Ensamheten har alltid varit min närmaste vän. Glädje kommer och går men ensamheten kommer alltid att bestå. Från en enkel tanke har den växt och har nu formats till en smärtsam verklighet som är omöjlig att leva i. Mitt hjärta är tomt, trots att jag ger dig möjligheten att fylla. Säg mig varför är det ingen som vill öppna, fylla med kärlek, trygghet och glädje. Jag gör allt, precis allt, dag ut och dag in, sliter, tar emot slagen som skulle ha sänkt mig ner i mörkret för länge sen. Men jag är kvar, jag är kvar för dig. Gud kan du inte se att det gör ont, titta på mig, kan du inte se att jag lider, rädda mig, ta mig härifrån. Jag är fast här, jag är rädd, hör ingen hur jag skriker...snälla hör mig.

Jag springer på ängen, vid min sida ni alltid vandrar, under mina vingar ni alltid stannar. Ni är så vackra, så betydelsefulla. En dag skall ni få egna vingar, men ni lämnar aldrig mina. Jag lever inte enkelt. Genom betong och malm jag vandrar för er, genom kärleken skall jag alltid finnas för er. Men dimman lägger sig och de mörka gränderna visar sig starkare. Jag letar och letar men ni finns inte kvar. Jag stänger ögonen och vaknar upp. Fast i mina egna tankar lever jag nu i orons stad. Jag skriker på hjälp men ingen hör. Jag springer genom skogarna, utan kapaciteten att se men jag kan höra änglarna ropa, mina änglar. En stad reser sig i ljus och stjärnorna färgar den oförglömliga natten jag obehagats i. Vid min sida ni ännu vandrar, vid min sida ni alltid vandrat. Jag förfördes i en overklig sanning mot rädslan att förlora er. Jag älskar er.