Det Värsta Jag Varit Med Om
Kan man rangordna något så?
Händelser och upplevelser som är skrämmande, jobbiga, hemska upplevs och hanteras olika. Olika beroende av hur och vart man är i livet just då. Vilka verktyg eller stöd man har för tillfälle.
Tror jag hade en fin alldeles vanlig barndom och uppväxt i slutet av 50 talet och under 60 talet. Kan inte minnas något eller någon händelse som jag upplevt som skrämmande eller hemsk under dom åren.
Det allra värsta som jag och min familj har upplevt så var det givetvis när min lillebror omkom så ung i en trafikolycka. En chockartad upplevelse och tid för oss. Min farfar omkom också i en trafikolycka 75 år gamma, han var helt frisk och vital. Hur själva olyckan gick till var äcklig då man förstår att farfar måste förstått vad som skulle hända. Men vi tröstade oss med att det var precis så, snabbt genom en olycka han ville få dö. Det hade han ofta uttalat.
Min skillsmässa vid 27 års ålder var enbart jobbig. Resultatart av fel val som 19 åring.
En av de värsta perioderna i mitt liv var när jag var när min mamma som nybliven 60 åring fick en hjärntumör. Mamma fick god vård och omvårdnad. Men JAG jag for som en skållad råtta mellan hemmet med skolbarn, mitt första chefsjobb och hem 35 mil till mamma. Jag var alltid på fel plats.
Värst av allt när jag var drygt 50 och barnen gav sig iväg. Jag som fick barn när jag var 20, hade aldrig varit vuxen utan att i första rummet sätta barnen. Sonen var utflugen, en dotter for till Lund för att studera och yngsta jäntan åkte till Ecuador. Jag förstod även om dom kommer hem igen så blir det bara för att mellanlanda. Varför skulle jag och min kropp finnas kvar nu? Jag blev kanske inte deppig men väldigt låg INGET var roligt INGET villa jag göra. Detta var jag inte riktigt medveten om. Kärleken frågade vid tillfälle om jag träffat någon annan? Tillslut förstod vi/jag att jag behövde hjälp. Jag fick fullt stöd av min chef, han sa att han sett att jag tappat glimten i ögat. Jag gick till en klok kvinnlig beteendevetare. Vi träffades två gånger, hon sa du är inte ensam, det är inte farligt och det går över.
Att sonen för ett par år sedan valde bort oss den här delen av sin familj har gjort ont, jävligt ont. Många tårar och sömnlösa nätter. Några av mina väninnor har varit till stort stöd i den processen. Nu har jag landat i det tillståndet, tänket givetvis på honom dagligen. MEN han är nu en medelålders man, en man som gjort sina val.
Andra värsta upplevelser jag har haft är av helt annan sort.
Jag har cyklat Gotland 360, 36 mil runt Gotland under två dagar. 21 mil ena dagen och 15 mil andra dagen. Vi startade i Visby och drog söderut. Det var kallt, det regnade och det blåste. Utför ner till Hoburgen stod jag upp på cykeln ettans växel och den rörde sig knappt. Året därpå fick Kärleken cykla alla de milen utan mig. Jag tog tvärsen, tvärs över Gotland.
Ett år när vi varit en långhelg i Lidköping och skulle hem såg Kärleken att det var ett cykel lopp runt Billingen (utanför Skövde) ska vi ta det? Sagt och gjort kunde vara skönt efter en helg med mat och dryck då vi skulle hem till Uppsala nöjde vi oss med att anmäla oss till den korta sträckan 4 mil istället för 8. Väl på plats med våra trackingcyklar (tur att vi inte hade med oss våra racercyklar) tänkte jag; jösses vilka proffs det var bland annat Motala cykelklubb (stod på deras tröjor) och jag tror om jag minns rätt att jag var en av de 2 kvinnor som anmält sig?? Där stor vi och så gick starten rakt ner mellan två Björkar Hjälp det var ett montenbajk lopp. Jösses vi skulle bryta men vi kom aldrig till någon väg. Så vi cyklade över stock och sten, jag vurpade vid några tillfällen och blev helt blåslagen. När vi efter målgång (vi kom inte helt sist) och dusch satte oss i bilen och skulle åka vidare sa dom på sportradion Idag avgjordes Sveriges tuffaste montenbajk lopp på Billingen och det hade vi kört.
För två år sedan bestämde jag mig för att springa Lidingöloppet över 30 km. Det Lidingö lopp jag inte hade sprungit. Alla som jag har hört prata om dessa 30 km säger att det är värre en en mara som är 4,2 mil. Jag och Monica genomförde detta förskräckligt hemska tunga jobbiga lopp. Upp och ner i skog och mark de sista 2-3 kilometrarna kunde jag nästa inte lyfta på benen. Men vi tog oss i mål och fick vår medalj stolta tog vi oss mot centralen och Uppsala tåget. Givetvis skulle vi fira med en iskall bira. Där satt vi högt upp på varsin barstol, drack vår bira dinglade med benen, medaljerna runt halsen. Sedan skulle vi ner från stolarna och börja röra på benen. Två gentlemän satt och tittade på oss varav den ena var så imponerad av våra bedrifter, den andre skrattade och sa vänta tills dom ska börja gå. Detta lopp är nog det absolut värsta jag har utsatt mig för.
Bild från ett år då vi körde halv Vättern.
Önskar dig en fortsatt trevlig kväll, E
