dagbok

vecka 25

Om dagarna samlar jag på minnen, fräknar och salta kyssar för att tänka på annat. Och om nätterna gråter jag stilla för att jag inte kan tänka på något annat. Jag borde klaga på att det är för varmt i rummet. Att jag inte kan sova när huden klibbar sig fast mot lakanet. Kanske ska jag skylla på att det är ett utsättningssymptom, fastän jag vet att det handlar om det jag sa, men som jag inte menade, och det du sa, som du förhoppningsvis inte heller menade.

Det kommer bli bra, det kommer bara ta tid, lovar Anton. This too shall pass har blivit mitt mantra och hans tröstande famn min räddning. Under tiden jag väntar lever vi i vykort.

Gillar