Hela mitt tonårsliv spenderade jag med att drömma mig bort. Längta efter något annat än min tillvaro. I mitt flickrum kunde jag fantisera i timmar om hur mitt liv skulle se ut. Och i min dagbok kunde jag skriva utförligt om den framtid jag hoppades på.
Jag minns när jag var 14 år. Jag ville att någon skulle se mig. Att någon skulle bli oerhört kär i mig. Jag ville hålla hand. Hångla. Prata med någon ända in på småtimmarna. Jag ville också uppleva det där pirret som alla andra kände. Och att det skulle vara besvarat.
Jag minns när jag var 18 år och jag och min dåvarande pojkvän låg med ryggarna mot varandra efter att vi hade sagt godnatt. Hur jag försökte gråta så tyst jag kunde, annars skulle han bli arg, kanske lämna mig till och med. Jag minns att om dagarna när jag kollade på honom att jag tänkte att det måste finnas något större i livet än det här, det bara måste det. Annars dör jag.
Och jag minns när jag var 16 år. Jag drömde om en lägenhet, mitt i stan, en tvåa eller trea. Med fiskbensparkett och en öppen spis. Där skulle jag bo med min sambo och en fluffig katt. Vi skulle äta pastamiddagar, följa serier och tända ljus om kvällarna. Jag skulle jobba med grafisk design, vi skulle ha roliga fester, stora kompisgäng och allt i mitt liv skulle vara så jäkla komplett.
Nu är jag 21 år, om några månader 22. Och jag insåg häromdagen att jag lever min sextonåriga dröm. Jag ser framemot framtiden och kan fortfarande drömma mig bort. Men jag vill inte längre att tiden ska gå snabbare. Jag har en sambo jag är så himla kär i. Vi har våra vanor, internskämt och språk. Vi bor i en stor lägenhet centralt. I vardagsrummet har vi fiskbensparkett och en öppen spis. Vårt kompisgäng hänger alltid här om kvällarna, vi hamnar på knäppa fester och jag pluggar grafisk design. Det är så svårfattligt att det jag drömt om som yngre har blivit min verklighet.
Och imorgon blir min dröm äntligen fulländad. Då vi ska hämta upp vår adopterade katt, vår Zelda. <3<3<3
