Priset är högt om vi ska våga vara oss själva

Känslor, Krönika

Varför är det så svårt att våga vara äkta? Varför är det lättare att anpassa sig efter samhällets förväntningar och normer, än att vara den man vill vara?

Många ungdomar kan säkert relatera till hur det känns att vara annorlunda, förvirrad och inte veta särskilt mycket. Jag vet inte vem jag är, var jag hör hemma, vad jag vill arbeta med eller vilket gymnasium som jag vill gå. Jag är förtvivlad över det här. Många i min omgivning vet. Många vet vad de vill med sina liv. De vet vilket gymnasium och vilken linje som de vill gå. Jag kan knappt bestämma vad jag vill ha att äta på en restaurang. Hur ska jag då kunna välja hur min framtid ska se ut? Jag har alla valmöjligheter i världen och ja, jag vet att man kan ändra sig och gå i skola som vuxen. Men det är så mycket sjå med det. Jag orkar inte med något sånt tjafs och jag vill vara säker NU!

Det finns redan tillräckligt mycket saker att oroa sig över som tonåring; betyg, kärlek och att hitta sig själv är några punkter. I min ålder sprudlar hormonerna och mitt uppe i allt det här ska man veta hur en stor del av ens framtid ska se ut. Vi är bara barn!

Som en person som aldrig varit säker på speciellt mycket, är det här ännu svårare. Jag har alltid varit annorlunda så att säga, varken eller (liksom). Jag har aldrig vetat ”min plats” i samhället och jag känner mig inte hemma i något slags fack. Under mina år har jag upplevt mobbning för att jag är annorlunda och det anses vara dåligt att vara det. Folk blir rädda för det okända och annorlunda och istället för att hylla det hos andra, ska det tryckas bort. Det är som att det som är annorlunda inte får finnas till och det avskyr jag! I Sverige är den lag som flest personer följer tråkigt nog Jantelagen. Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än andra på något sätt. Vad är det för skitsnack? Alla och verkligen alla ska få vara precis som de vill. Att bete sig dömande mot andra är bara fegt. Den här lagen sitter så pass långt in i ryggmärgen på den Skandinaviska befolkningen att man nästan inte kan tro att det är sant. Ska folk som är eller ser lite annorlunda ut och har lite andra åsikter, än det ”normala” behöva frysas ut och mobbas? Ska personer som faktiskt är bättre på saker, behöva gömma det för andra för att man inte får tro att man är något? Om vi alla kunde bli bättre på att berömma varandra skulle vi alla må betydligt bättre.

Det existerar människor som är bättre på mycket och som alltid kommer att vara det. Om någon åstadkommer något roligt, ska vi inte lyfta fram det och glädjas för den personens skull, istället för att bli avundsjuka och få människor som är duktiga på någonting att må dåligt?

Att tillhöra en gemenskap är en medfödd mänsklig önskan om att vara del av något som är större än oss själva. Eftersom denna längtan är så ”ursprunglig”, försöker vi ofta uppnå detta genom att passa in, genom sökandet efter ett godkännande, vilket inte bara är ett tomt substitut för tillhörighet men också ofta ett starkt förhinder till det. Riktig tillhörighet sker enbart när vi visar upp vårt autentiska, ”operfekta” jag inför världen och därför kan aldrig vår känsla av tillhörighet vara större än vår självacceptans. Äkthet är inte någonting som vi har eller inte har. Det är ett övande – ett medvetet val om hur vi vill leva. Äkthet är en samling val som vi måste göra varje dag livet ut. Det handlar om valet att våga visa vem man är och vara sann mot sig själv och andra. Valet att vara ärlig. Valet att låta andra se vårt riktiga jag. Det handlar om människors behov av att höra ihop med andra människor – ett behov som vi alla har. Många vill tillhöra en gemenskap och för att uppnå det gör flera av oss vad som helst för att passa in. Att anpassa sig själv känns som ett säkrare kort än att bli bortstött för den man verkligen är. Men priset är högt och det är lätt att tappa bort sig själv.


Pussar Stella

Gillar

Kommentarer