EXAMEN - Allt är möjligt

Tre år på Universitetet. För somliga kanske det inte är något speciellt, kanske är det något man planerat för hela livet, något som känts självklart, som en del av planen. Under flera år hade jag ingen plan, möjligen att dö innan jag fyllt 25. I grundskolan passade jag aldrig in och fick ofta höra att jag var lat. Gymnasiet gick jag ut utan fullständiga betyg. Läste ett år på folkhögskola, distans, och tänka väl att det var det mest avancerade jag skulle orka med.

Det var en kollega som rekommenderade programmet produktionsledare: media till mig. Hon läste själv samma program då och tyckte det skulle passa mig. Efter ett år funderade jag på att hoppa av. Efter 1,5 var jag nästan säker på att jag skulle göra det. Efter att ha kuggat två tentor två gånger vardera i samma kurs ringde jag mamma och grät. Kände mig dum, värdelös och förstod inte hur förbannat svårt det skulle vara att lära sig någonting längre än en timma. Kursen efter den fick jag VG i, tentan var det lättaste jag gjort under alla tre åren. Mina klasskompisar tyckte den var hemsk. "Det är ett case, du får ha böcker med dig, det är väl bara att tänka logiskt", tänkte jag. Allt som går att argumentera kring är lätt, allt som inte har fasta ramar kan jag relatera till. Slutligen klarade jag de två andra tentorna också, precis i tid för att få fortsätta läsa programmet som planerat.

I grafisk design gjorde vi ett bokomslag och jag lät hela mitt personliga inre skölja över uppgiften. Mörkt, tyckte några. Terapi, sanningen, tänkte jag. I rörlig bild som jag valde som valbar kurs skulle vi göra en musikvideo. Jag fick äran att skapa film av låten mina vänner skrivit, till minne av hon som inte längre kunde bekämpa demonerna. Mörkt, tyckte somliga. Jag kan relatera, tänkte jag.

Jag fick inte många kompisar, det kändes som jag hade varvat dem i livet, som om jag levt i deras tid tusen gånger om. När de festade jobbade jag, när de satt på tinder satt jag i stolen hos en kurator, när de pratade om resor pratade jag om mina mardrömmar.

Sista terminen på andra året kraschade jag för jag vet inte vilken gång i ordningen. Grät, kände mig tom, hopplösheten sköljde över mig. Vad gör jag för fel?! Jag har vänt upp och ner på livet, jag gör alla rätt. Jag utövade yoga och mediterade och drack allt mer sällan och ändå, ändå kom de förbannade spökena tillbaka som gjorde mig sängliggandes och förtvivlad gång på gång, efter att ha kört på i full fart i några veckors tid. Strax innan tredje året började fick jag en tid inom psykiatrin. De pratade om ADHD och jag skrattade nervöst. "Det har man ju hört förr" sade jag skämtsamt och de såg allvarliga ut. Jag skrattade igen, gick sedan hem och kände mig förtvivlad och vilse. Som om hela världen plötsligt blivit klar och suddig på samma gång.

När examensarbetet började hade jag fortfarande inte fått någon utredningen, jag skulle vara glad om jag bara behövde vänta ett år sade dem. Jag bad ändå om extra stöd men blev nekad eftersom ingen kunde ge mig en tid då utredningen kunde beräknas vara klar. Bjöd hem min bästa kompis för att måla med färgpennor och rita rutor, få allt på rätt plats, få någon form av struktur som jag kunde begripa. Kände mig så trögare än någonsin förr. "Jag har kommit så här långt, jag kan inte ge upp nu". Med färgpennor och post-it-lappar tog jag mig framåt. Nu är den nästan klar.

Uppsatsen presenteras i augusti eftersom jag lämnar in den senare än tänkt. Praktikrapporten är inte skriven än men jag har fått fina ord och erbjudande om en anställning. Kanske att där är några små pusselbitar kvar, men ändå stod jag stoltare än någonsin och tog emot mitt diplom i tisdags. Det är inte ett examensbevis, än, men för mig säger det diplomet så mycket mer än bara en examen. Tre år och jag har lärt mig så mycket, kanske främst om mig själv och livet. Tre år och jag tog mig igenom det. För somliga är det kanske inte något speciellt. kanske är det något man planerat för hela livet, något som känts självklart, som en del av planen. Under flera år hade jag ingen plan, möjligen att dö innan jag fyllt 25. Om tre veckor fyller jag 28 och jag har fortfarande ingen plan, men jag tänker vara med på hela resan, vart den än bär.

Allt är möjligt älsklingar, allt.

Gillar

Kommentarer

blubbandzombie
blubbandzombie,
Stort grattis fina du! <3
nouw.com/blubbandzombie
Svatantrya
Svatantrya,
Tusen tack fina <3
nouw.com/svatantrya
Filizblogg
Filizblogg,
Men åh <3 Här ligger jag med tårar i ögonen. Jag har läst igenom så mycket av det du skrivit, men nu fick jag svårt att se. Du är fin. Jag fick min adhd diagnos i höstas. Kan relatera en del. Skulle vilja utveckla mitt skrivande, blir så väldigt inspirerad av dig. Jag ska följa dig!
nouw.com/filizblogg
Svatantrya
Svatantrya,
Men åh, vad snäll du är! Tusen, tusen tack för din kommentar <3 Blir så himla rörd ska du veta!
nouw.com/svatantrya
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229