Header

Godkväll på er och glad alla hjärtans dag!

Har ni firat helgonet Valentinus nu på alla hjärtans dag, nej jag driver med er. Jag tycker personligen att alla hjärtans dag är överskattat. Självklart kan det vara eftersom att jag aldrig träffat någon som gjort högtid speciell för mig. Men jag behöver inte just nu, idag bestämma mig om vad jag tycker om högtiden. Däremot kan jag säga att just nu i skrivande stund tycker jag att alla hjärtans fantastiska dag är mycket överskattad. Men ganska härlig ändå.


Min dag har gått upp och ner. Helt ärligt. Jag har fastat många dagar och fått hålla kosten eftersom att jag ska genomföra kolloskopi och gastroscopi. Jag hade en tid bokad idag. Men sjuksköterskorna som skickat ut kallelsen har gjort fel. Personen som skickade ut kallelsen till mig har skrivit Onsdag 13/2. (Onsdag är idag, 13/2 är igår). Så aa de hade gjort fel. Jag fick en ny tid igår till på Torsdag (imorgon). Men idag ringde de och bad om ursäkt för att det blev fel igen. Så nu har jag fått en tid till på Tisdag. Jobbigt då man måste förbereda sig mentalt, mat och dryck väg.

Jag blev vart fall helt slut i kroppen när sjuksköterskan ringde idag och sa att hon gjort fel. Det var som att bägaren rann över. Trots att inget har hänt för övrigt. Men aa jag vart helt slut i kroppen. Men jag sov på saken och vaknade upp mycket piggare och fräschare.

Jag tog och ringde min bror Tommy som var påväg hem från jobbet. Vi beslutade att åka till matbutiken och handla in Tacos. Så det blev en mys kväll hos Tommy. Det var mycket härligt! Min bror är så himla fantastisk på många sätt och viss. Han har gått igenom mycket, precis som jag. Han är klok och en riktig tänkare. Vi pratade om att livet ska vara uppsatt med endast massor av mål samt delmål. Mål vart jag ska inom mitt yrke. Delmål påläggen. Mål vart jag ska inom min skolgång, delmål på vägen. Mål vart jag ska som tränare, delmål på vägen. Mål vart jag ska som person, delmål på vägen. Mål vart jag ska med min planering av att hjälpa andra med anorexia, delmål på vägen. Hela tankesättet om mål och delmål är något som är mycket typiskt för min familj. Vi lever för våra meriter och prestationer. Även om jag vet att jag borde skära ner på mina mål och delmål så får målen mig att vilja jobba mig uppåt. Vilket jag just nu ser som mycket positivt. Absolut jag kan gå in i väggen på väggen. Men om jag har tillräckligt med starka mål och delmål så kommer jag troligtvis kunna arbeta mig snabbt men säkert uppåt.

Jag tänkte dela med mig av lite mål som jag satt upp.

Mitt huvudmål är att bli läkare och flytta till London.
Delmål är att bli läkare i Sverige, komma in på läkarlinjen, naturvetenskapligt basår, ta studenten, jobba med dagligverksamhet för personer med funktionsnedsättningar.


NI KOMMER ALDRIG ATT LYCKAS OM NI INTE VÅGAR PROVA

Rata inte bara låten. Lyssna gärna på texten. Och innan ni lämnar det här inlägget kom ihåg att ni kommer aldrig att lyckas om ni inte vågar prova. Ha det bäst och sov gott. PUSS PÅ ER!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sofia,

Vilken fin vän du är! Är det inte väldigt jobbigt för dig att åka tillbaka till den klinik som du själv låg inlagd på? Jag kan tänka mig att det väcker en hel del gamla och inte särskilta härliga minnen. Kram!


Hej Sofia!
Angående din fråga om hur det känns att komma tillbaka till Mando. Det känns förvånansvärt bra. Jag får inga obehagskänslor eller minnen som tynger mig när jag besöker kliniken. Jag känner mig rättare sagt stark. Stark eftersom att jag får vissa upp mig och berätta för alla behandlare att det gick fan bra för mig. Det är skönt att kunna bevisa att jag kunde, att motbevisa alla. Det kändes bra i hela kroppen. Mando var så mycket mysigare att besöka när man inte var tvungen att vara kvar. Det var en fantastisk miljö som besökare. Jag som besökare tänkte inte över huvudtaget på att det knappt finns några fönster, irriterad personal eller fläktar som låter. Tvärt om jag tycket att personalen var glad, stämningen var bra och att det fanns mycket öppna ytor. Men helt ärligt tror jag att jag kände så eftersom att jag bara besöker en timme. Sen kan jag gå ut och se världen. Det kan man inte som patient.

Men jag ska inte ljuga. Jag åkte inte till mando för min skull. Jag åker till mando nu för min kompis skull. Jag är där för att stötta och bara få in något normalt i hennes vardag på kliniken. Känna att hon orkar hålla ut hela behandlingen för att en gång för alla ta med massor av verktyg i sin ryggsäck. För det var det största felet jag gjorde när jag låg inne på mando. Jag tog inte med mig alla verktyg som behandlarna gav mig på kliniken. Jag fullständigt sket i de. Idag ångrar jag det. Jag önskar att jag hade tagit behandlingen som en motivation inte bara som en överlevnad.

Likes

Comments

Vilken fartfylld dag, precis som alla andra dagar....

...Just nu i tillfället lever jag i en riktig lyckovåg. Allt i min vardag har börjat lösa sig HELT, inte bara halvt. Livet är inte bra det är dunder. Jag mår så himla bra! Livet är en fläkt och äntligen kan jag hålla med folket när de säger att jag lever ett hektisk, energirikt och äventyrligt liv. Äntligen känner jag att livet är riktigt meningsfullt på riktigt!

Igår var jag med Fanny. Vi har inte setts sedan i somras då mycket kommit emellan oss. Jag tror helt enkelt att vi var med varandra så så ofta att vi tog varandra för givet. Tillslut började vi tjafsa som blev till bråk som i sin tur blev till gräll. Vi har liksom inte vart mottagliga någon av oss till att försöka gå vidare och bara skita i det som har hänt. Vi båda har sedan sommaren stot och stampat i att vi ska lösa allt. Lösa allt. Det finns inget att lösa. Jag vill ha Fanny i mitt liv, Fanny vill ha mig i sitt liv. Inget att lösa, bara gå vidare. Skit i det gamla, gå vidare. Både jag och Fanny har lärt oss något från bråken och vi kommer nog definitivt inte påverkas eller ta varandra för givet. Förhoppningsvis är allt som vanligt mellan oss om nån vecka. Jag har ärligt talat saknat den där tjejen. Hon är speciell. Speciell på ett mycket bra sätt. Hon är inte som alla andra. Hon är bara riktigt hej dundrande bra.

Idag då. Idag vaknade jag av att klockan min ringde vid åtta. Jag klev upp, drack min dagliga Celsius framför spegeln, medans jag plattade håret. Därefter borstade jag tänderna och åkte till cheerleading träningen. Tjejen var bra som vanligt. De ger en så bra energi trots allt. Jag uppskattar verkligen alla sms man får av de och kommentarerna på träningarna. Tror min barndoms strävan efter att bli bekräftad som bäst, bra, tillräcklig, perfekt fylls upp med glädje, energi och uppmärksamhet av dessa kidz. De alla är så fantastiska och kärleksfulla. Fina tjejer, helt klart!

Efter träningen lunchade jag med mamma mig. Bytte om och åkte in till stan. Medans jag satt på tåget påväg in satt jag och kollade igenom alla videos från träningen. Det här eftersom att jag la upp en kalkyl på vad tjejerna sätter i programmet, vad vi behöver öva mer på och vad som redan är perfekt. När jag kom in till centralen promenerade jag till frans Lisa. Det tog en och en halv timme idag, mycket längre än vad det brukar göra. Jag var dess utom inte på humör tyvärr. Hade glömt mina hörlurar och tjejen som gjorde fransarna på mig smaskade med sitt tuggummi. JAG ÄR ALLERGISK MOT SMASKANDE och tuggummi. Jag fick be henne att spotta ut tuggummit. Direkt när hon hade tagit ur det och slutat smaska kände jag lugn i hela kroppen. Då gick tiden mycket snabbare och jag kände mig mer nöjd. Nästa gång ska jag inte glömma hörlurarna.

När fransarna var klara åkte jag hem då min bror kom hem på familje middag. Vi käkade, pratade om allt mellan himmel och jord. Det var trevligt, kan man väll säga. Det är inte så ofta vi får till familjemiddagar. Det spelar inte så stor roll för mig, men jag vet att det är viktigt för mina päron och därmed känns det bra i mitt Malin hjärta.

När maten var i magen åkte jag till Mandometer kliniken och träffade kompisen min som ligger inne på heldygnsvård. Det var ett mysigt besök. De hade gjort om kliniken så att man fick sitta i ett samtalsrum. Detta samtalsrum fick man 2016, när jag var inlagd inte sitta i. Rummet var låst och stängt på min tid. Det rummet kom man in till när behandlaren skulle ge negativa besked eller kritik. Man blev kallad till samtalsrummet vid sådana tillfällen behandlarna behövde prata i enskilt rum eller när behandlarna torde att vi skulle gråta. Det jag vill få sagt med det här är att jag tycker att det är hur mysigt som helst när de har tänkt till och gjort om samtalsrummet till en myshörna. MYCKET BRA!

Efter besöket på mando var klockan halv nio. Jag åkte hemåt käkade glarre och mös framför TV:en. Nu ligger jag i sängen och skriver av mig lite, planerar för gym passet jag vill få till och förbereder för praktiken på Tisdag. Hoppas ni har det bra! PUSS

Likes

Comments

VILKEN UNDERBAR DAG!
Behöver jag säga något mer än att jag har haft en FANTASTISK DAG? Jag har verkligen svävat på moln. Idag har jag vart ledig från praktiken så jag tog tillfället i akt och gick upp klockan åtta på morgonen, drack min Celsius samtidigt som jag plattade håret. Därefter tog jag bilen till läkaren då jag har haft återbesök inbokat. Vi prata om hur jag mår, min mage mår och hur vi ska remittera mig vidare. Det var ett dunder bra möte. Det här tror jag att den nya läkaren jag träffade idag hade stor påverkan på. Hon liknade verkligen en lärare i min skola som jag tycker mycket om. Hon var lugn, pedagogisk och man kände på henne att hon brydde sig och förstod. Hon var UNDERBAR! Älskade henne, helt ärligt. Synd bara att det med all säkerhet var första och tyvärr sista gången jag träffar henne. Men men, livet går vidare...

Efter besöket hos läkaren tog jag bilen in till Stureplan, fick parkering vid Humlegården och promenerade till skolan min. Inte för att jag har lektioner idag utan för att hämta ut mitt rikskort. Dok tråkigt nog fanns det inget laddat rikskort kvar till mig samt att ansvarig lärare för skolans pengar inte befann sig på plats.... Så aa jag får gå utan skolans rikskort minst en halv vecka till... Det är inte så roligt, men min lärare sa att hon skulle fixa ett rikskort laddat med 600 kronor innan nästa veckas slut. Så det är väll någorlunda bra, tror jag.

Efter besöket i skolan promenerade jag till HM eftersom att jag såg dessa GODINGAR i skyllt fönstret påväg till Stureplan. Jag kunde inte hålla mig så jag sprang in och köpte en SVERIGE Olympic tjocktröja som syns på bilden. Jag är uppriktigt sagt KÄR. Snyggaste träningströjan någonsin.

Efter att jag shoppat lite till promenerade jag långsamt tillbaka mot bilen. Påväg till bilen gick jag in på MOOD gallerian och beställde hem lite mat från ICHA ICHA. Så gott.

När jag kom hem käkade jag, badade i bubbel poolen, solade i solariumet, duschade och tvätta mig. Därefter åkte jag till tjejernas cheerleading träning. Var i hallen i tre och en halv timme och åkte därefter och käkade middag med Emelie. Vi käkade thai mat och körde till gymmet. Vi drog ett rygg pass vilket var HUR KUL SOM HÄLLST!

Nu sitter jag med lite vanilj kvarg, hallon, blåbär och lite annat gott i skålen. MUMUS! Efter att jag käkat upp kvargen tänker jag sova lite så hoppas ni mår bra! VI HÖRES SNART IGEN, PUSS

Likes

Comments

Halloj Halloj. Senast vi hördes av var igår. Igår avslutade jag förra inlägget med att berätta att jag eventuellt efter ett gympass skulle åka till Mandometer kliniken och träffa en tjej där. Det var lite oklart igår om jag skulle åka eller om jag skulle vänta men som jag hade planerat åkte jag ditt. Det var super trevligt. Mando var mycket mycket mycket trevligare som besökare en vårdtagare, det är en sak som är säker.


Annars då, jag har precis landat min rumpa i sängen då jag har jobbat på Äldreboendet hela kvällen. Dagen idag har vart hur bra som helst. Jag har vart och shoppat lite nya kläder och träningskläder då jag växt ur mycket av mina gamla kläder. Det känns faktist inte så bra. Men jag tänker inte påverkas av det och därmed tillåter jag mig inte att påverkas. Det är endast kläder, kropp och det är INTE LIKA VIKTIGT SOM MIN KNOPP! Punkt och slut.

Något som inte vart lika bra idag är att jag fått P-böter 750 kronor då jag ställt in P-skivan fel. Det sög riktigt hårt.. Men åkte upp till papprens företag, plinkade lite med ögonen och han var gullig som tog emot den gula lappen. Tack och lov! 750 kronor är väldigt mycket pengar att slänga i sjön på parkering. Men som jag en gång sagt och kommer alltid att säga. Allting löser sig någon gång! Och den här gången löste sig det mycket snabbt för min del, hehe.

Avslutningsvis har dagen vart KANON och gått mer än fort. Hoppas ni alla mår bra, det gör jag. Puss och kram, hej då för nuet

Likes

Comments

Hej på er vänner och ovänner. Nej! Jag har inga ovänner.
Long time, no seen. Jag har vart borta ett bra tag nu både pågrund av att jag har vart sjuk, vart riktigt stressad och haft konstant huvudvärk. Allt det där är någorlunda löst nu.

Min idag idag har bestått av att jag vakna ovanligt tidigt, åt lite frukost och åkte till min praktik plats. Japp ni hörde rätt nu är Mallan på praktik igen, så att säga. Jag kommer vara på praktiken i tre veckor. Jag praktiserar på Äldre Boende vilket är väll lagom givande. I år har jag redan praktiserat på Daglig Verksamhet. Men men, Äldre Boende funkar för nuet. Nästa år blir det Akuten, det blir kul! Jag har som ni kanske inte vet praktiserat på ett Äldreboende förra året. Jag kan med hela hjärtat säga att jag trivas så mycket bättre förra året än vad jag gör idag.

På äldreboendet jag praktiserar på idag är under bemannat REJÄLT! På avdelningen jag är på lever åtta brukare med behov av stöd vart av endast två personer arbetar. Det är vad jag kallar under bemannat. För er som inte vet krävs två personal för att utreda de dagliga behov hos en brukare och för att få använda redskap som liftar. Det här gör att avdelningen jag är på inte kan få upp alla brukare ur sängen dagligen. Konstigt, då det är en väldigt stor klinik. Men det är tre veckor jag ska vara där, hemskt, gör ont i mitt hjärta. Men jag kan inte påverka det just just nu.

För övrigt är min plan för idag att nu åka till gymmet. Tänkte köra lite armar och sen packa mig hem, duscha och därefter åka och besöka en kompis som nu idag ligger inne på Mandometer heldygnasvård. Känner att jag skulle vilja bryta lite ord, ge lite extra motivation och peppa henne till att orka och vilja bli fri. Men fick ett meddelande från henne nu idag att hon inte orkar få besök. Men jag tänker att det vore ändå bra att jag kommer. Vi får se hur det blir. Jag drar och tränar nu och får se hur hon mår om nån timme. Hoppas ni har det bäst för nuet! VI HÖRES <3

BTW! Godaste EVER! Det är LOKA hallon tillsammans med FUN light jordgubb. REKOMMENDERAR STARKT!

Likes

Comments

Vart sådär onormalt sugen på att färga håret brunt igen.... Så inom snar framtid kanske ni har en lite brunare Malin.

Likes

Comments

Nu när jag legat i sängen en vecka har jag läst mycket om mental träning. Det här för att utvecklas både som människa men också som tränare. Jag har läst mycket om den mentala och känslomässiga inverkan på en idrottskada eftersom att det är ett vanligt fenomen inom idrotten som ingen pratar om. Desto mer jag läste, lyssnade och letade efter material för hur man hanterar sina känslor när man skadat sig inom sin idrott. För det är inte enkelt.

Jag har egna erfarenheter av den mentala och känslomässiga inverkan på idrottskador. Jag har dragit av ledbandet i fingret, dragitt av båda ledbanden i min högra fot. Jag har haft slatter, blödning i vänster foten och fraktur i handen, brutet lillfinger och jag har skadat ryggen alldeles för många gånger. Varje gång jag har skadat mig har jag känt känslan av "varför mig?" Varför just jag. Jag har börjat ge upp hoppet. Tyckt att allt är meningslöst. Varför händer det här mig? Hur ska jag göra för att komma tillbaka? För idrott cheerleading och handboll var min identitet. Jag hade inget annat och utan en hel kropp kunde jag inte genomföra mitt liv och min identitet. Vem var jag? Kommer jag någonsin vara den samma?


En av mina större skador var när jag drog av båda ledbanden i foten och fick en förskjutnings skada. Det här hände på skolidrotten. Vi hade en lektion angående skaderisker. Min lärare hade byggt upp en hinderbana där vi som elever fick gå igenom och berätta hur och vart vi kunde skada oss. Komiskt, eller hur....

Tävlings människa som jag är började jag springa den här hinderbanan. Jag vann och jag vann. Gång efter gång. Sista varvet skulle jag möta den snabbaste killen i klassen. Jag kunde inte förlora. Jag började springa. Jag kom till ett hinder där bänkar var placerade upp på en bom som man skulle hoppa ner från till en tjock madrass och fortsätta springa på hårt golv. Jag och killen i min klass låg lika. Vi sprang samtidigt upp på bänkarn. Men när jag hoppade från höjden ner till tjock madrassen landade jag snett med min fot. Jag drog av ena ledbandet. Men det kändes inte förens en millisekund efter. Mitt adrenalin var för högt. Jag tog två till steg. När jag klev med foten där ledbandet precis gått av från mjukt underlag till hårt, veck foten sig åt andra hållet. Jag drog även då av andra ledbandet.

Efter skadan började jag rehabilitering hos läkare och sjukgymnaster. Jag började få upp styrkan i foten efter läkningstiden och började bli relativt stabil. Men jag gick fortfarande på kryckor. En dag kom jag till en ny sjukgymnast. Hon sa till mig att efter det här besöket så kommer du gå härifrån med en krycka. Jag blev helt livrädd. Livrädd för att jag trodde inte att jag kunde gå. Jag var rädd för att göra illa mig igen. Jag var rädd för att förvärra skadan så att jag inte skulle kunna tävla EM i Slovenien. Jag var så rädd för jag var inne i min trygghetszon. I och med min rädsla för att vara rädd för min fot skulle göra illas igen började jag skada andra delar av kroppen. Jag började skada höften för att jag vågade inte lägga vikt på min fot. Min sjukgymnast sa då åt mig att jag måste sluta vara rädd för att vara skada mig igen.

I processen där en idrottare är skada går idrottaren igenom olika stadier. Man är stressad, frustrerad, ledsen och arg. Men det finns ingen person, tränare eller psykolog om man får ta i som hjälper idrottaren att ta sig igenom alla dessa känslor och frustrationer.

Vad händer vid en skada. Alla atleter har något minne från sin skada. Jag har ett minne från min skada angående ledbanden i foten. Jag har ett starkt minne av hur jag ligger på golvet och tuggar på min tröja. Min lärare satt brevid mig och försökte dra ner tröjan på mig. Men det gjorde så ont att jag visste knappt vad jag hette. Jag kände att någonting hade gått av. Det är minnen jag kan se flera gånger när jag blundar. Jag kan se min svullna och blå, svarta fot. Dessa bilder är bilder som hjärnan tar upp och arbetar kring.

Fantastiska skador finns inte. Ett brutet ben eller ett korsband som går av. Man åker till sjukhuset får det uppkollat. Får en tid för operation. Man opererar. Börjar rehab med sjukgymnast och allt där emellan. Tränar sig tillbaka och kan börja på sin idrott igen lyckligare än någonsin. Nej såna skador finns inte. Det är mycket fler känslor, tankar och fysiska aspekter där emellan som hindrar dig. Exemepel drog jag av ett ledband i mitt finger som fick mig att psykiskt inte våga fortsätta på handboll. Det här eftersom att mina lagkamrater hade blivit så bra att jag konkurrerade om att vara bäst istället för att ligga på toppen. Mina tankar förstörde min talang och min kärlek till sporten.

Processen som hjärnan för i huvudet när en skada inträffar kallar vi för idrotts systemet. Idrotts systemet är till för att skydda oss. Hjärnan som tar hand om minnen lyser upp och tar energi och fokus tillsammans med din sport och din skada.

Vad händer med en atlet som har precis varit med om en skada. Vad händer när atleten ligger i sängen och inte kan röra sig på tre dagar på grund av sin skada. Vad är det som händer i idrottaren när hen tänker och frågar om hen kommer bli den samma talangen, samma atleten som innan skadan? Vad händer om någon annan tar min position? Vad händer om jag inte kan vara med på RM? Det är mycket som händer i huvudet kring en skada. Exempel rädsla för operation. Rädsla för smärta.

Efter operation är det dags för rehab. Vissa idrottare måste lära sig att gå igen andra måste lära sig att utför sin idrott igen. Våga hoppa. Det är så mycket rädslor som finns kring en skada. En skada ändrar idrottarens personlighet och känslor. Exempel är atleten inte lika glad, hen är tyst och hen mår inte bra längre.

Du som en skadad atlet kan lära dig så mycket av den här erfarenheten. Du måste bara inse själv att du är redo, du är redo för den här utmaningen. Varje dag kommer du bli bättre.

Likes

Comments

TA DEN TILLFÄLLIGA SMÄRTAN, FÖR DEN EVIGA LYCKAN

Instagram@stridmalin