Jag har fått upp ögonen för dessa jättesöta "Love Tag" smycken som jag gärna vill dela med mig av! Dom är verkligen jättesöta och vackra! För mig symboliserar dom kärleken till min underbara dotter, vår fina mamma-dotter kärlek. Har låtit gravera in första bokstäverna i våra namn. Beställde även ett "Love Tag" smycke med ett hjärta på som också symboliserar det viktigaste i livet...KÄRLEKEN! "Love Tag" smyckena känns verkligen så speciella för mig, sååå söta och fulla med kärlek som bara jag känner när jag har dom på mig! På bilderna ser ni mig där jag bär mina "Love Tag" smycken som för mig är fyllda med villkorslös kärlek till min prinsessa. Gå gärna in på deras hemsida och titta om ni också vill ha söta smycken som är fyllda med kärlek "ler" ;

http://www.janekoenig.se/love-tags.html eller http://www.janekoenig.se/

Jag kommer även att beställa "Love Tag" armband med personliga hängen som är fyllda med kärlek som bara jag vet om. Eftersom jag älskar rosa så beställde jag mina "Love Tag" smycken i rosaförgyllt silver, men de finns även i sterling silver m.m. Finns också med diamanter på om du vill lyxa till det extra mycket! :)

Välj det som du tycker är vackrast! "Love Tag" smyckena är verkligen sååå söta som sagt och du kan göra dom personliga med graveringar som bara du vet vad de betyder för dig. Kärleken är mäktig, vare sig det är till din dotter, man, vän, son et.c. "Love Tag" smyckena fyller oändlig kärlek...

Finns det fler mammor där ute som känner sig som en monster mamma ibland? Jag får så otroligt dåligt samvete och ångest varje gång jag höjt rösten/skrikit åt min underbara dotter samt sagt saker jag inte menar. Det är precis som att hjärnan inte kan tänka alls i ilskans hetta, den får mig att säga helt idiotiska grejer samt skrika ibland. Fast det går över fort men sedan blir jag så himla ledsen och arg på mig själv att jag inte kunde behärska mig mer! Jag behöver "ju" inte skrika och säga hemska saker bara för att jag är arg! Självklart har man "ju" alla sorters känslor och det ska man ha såklart. Det ingår i livet att känna sig arg ibland, ledsen ibland, glad ibland etc etc...

Bra att kunna visa sina känslor tycker jag, men min impulsiva ilska måste jag lära mig att hantera på ett bättre sätt bara!

Hur jag beter mig ibland när jag är riktigt arg är INTE okej! Fast jag jobbar verkligen på det och det har faktiskt blivit mycket bättre trots allt! :)

Men när de svarta grodorna kommer ur munnen så kan jag må så dåligt efteråt och känna mig som världens sämsta mamma! Blir så otroligt ledsen inuti och otroligt arg på mig själv! Får sådan hemsk ångest känsla i hela mig.

Fast det är bra att jag kan säga förlåt i alla fall! Jag erkänner alltid för min dotter att jag betett mig fel när jag gjort det. Ingen är perfekt, alla har väl sina dåliga sidor.

Jag tycker det är viktigt att kunna prata med sina barn och förklara hur man känner och varför.

Tror att jag lärt min söta prinsessa hur hon ska hantera sina känslor rätt så bra i alla fall "ler"...att hon måste berätta när hon är arg t.ex. och inte hålla det inom sig för det kommer bara att få henne att må dåligt. Och kan hon inte prata under ilskans grepp så när hon lugnat ner sig så kan vi prata igenom vad som hände och varför...reda ut...sätta ord på känslorna...och även när hon är ledsen såklart.

Har även lärt henne att hon aldrig ska vara rädd för att berätta allt för mig, även om hon gjort något fel. Att kunna berätta allt för sina föräldrar är en otrolig känsla. Som sagt även om hon gjort något jättetokigt och fel så kan hon alltid komma till mig och berätta det.

Man älskar "ju" inte bara sina barn när de är "duktiga" och gör bra saker, kärleken är villkorslös och jag älskar min dotter lika mycket när vi är osams som när vi är sams såklart!

När hon är tonåring sedan så ska hon fortsätta känna att hon kan komma till mig med allt som tynger henne, vare sig det är något någon annan orsakat henne eller om hon orsakat det själv så att säga "ler"- d.v.s. att hon gjort något inte så bra kanske...

Att känna massa olika känslor ingår i livet, man kan inte jämt och ständigt gå omkring och känna sig glad eller låtsas för alla att man är glad! I alla fall inte för de som står en närmast. Att min dotter och jag kan visa alla våra känslor för varandra och inte låtsas skapar sådant starkt band mellan oss och att hon kan komma till mig och berätta precis vad som helst! Inte vara rädd för att berätta någonting.

Har även pratat med henne om att inte ha "dåliga hemlisar" utan bara "bra hemlisar"...t.ex. om någon gör något mot henne som får henne att må dåligt eller gör nått annat dåligt så måste hon berätta det för mig eller/och pappa även om personen som fått henne att må dåligt säger att hon inte får tala om det för någon- att det är en hemlis- så måste hon ändå komma till mig och sin pappa och berätta! Alla hemlisar som gör ont i magen är en "dålig hemlis"! Men om t.ex. hennes pappa köper glass till henne en vardag och han säger att det här är en hemlis mellan oss som inte mamma får veta "ler", så är det en "bra hemlis" eller om de förbereder en överraskning till min födelsedag :)

Egentligen vet jag väl innerst inne att jag inte är en dålig mamma, men som sagt när jag inte hanterat min ilska på det sätt jag skulle vilja så känner jag mig som en monster mamma.

Men det är som tur är inte så ofta jag är en monster mamma "ler"

För det mesta känner jag mig nog som en bra mamma och jag älskar att vara tillsammans med min dotter! Vi har så kul och mysigt ihop!

Nu på fredag kväll efter baletten ska jag överraska henne med ett uppdukat bord framför teven med massa gott att äta. Min man vet inte om detta heller så det blir en överraskning för dem båda :)

Jag kommer att ha massa skålar och fat uppdukat över hela bordet, mysbelysning och en bra film. Familjelivet är underbart! På söndag ska vi gå på bio och se "Ballerinan och Uppfinnaren". Min prinsessa har väntat på den filmen länge nu, den har premiär på fredag. Passar henne perfekt eftersom hon dansar balett "ler"

Nu ska jag iväg och hämta henne i skolan. Ikväll vill hon leka med någon gårdskompis  :)

Puss på er alla söta!

För några veckor sedan läste jag ett inlägg på @Fågelunge ​som verkligen gjorde så att jag fick en aha upplevelse!...hade aldrig hört talas om "Orkidébarn" tidigare och det kändes verkligen som att detta är jag! Nu förstår jag bättre varför jag är som jag är "ler"

Bella som har bloggen http://nouw.com/fågelunge gav mig tillåtelse att lägga ut denna artikel om Orkidébarn på min blogg. Tack söta snälla Bella!

Jag har alltid varit mycket känslig...känt på mig saker & ting...kan känna av stämningar...mamma har alltid kallat mig för ett "känselknyppe"...

Det är både bra & dåligt att vara ett Orkidébarn antar jag...det har förstört såå mycket för mig i livet att vara så känslig men ibland har det varit bra att kunna känna av stämningar, nyanser, känna på sig saker & så...

Kändes som att en liten sten föll från hjärtat när jag läste denna artikel! Har ofta känt mig annorlunda...ibland är livet så himla jobbigt att vara som jag är...

Jag har vissnat en hel del i mitt liv, t.ex. i skolan och när jag var med min första man...

Men med min nuvarande man har jag blomstrat...

Min dotter och min man får mig att verkligen växa till en vacker blomma! Jag älskar dem mer än allt annat här i livet!