FLICKOR SOM SUDDAS UT

Postad i: THOUGHTS

Jag hade skrivit med röd whiteboardpenna på tavlan den eftermiddagen. Hela tavlan full med engelska ord som skulle skrivas ner i elevernas böcker. Dem var bara elva år gamla då.
I klassen fanns pojkar som var pojkar och flickor som var flickor. Pojkar i grupp som störde sig på flickorna som i grupp höll ihop på rasterna. Dumma jävla flickor som skulle vara tysta. ”Dem fattar ju ingenting” uttryckte sig pojkarna i kör när någon av flickorna räckte upp handen i klassrummet.
Varje gång blev jag själv elva år gammal. En flicka som räckte upp handen i klassrummet, så nöjd över att ha plastat in alla böcker och lagt dem i ordning i bänken. Visste svaret på lärarens frågor för jag hade gjort läxan. Ville visa att jag kunde det mesta och ville göra pappa stolt när jag sedan kom hem och berättade att läraren läste upp min text för hela klassen. För hon tyckte att den var så bra. Ju mer tiden gick och klassrummet blev till något klaustrofobiskt, räckte jag inte upp handen lika ofta längre. Rädslan av att säga något fel eller fråga en dum fråga blev större. Alla ansikten som vände sig bland bänkarna och fnissen som uppstod när jag fick ordet blev en slags fobi. Vågade inte riskera att mina texter skulle läsas högt längre. Kanske skulle någon utav pojkarna tycka att jag var töntig, för det hade dem ju sagt. Att jag trodde att jag var någonting bara för att jag hade fler böcker på läslistan än dem var ju inte bra. Om jag skrattade eller uttryckte mig på ett störande vis fick jag snabbt veta det genom att bli kallad alla möjliga saker. Så jag slutade. Räckte inte upp handen längre. Ville inte ha uppmärksamheten. Och värre blev det när kroppen började förändras. En och annan finne i pannan, som var ännu en sak som dem skulle kunna skratta åt när jag fick ordet. Eller att brösten hade börjat synas ordentligt. Ingen vuxen lade märke till att jag satt i skuggan. Besvikelsen. Ingen vuxen som kunde ge mig en röst. En röst som skulle få mig att våga.
Och precis detta kunde jag se i ännu en klass som var så identisk med min för tusen år sedan.

Den eftermiddagen i klassen hände det. Som så många andra gånger egentligen, men just denna eftermiddag slog det hårdare. Rasten var två minuter bort. Det lästes högt ur engelskaboken, kastades sudd och lappar mellan två utav pojkarna, tre utav tjejerna som jobbade ihop var rädda att dem inte skulle hinna färdigt innan rasten. Flera av eleverna ville ha hjälp med översättning. En lektion som gick i ljusets hastighet. Så mycket att hinna innan rasten. Klockan visade sedan rast. Stolarna sköts undan samtidigt vid bänkarna, böckerna slogs ihop med en smäll och oljudet av samtal blev högre.
En utav flickorna sprang fram till mig då jag precis skulle börja sudda alla röda ord på tavlan.
”Jag kan hjälpa dig att sudda bort allting!” sa hon glatt.
Hon tog den svarta sudden som var större än hennes hand och skulle precis börja sudda bort lektionen från den vita tavlan.
Plötsligt såg jag hur en utav pojkarna springer fram mot tavlan, tog sudden från hennes hand samtidigt som hans kropp, som var större än hennes, knuffar henne så hon faller till marken. Det brister i henne. Hon ställer sig upp, dränkt i förödmjukelse, och hon går sönder. Det brister så mycket att hon inte kan hejda gråten. Det brister i mig när jag ser hur det brister i henne. Det där är ju jag. Jag som precis blivit undanknuffad framför klassen och börjar gråta i frustration. Gråter för att det är pinsamt att gråta. Samtidigt så jävla trött att bli hackad på. Trött på alla som alltid har någonting att säga om allt man gör. Alla jävla idioter som förstör när man försöker göra någonting rätt.
Minns mitt i all min egna frustration att det är svårt att få pojkar att förstå när det väl är sådär. Hur ska jag göra nu? Jag som bara är en simpel vikarie. Jag är så arg. Så jävla ledsen. Hur kan han göra så mot mig. Eller mot henne, menar jag.

”Nä, jag orkar inte mer!” skrek hon med händerna över ansiktet och sprang hastigt tillbaka till sin bänk.
Jag tog sudden från hans hand. Bad alla sätta sig ned vid bänkarna igen. Ingen jävla rast ännu. Nu jävlar. Jag ska vara hennes röst! Alla satte sig ner med öppna munnar. Vad ska hända nu... Min predikan börjar när jag står längst fram i klassrummet där allt ägt rum. Jag accepterar inte att någon behandlar en annan människa sådär. En ursäkt ska sägas inför alla. Det sista som hörs ska INTE vara flickans gråt.
Det var protest efter protest från pojken när jag var klar. Det var ju hon som var i vägen när han egentligen ville sudda de röda orden på tavlan! Hur kunde hon inte förstå det? Att han, som alltid annars brukar springa ut på rast först, ville vara den som suddade på tavlan just den eftermiddagen. Ett förlåt krystades fram tillslut samtidigt som han höll fast i ursäkten att ”hon är alldeles för jävla känslig!”
Känslig. Känslig. Alldeles för känslig. Har hört det där allt för ofta. Du är för känslig.

Alla gick sedan tunga ut på rast. Alla förutom flickan och hennes tre kamrater. Jag var inte färdig, kände jag. Men jag kunde inte hindra mig själv från att också brista ut i tyst gråt. Fast jag försökte att hålla mina minnen tillbaka, när jag såg att hon med en viss lättnad hulkade efter andan där i stolen. Som man gör när man gråtit så mycket att andningen inte får plats.
Ännu en predikan till flickorna som var kvar i klassrummet blev. Jag sa att dem ALDRIG ska acceptera att någon behandlar dem illa eller kallar dem för olika skällsord. Dem ska veta hur duktiga dem är, att jag ser hur mycket dem är kapabla till, hur mycket dem kämpar varje dag för att ta sig till skolan. Att det som sägs till dem inte definierar vilka dem är eller vad de kan bli. Jag ser dem, jag ser allting.
Jag berättade för flickan om mina minnen som elvaåring. Att det blir bättre men att man ska säga ifrån även fast det är läskigt. Att dem som gör en illa ska fan veta att dem gör det också! Och att det är fel. Hon, jag och alla andra flickor i ett klassrum har lika stor rätt att vara där som alla andra. Ta för dig kunskap! Räck upp handen!! Läs böcker! Och skrik om du måste. Och var inte rädd, älskade, älskade flicka. Du är framtiden. Och jag är så stolt över dig. Gråt så mycket du behöver. Sedan går du ut på rast och kommer tillbaka in starkare än någonsin. Med en röst som ingen kan tysta. För ingen pojke ska få sudda bort allt det som gör att du är du.



Gillar

Kommentarer