åttonde januari tvåtusentjugo

Jag vet ärligt talat inte vart jag ska börja?
Jag minns inte senast jag skrev av mig, eller fick ur mig allt riktigt ordentligt?
Härom natten fick jag ur mig en del som fanns just då, i stunden, till min bästa vän. Känslan efteråt är skön på nåt sätt. Samtidigt som jag vet att det finns så mycket mer jag kanske egentligen behöver få ur mig. Framförallt mer som jag behöver få ur mig oftare.

I mellandagarna fick jag nån konstig känsla över mig, dagarna försvann och visste knappt vad jag gjort och när jag försökte tänka tillbaka vart allt som en dimma? Jag tillbringade jul och nyår nere hos mina föräldrar, eller ja nyår hemma hos min kusin med hennes familj och en vän till oss. Nyårsdagen sen åkte jag tillbaka hem till Göteborg. Även om det vart mysigt att vara ’hemma’ vart det skönt att komma tillbaka hit. Den där konstiga känslan fanns kvar några dagar tills jag tillslut bröt ihop. Jag vet inte hur länge jag satt på golvet och grät för att sedan bara stirra rakt ut? Men känslan efteråt – kände mig så lättad!
Nu sitter jag här igen dock och vet inte riktigt vart jag har mina känslor. De är överallt och ingenstans.


Jag har tenta på fredag. Spärrtentan once again. Gick på föreläsningarna i december, vart supertaggad på att ta tag i dethär och klara det. Lägga den bakom mig. Men nu sitter jag här, har inte alls pluggat så mycket jag tänkt, vissa områden har jag inte ens kollat på. Koncentrationen är borta. Motivationen likaså känns det som – trots att jag vill det här.
Jag sa upp mig från jobbet i höstas, gjorde min sista dag den 15 december, för att övergå till bemanningen så jag skulle kunna styra när och hur mycket jag vill jobba själv. För att kunna lägga fokus på plugget. Just i denna stund undrar jag om jag gjorde rätt. Jag antar att de där hjärnspökena som funnits de tidigare gånger jag försökt plugga till denna tenta, och bara blivit värre, inte vill låta mig vara. Det är fortfarande där. Klankar ner på mig. Även fast jag försöker hålla de borta. Vilket gått bra ett tag, men antar att svackan jag är i gör mig mer sårbar och jag får svårare att hålla de borta.
Men, det får gå som det går antar jag. Som vanligt. Sen bara ge mig fan på det till isåfall kommande omtentamenstillfälle.

Känner att jag behöver någon slags positiv kick, nåt som får mig att tro mer på mig själv, framtiden. Något som faktiskt för ovanlighetens skull går min väg. Som får mig på banan igen. Ja, jag vet att ens egna lycka inte beror på någon annan än en själv, att det blir vad man gör det till och allt sånt där. Men ändå. Jag behöver nåt. Nåt som får mig att tro igen I guess. Tro på att det vänder, att det är min tur att vara lycklig ett tag. Att livet flyter på. Men ah, jag vet inte. Det är väl för mycket begärt.

Imorgon har jag i alla fall till hos min psykolog, kurator, vad hon nu är haha. Inte sett henne på fyra veckor tror jag. Längsta tiden sen jag började gå till henne. Ska bli skönt, samtidigt som jag är nervös haha. Varför vet jag inte. Jag gillar henne, hon säger vad hon tycker – eller ja det är hennes jobb, men jag vet inte. Hon är olik alla andra jag gått och pratat med och det känns faktiskt bra med henne. Hon avbryter mina ”stirrperioder” där jag liksom hamnar i nån bubbla i mig själv och inte får ur mig nåt. Men hon får mig också att våga säga vad jag faktiskt tänkte på när jag försvann i bubblan.

Jag har tidigare skrivit här om mitt ex, som bröt ner mig. Men jag har inte vågat berätta om honom för henne. Haha, hade jag sagt exakt den meningen till henne kan jag lova hon hade frågat varför jag valde ordet ’vågat’. Och varför valde jag det ordet? Jag gjorde exakt samma sak till min bästa vän härom natten när jag sa till henne att jag inte tagit upp honom än. Jag antar att jag valde just det ordet för jag är rädd för att prata om allt. Rädd för de känslor som det kan dra upp. Allt som rörde honom efter att jag lyckats hitta kraften till att lämna honom har fått mina känslor att vara överallt och ingenstans. Vilket slutat i att jag brutit ihop. Brutit ihop för alla minnen det väcker, de bra, de dåliga. Jag har liksom tryckt ihop honom, känslorna, allt, i någon slags liten box och stoppat undan. Inte bearbetat det ordentligt. Vilket gör att när det väl kommer upp så bara väller allt ut. Vilket resulterar i gråt.
Min tanke är att ta upp honom imorgon. Försöka påbörja någon slags bearbetning. Bearbetning från vad vet jag inte. Ibland känns det som jag överdriver när jag tänker på hur det var, eller när jag berättar för andra om hur vår relation såg ut. Samtidigt som jag andra gånger inte kan förstå hur jag inget såg tidigare. Hur jag inte stod upp för mig själv tidigare. Men jag vet inte. (min favoritfras, jag vet inte). Jag vet att vissa tror mig, medans jag vet när jag försökte ta upp det en gång, inte långt efter det vart slut, och jag liksom kände att de trodde jag hittade på, att de inte såg hur det hade påverkat mig. Jag minns jag skrev ett inlägg om det här. Vet inte ens om jag vill gå tillbaka och läsa det för att se vad jag skrev. Jag minns känslan och den räcker. En dag kanske jag berättar mer för er. För jag tvivlar på att jag fick med allt då. Allt kring vår relation, känslor, osv.

Det blev ett långt inlägg nu, så skönt att skriva dock. Jag ska ta fram lite frukt, citronvatten och sätta mig med plugget en stund innan jag lämnar det för idag och lägger mig i sängen framför säsongspremiären av Criminal Minds – äntligen säger jag bara.

Hoppas att ni hade en finfin jul och nyår!
2020 är vårt år hörrni

Gillar

Kommentarer

Thinkings
Thinkings,
Du är fantastisk!! ❣️nouw.com/thinkings
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229