Kost, Psykisk ohälsa, Träning

Jag är alltid trött och orkar ingenting. Varför? Oklart, men ska försöka få mina värden kollade nu iallafall. En stor del av dessa känslor är iallafall den "kost" jag äter.

Det är nu slut med godis och snacks och massor med fel kolhydrater som huvudföda. Här bredvid är mitt nya liv! Är det bra för mig att räkna kalorier? Kanske inte...eller kanske är det det? Just nu vet jag ju inte ens vad en normalstor portion mat är och vad den består av, när den bör ätas eller hur ofta.

Sökte till ett kost- och träningsprogram med PT-online för ett tag sedan, men fick bara till svar att jag borde söka hjälp hos en dietist istället då personer med min relation till mat ofta faller tillbaka igen.
Sagt och gjort! Idag hade jag ett möte med min nya dietist och kostrådgivare. "Vi börjar med att väga dig och mäta midjan. Så ta av dig kläderna!" säger hon glatt. Jag kompromissade och fick behålla linnet på. Men det kändes okej ändå. Jag menar jag vet ju redan att min vikt och midjemått är högre än någonsin. Vad spelar den egentligen för roll? Oavsett om den är hög eller låg vill jag ju känna ork och få mer energi! Att inte få en smärre ångestattack av siffran på den där vågen kändes så befriande. Stolt tjej!

Så nu har jag några dagar av konstant matematiklektion framför mig. M¨åste börja med att ta hem min matvåg från jobbet imorgon! Därefter är det inhandling av matlådor som gäller.

Jag är så taggad på det här! Det kommer bli jobbigt som fan att bli av med sockersuget igen. Det känns jättebra men samtidigt läskigt...vet ju inte riktigt hur jag kommer att reagera tanke och beteendemässigt i längden.

Nu jäklar ska jag få tillbaka min ork och energi igen!
Ta hand om er! Xx

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Kost, Psykisk ohälsa, Träning, Ätstörningar

De här bilderna tog jag precis nyss. Tisdag 13/2 2018. Mitt BMI är just du 25,8 -vilket innebär att jag är överviktig. De här bilderna är så hemska. Jag känner mig så ful, tjock...a alla negativa ord i SAOL i princip.

Inser ju också någonstans hur jävla sjuka mina tankar om mig själv är. Vilket jävla samhälle lever vi i som skapar dessa tankar och känslor hos folk?

För några månader sedan berättade min dåvarande flickvän att hon inte hade romantiska känslor för mig längre. Vår relation tog slut, även om vi är vänner idag så har det varit och ibland fortfarande är jättejobbigt. Sedan den dagen har min relation tankemässigt kring mat blivit bättre eller kanske sämre egentligen. Kanske för att jag inte längre utesluter vissa delar av kosten - socker. Jag tröstäter...

Min kost idag består av stora mängder kolhydrater, socker och fett. Samtidigt som jag inte orkar eller vågar träna eftersom det är triggande för mig. När en lever såhär så är det oundvikligt att gå upp i vikt, vilket jag också gjort. Jag har aldrig vägt så mycket i hela mitt liv som jag gör just nu.

Hur känns det? Ingenting, bra, dåligt, för jävligt, jag vill sluta äta igen, jag vill kräkas upp det jag ätit, jag känner mig stolt över att jag kan äta socker/ mat utan att få en panikattack...jag känner alla känslor på samma gång!

Hur m¨år jag just nu då? Jag mår bra! Jag mår helt okej! För några dagar sedan var det bättre än vad det är just idag. Fick avslag på ett kost- och träningsschema pga. sjukdomen. Sökte till ett annat ställe lokalt i stan - där ätstörningar är en del av det arbete de gör med kost- och träningsscheman. Hoppas att jag kan få hjälp där istället.

Jag vill det här. Jag vill orka träna! Jag vill vara pigg! Ha energi! Inte vara konstant trött...Jag vill äta bra och nyttig mat. Jag vill kunna "slarva" ibland och äta ngt gottis. Jag vill kunna visa mig ute i sommar i bikini utan att äckla folk som ser mig...

Varit hemma från jobbet pga. förkylning och feber i 2 dagar. Imorgon är det dags att jobba igen...Dags att redan nu börja välja kläder att ha på sig, så slipper jag ta den ångesten 06:00 imorgon bitti. Kanske kan jag lägga den energin på att äta en bra frukost hemma istället för macka på jobbet?

Ta hand om er! Xx

Likes

Comments

Kost, Psykisk ohälsa, Träning, Ätstörningar

Är det överhuvudtaget möjligt att få professionell hjälp med sin ätstörning och sin psykiska ohälsa?

Det är en fråga jag ställt mig själv många gånger. Min upplevelse och erfarenhet är väldigt olika beroende på stad och kommun. I min tidigare kommun fick jag med hjälp av en kollega och min dåvarande chef kontakt med en läkare på kommunhälsan. Jag klarade inte av att ta första kontakten själv, så min chef erbjöd sig att ringa i mitt ställe. Läkaren tog sin an mig och tog mina tankar och mitt problem på allvar. Efter ett antal tester stod det klart att jag hade begynnande depression, ångest och starka tecken på ätstörning utan närmre specifikation.

Lång historia kort - blev erbjuden SSRI medicin. Rädslan för att pga. den gå upp vikt var för stor - jag tackade nej. Dock fick jag efter ett par veckor kontakt med en psykolog på vårdcentralen till vem jag gick varje vecka under en längre period. Tillslut blev ångestattackerna vid varje måltid på jobbet (förskola) svåra att hantera. Jag tog medicinen, som jag äter än idag och började må allt bättre.

Flyttade mitt i allt detta till en ny stad, Göteborg. Finns det hjälp att få här? Ja, det finns det absolut...om man har pengar till det. På min nuvarande vårdcentral fick jag bara till svar av psykologen att hen har tid för mig var sjunde vecka.

Min räddning här blev FRISK&FRI. Där jag träffat helt fantastiska ledare...som arbetar frivilligt utan betalt för att hjälpa sina medmänniskor. Personer som själva gått igenom samma sak som jag. Dessa fantastiska människor tände mitt hopp! Har genom frisk&fri träffat nya vänner i stödgrupperna. Ni är så otroligt betydelsefulla för mig. Ni förstår exakt hur man mår eller känner utan att man egentligen behöver säga hela meningen klart om det blir för jobbigt. Era råd och tips är bäst, dom väger tungt! Alla våra samtal sker på våra egna villkor!

Jag har just nu kommit så långt att jag kan äta utan att få ångest. Jag undviker speglar, vågar, gym, osv. som pesten. Trots återfall ibland....men något jag lärt mig genom mina nya bekantskaper är att det inte går att bli bra över en natt - målet kanske inte alltid ens bör vara att "bli bra" -kanske ska man ibland fokusera på att "bli bättre"?

När livet är pest, vid de stunder jag bara vill ge upp och låta sjukdomen ta över totalt, då tänker jag på vad min ledare på frisk&fri sagt. Ditt enda mål i livet just nu är att andas. BARA ANDAS!

Så vad händer om jag inte får mitt recept förlängt? Vad händer om jag står utan min medicin som tar bort ångest och tankar? Vad händer om jag börjar träna på gym igen?

Ta hand om er. och kom ihåg - Bara Andas! Xx

Likes

Comments

Kost, Psykisk ohälsa, Träning, Ätstörningar

Under de senaste två- tre dagarna har jag mått skit. Tankarna är Kaos! Känslorna är Kaos!

På min vänstra axel sitter den som jag kallar "den röda" och på min högra sitter "den vita". Den röda är den elaka, manipulativa idioten men som erbjuder det där som först verkar som det bästa, lättaste, mest positiva och snabbaste. Den vita är den snälla, ärliga som erbjuder den rätta vägen, men som också kräver betydligt mer jobb, energi, styrka, mod, vilja och tid.

De senaste dagarna har den röda tagit över mina tankar och känslor totalt! Det förstör så oerhört mycket. Allt det där jag stöter på varje dag som, för mig är en trigger suger jag åt mig som en fuktig tvättsvamp suger åt sig vatten. Den "smala" tjejen på spårvagnen med träningsbyxor, busshållplatsens reklambild för att börja träna på gym, matbutikens blotta existens, allt som går att spegla sig i (skyltfönster är en mardröm dessa dagar), måttbandet som ligger längst in i byrålådan, instagram, facebook, inlägget svt har skrivit på facebook om viktnedgång, twitter, snap chat.....ja listan är nästan oändlig.

När mer eller mindre allt i din närhet triggar dina tankar och ditt beteende blir du snabbt totalt energilös och den där livsgnistan du lyckats bygga upp under din korta positiva period dör sakta igen...

Droppen denna gång kom nyss och det var appen (här bredvid på bilden) som dök upp som "reklam" i mitt instagramflöde. Behöver jag säga att en lättanvänd och skitsmidig kaloriräknare i mobilen triggade mig?

Att skriva hjälper mig att komma vidare och börja ta mig uppåt mot det positiva igen. Då spelar det egentligen ingen roll om någon läser detta inlägg eller inte.

I skrivande stund är klockan 18:15 och jag funderar seriöst på att gå och lägga mig och sova. Jag är helt slut...

Ta hand om er bästa ni! Xx

Likes

Comments

Kost, Psykisk ohälsa, Träning, Ätstörningar

För ett par dagar sedan gjorde jag det där misstaget jag lyckats hålla mig borta ifrån i över en månad. Jag ställde mig på vågen. Det kan tyckas vara en skitsak, men när en är ett offer för psykisk ohälsa -ätstörning, ångest och begynnande depression, så kan det vara ödesdigert.

När jag vaknade idag kände jag mig helt tom, jag kände ingenting. Ingen lycka. Ingen ilska, Ingen ledsamhet, hopplöshet, hopp, livslust....Ingenting. Hela min dag har gått åt till att trycka bort alla tankar och känslor som återkommit efter min "date" med vågen. Vad är det då för tankar och känslor som dyker upp hos mig. Hur jävla svårt kan det vara att bara äta och njuta av maten? Varför kan inte jag bara få vara smal? Vilka kläder ska jag köpa för att se smal ut? Kanske kan jag börja träna igen trots allt? Vart är mitt måttband, jag måste se hur tjock jag blivit? osv. osv. osv.

För mig att gå in i en klädaffär är en jävla mardröm. Känslan av att inga kläder passar mig och min feta mage är hemsk. Den är så stark! Det spelar ingen roll vad folk i min närhet säger. Jag menar dom känner ju mig och vill ju bara vara snälla, så dom säger ju inte sanningen. Dom ljuger för att få mig att må bättre. Det är iallafall så det känns....

Så nu när jag faktiskt kan äta mat och kan äta den utan att få en ångestattack. Jag äter hyfsat hälsosamt och känner att jag har mer energi igen. Hur ska jag nu komma vidare? Hur ska jag ta mig ur tankarna? Försvinner dom automatiskt efter ett tag?

Det är så viktigt att våga prata om det här. Väldigt många människor lider av psykisk ohälsa. Hur många i din närhet känner du till? Hur många borde det vara statistiskt sett? Det handlar inte om att det är synd om någon. Det handlar om att synliggöra psykisk ohälsa och ta bort "obekvämt samtalsämne-stämpeln".

DU som känner igen dig är INTE ensam. Det går att vinna! Det går att bli frisk! Jag har själv bevittnat det. VI kan ta oss dit TILLSAMMANS! Är du med mig?

Xx

Likes

Comments

Mitt 2017 började mitt i centrala Göteborg i den fantastiska lägenhet jag delade med min dåvarande flickvän. Jag började träna ju-jutsu igen, men orkade inte då jag kämpade/ kämpar med min uns ätstörning.

På jobbet var det kaos. Blev anklagad och höll på att bli anmäld för att ha kränkt ett barn. Say whaat?!? Blev rent ut sagt behandlad som skit av både kollegor och chef. Det drog ner mig rejält och det kändes som att börja om som nyutexaminerad...trots att jag jobbat i ett stort antal år. Fick dock snabbt ett nytt jobb där jag trivs tokbra!

Hängt på gymmet till och från under det gångna året. Mår väldigt bra av att träna. Får såå mycket energi! Problemet är att det triggar mig ngt fruktansvärt. Det triggar mitt negativa beteende med mat. Det triggar min ångest och min depression. Det ökar på den lilla sociala fobi jag har.

Kärlekslivet var på topp och jag var såå lycklig. Tyvärr så kan en inte styra vad en känner och förhållandet tog slut i höstas. Låt oss säga att jag numera vet hur det känns att få panikångest. Det börjar ordna upp sig och det faktum att vi kan umgås som vänner gör saken så mycket lättare.

Jag har under året också tagit tag i ätstörningen på riktigt och insett att det faktiskt är en sjukdom som inte är så lätt att bli frisk ifrån. Jag har genom Frisk&Fri träffat fantastiska människor! Ni betyder mycket för mig och mitt tillfrisknande. Jag har tack vare er och vår ledare från Frisk&Fri insett att jag inte kan träna just nu, vågen, måttband och speglar bör slängas ut och matgrupper bör inte uteslutas från ens kost. Mitt sockerberoende får vi ta tag i senare...

Mitt i all matkaos tvings jag flytta. Att hitta boende i Göteborg är i princip omöjligt och att köpa är svindyrt. Är nu inneboende och boendeproblemet är löst för tillfället. Frågor som vart hör jag hemma? Vart ska jag ta vägen? Vem bryr sig om mig? Att bli äcklad av sin egen kropp... Tar oerhört mycket energi och livslusten har varit väldigt låg i höst...

När jag nu går in i 2018 hoppas jag på att kämpa mig mot att bli frisk! Att slippa medicinen. Att hitta ett boende. Att hitta kärleken vore ju inte heller helt fel faktiskt!

2018 kan bara bli bättre än 2017 som var typ 60% skit och 40% glädje. Små mål är vinnaren tror jag och mitt största mål för 2018 är att orka träna 1 pass ju-jutsu varannan vecka.

Likes

Comments