna under det här året om inte drogerna hade tagit över och jag hade fuckat up allt.

Det har varit ett händelserikt år men jag önskar att jag det här året slipper skavsåren från bältessängen på vristerna i veckor, att jag kommer ur tvångsbeteendena lite mer, att jag får göra allt jag egentligen i smyg drömmer om men framförallt att jag någon gång klarar av att börja äta så jag kommer här i från och att kroppsångesten och rädslan över att behöva väga över 45 kilogram försvinner. Jag önskar så innerligt att jag bara skriker efter hjälp.

Likes

Comments