kärlek

den gången anton friade till mig

Vi går runt i området där jag har växt upp, bland mörk skog som lyses upp av snödrivorna och i viss mån från lyktstolparnas flimrande ljus. Det är någon dag innan nyårsafton och du har åkt 782 kilometer för att du inte kan tänka dig något annat än att kyssa mig på tolvslaget. Det kan inte jag heller. Och det är därför din resväska står i mitt gamla flickrum. Vi har druckit kaffe med mina föräldrar som du träffat för allra första gången och efteråt tar jag med dig på promenad för att fråga hur det kändes. Bra tycker du. Sedan pratar vi om oss två. Ibland pekar jag åt ett håll och berättar anekdoter för dig om min barndom. Där borta köpte vi tuggummin med melonsmak. Här ligger pulkabacken. Jag är så glad att du är här.

Eftersom det var snart fem år sedan så har jag svårt att minnas hur det ledde till att du helt plötsligt står på ett knä och tar min hand. Du säger att du vill gifta dig med mig. Att du vet det redan nu. Jag skrattar, säger att vi är unga och dumma. Och att du dessutom inte har någon ring.

”Nä jag vet, jag friar inte nu. Jag vet bara att jag kommer göra det nån dag.”

”Då får du fria när vi har pluggat klart. När vi är typ tjugofem och har varit tillsammans länge.”

Och nu är vi nästan där. Vi har blivit vuxna tillsammans. Bott ihop, betalat räkningar, haft tvättdagar och skrivit inköpslistor. Vi har begått misstag, bråkat, ifrågasatt, men alltid kommit fram till att vi vill vara med varandra. Vi har älskat, skrattat, gråtit, varit vakna halva nätter och pratat om vår framtid. Vi har gått igenom så mycket ihop under våra år, säger du och ställer dig på ett knä. Fast med en ring den här gången.

”Förlåt, jag kunde inte vänta längre.”

”Inte jag heller.”

Så nu är vi förlovade. <3

Gillar

Kommentarer