Åter på samma bana jag vandrar, okontrollerad, sorgsen och vilsen. Vart ska jag ta vägen nu när de tydliga mönstret jag har byggt upp har suddats ut av mina handlingar. Jag har försakat den plats jag ödelägger mig i. Jag har grävt mig djupare och nu är jag tillbaka på den ogjorda pusselbiten som jag inte vet ska placeras. Jag har förlorat sinnet för mönster och glasögonens funktion blir drabbade av min immunitet mot omvärlden. Jag är räddare än någonsin att förlora greppet helt och hållet, att jag inte kommer kunna kontrollera vad jag känner eller gör eller känna igen den jag är och alltid varit. Det har aldrig slagit mig innan att en dag kan allt vara över, en dag finner sig inte möjligheternas exemplar i mitt sinne och hjärtat är förlorat. Tro mig när jag tror. Jag tror på morgondagen och vad den kan erbjuda, jag tror på lycka, jag tror på lycka, jag tror på kärlek, men framförallt tror jag på mig, på dig och på oss alla. Men det är en spärr emellan det jag tror på och det kan jag kan utföra med min tro. Livet handlar inte om hur länge du lever ditt liv utan vad du gör av den tiden du har blivit given. Trots att jag nu sitter här och försöker förmedla med mina eget skapade meningar hur min insida talar till mig så vet jag att ljuset väntar på mig över horisonten. Det kommer ta tid men en dag skall jag ta mig dit, utan rädsla och fylld med hopp. Detta är bara ett hinder på min väg till mina drömmar och förhoppningar. Vi kommer alla hamna här en dag. Det är vad du gör i stunder som dessa som kommer avgöra vart du kommer kunna se dig själv i framtiden, tar du chansen att övervinna din egen hjärna och ditt eget liv eller kommer du ge upp och detta skall föralltid förankra dig livet ut.

Jag flyter omkring på molnen, bland stjärnorna med dig. En tidigare dröm om oss förde mig till landet bortom tankarnas kapacitivitet att se. In i de vakna städerna ska jag vandra med dig, som en skyddsängel runt din axel ska jag skydda dig. Förföra dig undan från mina minnen av kärlek och aldrig låta dig få återuppleva det som dig tidigare drabbat har. Det startade med smärta och har nu tagit sig fram till ditt hjärtas ingång där mitt inre ska få frid, där min ro ska ta till varas på i varje sekund du ger mig tillgång till den. Jag kommer inte lämna förrän du ger mig order att gå, jag kommer inte älska förrän du ger mig modet att förstå. Det förflutna fyllt av rädsla och svek som jag själv skapat för att nå dig kan förändra hela din syn på det jag uppfattas som. Utan någon som helst tanke gav min kropp och mitt mentala allt för att få din bekräftelse på min existens. Chansen jag nu blivit given har inte varit vacker att komma till, hjärtan har krossats, utnyttjats och manipulerade, ord blandat med glädjens gift har fått mina synder att öka och psyke att minska. Ångern i kroppen kommer alltid finnas kvar tills du anser att det är dags att släppa taget om det som en gång var och blicka framåt på vad som sker nu. Samma ord har återupprepats flertal gånger för uppmärksamhetens skull i samband med ensamheten min kropp inte klarade av efter dig. Det var nytt för mig, det var overkligt och min förståelse för vad som precis hade skett inte kunde släppa taget om minnet. Vi människor är fenomen som begår misstag dagligen, vi säger och agerar på sätt i stunder där vi själva inte kan kontrollera vad som görs. "ÄLSKA MIG SOM MEST NÄR JAG FÖTJÄNAR DET SOM MINST FÖR DÅ BEHÖVER JAG DET SOM MEST".

LOVE​