NÄR DÖDEN LÅTSAS SOM OM VI ALDRIG FANNS

Postad i: THOUGHTS

Idag tänker jag på att jag är rädd. Att rädslan har slukat mig hel och jag vill inte sluta tänka på den.
Det skrämmer mig att varje gång jag går innanför mina föräldrar dörrar har de blivit äldre. Stegen närmare ensamheten finns där innanför när jag sitter vid deras bord. Ett bord jag minns varenda slitning på. Som jag rört med mina tonårshänder. Där jag haft konversationer jag inte längre minns.

Min far är tröttare än vad jag vill minnas. Håret är av silver. Det betyder mer än vad jag väljer att förstå. Jag lägger ansiktet i mina händer. Jag vill inte bevittna att vi vissnar och att allt jag älskar slits från min famn. Min famn som kommer bli till sommaräng. Där de en dag kommer falla in i en sömn jag omöjligt kan väcka dem ifrån. Pussa pannan. Ta farväl. Gå hem ensam mot ett annat liv. Då endast minnen kan ta mig tillbaka hur det känns att krama varandra. Hur det är att veta att vi ses igen när jag stänger dörren. När döden låtsas som om vi aldrig fanns.
Idag tänker jag på den rädslan.

Gillar

Kommentarer

Julia Blomgren,