Det första jobb jag hade?

Enkelt svar, jag var tidningsbud.
Min erfarenhet av olika arbetsplatser är ytterst begränsad på gränsen till obefintlig.
Det var aldrig aktuellt att jag eller mina syskon skulle har sommarjobb när vi gick i grundskolan. Jobba sa min pappa det kommer ni att få göra tids nog.
Roger min lillebror ville tjäna lite pengar, varför minns jag inte men jag ville inte vara sämre än han. Pappa ordnade så att vi skull börja som tidningsbud och upp i ottan. Vi skulle dela ut Nya Lidköpings tidningen, en tidning som kommer ut tre gånger i veckan måndag onsdag och fredag. Pappa var den som gick upp med oss varje dag, ena veckan gick jag upp två gånger och Roger en gång andra veckan var det tvärt om. Vi Roger och jag fick hela lönen att dela på. Jag la alla mina pengar på kläder, jag älskar kläder. Jag tror att Roger köpte LP skivor för sina pengar. Detta höll vi på med i två år.
När jag gick i 8 var jag på prao, dels i en skolklass och dels på röntgenavdelningen på sjukhuset i Lidköping.
Sedan har jag endast arbetet inom sjukvården och då Landstinget på sjukhus. Dels länsdelssjukhuset i Lidköping som då var relativt stort. Jag arbetade som undersköterska på intensivvårdsavdelningen på det då helt nya Kärnsjukhuset i Skövde.
Varför jag flyttade tillbaka till Lidköping kan jag faktiskt inte minnas. Kan inte komma på en enda anledning faktiskt.
I Lidköping började jag på en långvårdsavdelning som undersköterska. Sedan ville jag bli Polis men polismyndigheten ville inte ha mig.
När jag arbetat som undersköterska omkring 1,5 år sökte jag till sjuksköterska och började därefter arbeta på en medicinklinik. Det var en härlig tid där formades jag till att bli den sjuksköterska jag sedan blev och fortfarande är.

Barnmorska
det var något som var inne och hett. Kanske skulle jag bli barnmorska? Jag sökte och fick komme till barnkvinnokliniken i Lidköping, var tvungen att testa om denna form av sjukvård passade mig.
Gud hjälpe mig, barn ska vara friska kom jag snart på. Och dessa nyblivna mammor med sina ömma bröst och ömma stjärtar, vad gnällde dom för? Den vården var inget för mig.

Läste en vidareutbildning inom medicinsk och kirurgisksjuksvård. 1987 och tre barn senare flyttade vi hela familjen till Uppsala med små barn började jag arbeta natt på en medicinsk vårdavdelning. Det var mitt livs hemskaste yrkeserfarenhet. Jag syster Elisabet som varit någon blev plötsligt endast ett namn på en bemanningsrad. Det delar av mitt yrkesliv blev kortvarig.
Jag sökte mig till nattarbete på akuten, mums vilken härlig arbetsplats. Jag trivdes som handen i handsken. Efter ett par år upplevde jag att jag inte hade tillräckligt med kunskap, jag hängde inte riktigt med i läkarnas tankegångar när vi stod på akutrummet.
Jag sökta IVA vidareutbildningen. Istället för att återvända till akuten hamnade jag på Centralintensiven och där blev jag kvar i drygt 6 år.

Barnen började bli stora och jag ville ha en förändring, kände att jag hade vårdat klart. Vilken väg skulle jag välja nu?
Jag kunde välja att bli vårdlärare, nej jag är ingen god pedagog
Jag kunde välja att börja omvårdnasforska, nej det=räckte med en forskare i familjen. Kärleken var inne i ett intensivt forskningsperiod.
Jag kan välja att chefa, det är jag bra på. Sagt och gjort jag sökte arbete som avdelningschef.
Jag fick tjänst på transplantationsavdelningen.
Transplantera, kan man det? Ja njurtransplantationer hade jag hört talas om, jag hade vårdat levertransplanterade patienter på IVA.
När jag blev chef fanns det ingen chefsutbildning på Akademiska, det blev att lära genom att göra. Stackars mina arbetskamrater dom blev mina verktyg som jag skulle lära mig på. Avdelningen var då en liten och väldigt bra enhet att lära sig chefsjobbet på.

Efter 4 år utlystes motsvarande tjänst på Akuten jag sökte och fick den.
Det finns ingen roligare arbetsplats om någon frågar mig. Det är 4 år som jag aldrig skulle vilja vara utan men fy tusan vilket svårt jobb det var. Ständigt brist på erfarna sjuksköterskor, personalens missnöje med arbetsmiljön och arbetstiderna. Det byggdes en ny akutmottagning som redan när vi flyttade in i dom nya fina lokalerna var för liten. En stor personalgrupp omkring 100 personer, många viljor, många konflikter och tyvärr finns det nästan alltid några som sprider en dålig stämning. Jag arbetade med många underbara undersköterskor som kunde ge sina egna liv för akutens patienter. Givetvis fanns det många lika bra sjuksköterskor.

Sedan behövde jag en paus, jag blev verksamhetschef över Uppsala Care, en enhet som säljer avancerad sjukvård till självbetalande utländska patienter. Jag var chef över mig själv, det var bara jag på den enheten.
Det var en lärorik period då jag arbetade i en miljö med många andra yrkesmän och kvinnor som inte hade sjukvård som bas.
Totalt administrativt arbeta var inte min grej. Jag saknade patienter och den miljön.
Jag fick tjänst som avdelningschef på ortopedmottagningen. En arbetsplats jag trivdes fantastiskas bra på. Mitt adrenalin behövde inte längre pumpa för fullt. Det var en helt fantastisk personalgrupp på omkring 15 st som jag skulle styra och ställa över. Vi trivdes så bra tillsammans. Vi utvecklade och utvidgade verksamhet otroligt mycket under dom 15 år jag blev kvar där innan jag hösten 2018 kände att NEJ nu får det vara bra. 42 år som sjuksköterska vara drygt hälften som chef tog jag min Mats ur skolan juli 2019 för att bli en glad pensionär.
Efter omkring 7 månader dyker Covid-19 upp och ställer allt på ända.
Nu arbetar jag omkring 50% på en rehabiliteringsavdelning för hjärn och spinalskadade patienter 65 år gammal lär jag mig något nytt varje dag.

Vilken jäkla tur jag har haft i livet, jag hamnade i en yrkesvärd där jag alltid har trivts. Vilken jäkla tur att jag inte blev polis då hade jag aldrig träffat en underbar ung man som gjorde sin AT tjänstgöring i Lidköping och sedan blev han min man mina barna pappa och våra barnbarns morfar. Det kunde aldrig blivit bättre. Bettan

Gillar