God morgon älsklingar! Hoppas allt är bra med er och att eran vecka varit fin hittills. För mig har veckan rullat på och jag mår helt okej. Har varit väldigt trött de senaste dagarna och det är lite tjatigt, men annars är det bra! Gör dock inte så mycket att energin har varit låg, jag har ändå inte behövt göra annat än att bara ta det lugnt och mysa med Dennis, vilket för min del har varit såå välbehövligt. Tyvärr måste jag åka hem imorgon och spendera helgen utan honom då han ska iväg till Stockholm och jag ska ha mitt första provpass på jobbet, så tänker passa på att mysa lite extra idag hihi. Vi hörs imorgon igen, POK!

Luna Edith Elena Ramstadius ❤️

Hej på er! Igår var det äntligen dags för lilla skruttans dop och kl 11.00 ringde kyrkklockorna i Rengsjö kyrka. Eftersom att jag har äran att vara gudmor åt henne fick även jag stå där framme och både hälla i vigvatten och läsa en bön. Luna var jättesnäll genom hela ceremonin och efteråt bjöds det på fika i församlingshuset. Var verkligen en minnesvärd och mysig dag och jag tycker att Pim och Wille gjorde ett toppenjobb som värdar under dagen <3

Godkväll älsklingar! Denna onsdag börjar nu lida mot sitt slut vilket innebär att även den sista utmaningen i #NouwAutumnChallenge också gör det. I fredags fick vi som deltar i utmaningen en uppgift om att våga testa något nytt och det är faktiskt en uppgift jag grubblat en del över. Helt ärligt kom jag aldrig fram till något riktigt konkret jag kunde göra, men däremot tycker jag redan att jag har vågat testa något nytt! Inte denna vecka specifikt, men de senaste veckorna har jag vågat öppna upp mig ganska mycket inför er. Jag har satt mina tankar och känslor i ord och delat med mig av sårbarheter jag egentligen inte vågar visa, och för mig är det modigt. Jag känner mig modig, som vågar visa mig "svag" inför er och ge er makten att döma (inte för att jag tror ni gör det, då hade jag nog aldrig vågat publicerat något så personligt från första början) mig på en så mycket djupare nivå.

För mig har detta varit jättejobbigt och samtidigt väldigt behövligt. Jag är och har alltid varit en människa som är ganska instängd i mig själv, tyvärr. Även om jag kan öppna upp mig ganska mycket inför mina närmaste vänner och min pojkvän, så är det fruktansvärt jobbigt för mig att prata djupa känslor. Men jag jobbar på det! Jag vet att det brukar kännas bättre efter att jag fått prata ut ordentligt med någon och speciellt när det är med Pim, för hon är så duktig på att ställa ledande frågor och dra ur mig saker jag egentligen kanske inte tänkt prata om från början haha. Därför tycker jag att denna upplevelse att vara mer öppen här på bloggen har varit bra för mig, även om det samtidigt har varit jobbigt. Men det är skönt att sätta ord på hur jag känner, få se vad jag själv tänker och kunna ta tillbaka om det jag skriver känns fel. Förstår ni hur jag menar? Alltihopa blev typ som en omedveten utmaning, att våga erkänna och acceptera hur och vad jag känner.

Nu har jag endast skrivit två riktigt personliga inlägg än så länge, men det har ändå gjort skillnad. Det känns som att jag har erat stöd och ni är så fina allihopa som fortsätter kika in här trots min ganska deppiga stämning. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle ha gjort utan er, utan bloggen. Ni har varit min räddning så många gånger detta år och som jag skrev i mitt inlägg "Kära läsare, vad vore jag utan er?", så är ni verkligen guld värda. ♥

• Mina fyra "överlevnadspunkter" för hösten.
• Kära läsare, vad vore jag utan er?
• Veckans bästa..
• En omedveten utmaning.