Det gör så ont

Detta blir svårt att skriva.
Sommaren 1975 var en glödhet sommar. Jag var 20 år och väntade mitt första barn. Hela sommaren satt jag och solade i värmen, älskade värmde då med trotts att jag var höggravid. När jag kom in till förlossningen sa dom att dom aldrig sett en så brun och alldeles rund mage.
Den 2 augusti föddes han min lille son så liten och så söt. Alldeles bruna ögon efter sin pappa. Snabbt lärde han sig att klippa med ögonfransarna för att charmera.

För exakt 4 år sedan sa han upp kontakten med mig. Varför vet jag faktiskt inte.
Han är arg på mig, tycker inte att jag ställt upp och att jag inte förstår.
Som alltid i konflikter finns inget rätt och inget fel, parterna har ofta olika kartor och upplevelser.
Han sa inte bara upp kontakten med mig och Kärleken han har även valt bort sina systrar. Det gör extra ont, dom är i alla fall helt oskyldiga till det som har gått fel i relationen.

Det är så ofattbart att detta kunde hända i min/vår familj en helt vanlig okomplicerad familj.
Jag som alltid tyckt och fortfarande tycker att det kan inte kan finnas så stora och svåra konflikter i en familj under den korta tid vi har med varandra här på jorden.

Jag tänker givetvis på min son varje dag. Det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar. Det finns en sorg och en smärta som troligen aldrig kommer att gå över. Men jag har slutat att gråta. Jag har förlikat mig med faktum och min smärta som jag får bära med mig tills jag sluter mina blå för en sista gång.

Hur som helst idag går mina tankar till honom på hans 44 års dag och hoppas att han trivs och är lycklig där han är och har en underbar födelsedag. Hipp hipp hurra

  • Nära Herrhagsvägen , Uppsala

Gillar