Varför måste jag vara så här

Känslor, Tankar

Mitt psyke är och har inte varit på topp senaste månaderna och det är så svårt att göra alla vardagliga måsten som det aldrig tycks ta slut på. Jag kan sitta i skolan på ett prov och inte förstå vad det är jag skriver. När jag är hemma och försöker studera kan jag läsa samma mening om och om igen i tio minuter. Jag sitter bara och stirrar blint och alla rösterna i huvudet löper vilt i min fantasi och det finns alltid något problem som jag inte lyckas slita tankarna ifrån. Vad gör man? Det tar ju något så enormt på krafterna att må så här. När jag kommer hem från skolan vill jag bara lägga mig under täcket i sängen och sova tills nästa dag. Känner inte igen mig själv. Vissa verkar kunna trycka undan alla känslor och fokusera 100 % på något annat och det är det jag försökt med i flera månader nu men allt bubblar upp till ytan ändå i slutändan. Har ni känt likadant? Allt blir väl bättre med tiden som sägs läka alla sår men fy vad omöjligt allting känns just nu. Vill bara fly från verkligheten en stund och främst från mina känslor som har övertaget om mitt liv just nu. Vad gör ni när allting känns för jobbigt? Jag hoppas att det här blir bättre snart, det gör jag verkligen.

Pussar Stella

Gillar

Kommentarer

Barndomssår

Känslor, Tankar

Här kommer ett sånt här långt känsloinlägg som är direkt taget ur mitt huvud och är helt ofiltrerat. Hoppas att ni har nytta av det här!

Häromdagen funderade jag lite över det här med barndomssår. Vi har nyligen läst en bok i skolan med det temat och jag tänkte lite kring hur mycket det påverkar mig och att det gör det V A R J E D A G. Alla har dem men det är så många som inte ens vet om det. Här hemma är jag och min mamma väldigt intresserade av psykologi och ifrågasätter alltid våra känslor och "varför reagerar jag så här när du gör så där" och försöker verkligen söka inom oss själva vad det är som orsakar beteenden hos oss och hur man sedan kan försöka jobba bort dem. Jag tror att man inte kan leva livet fullt ut tills ens barndomssår är läkta och livet får en ny nivå och HELT annan mening när man börjar inse vilka mönster man har hos sig själv. Jag själv är t.ex. väldigt självdestruktiv i förhållanden och kärleksrelationer. Jag förstör alltid för mig själv och anser att jag inte förtjänar att bli älskad osv osv. Tror ni fattar poängen. Det här är något som är skitjobbigt för mig och så fort jag blir osäker på vad en person; kan vara en bekant, kompis eller kille, tycker om mig löper tankarna amok och jag sitter och övertänker detta i flera timmar. Behöver liksom veta att folk vill ha mig där. Generellt tror jag att det är viktigt att man validerad och ger komplimanger till sina nära så att de får veta att de betyder mycket för en, men hos mig har det gått till en överdrift. En konsekvens blir ju också att jag blir ganska bra på att visa folk vad de betyder för mig men samtidigt är det här beteendet, som är ett barndomssår hos mig, destruktivt i längden och det tar så mycket hos mig att hela tiden behöva känna så här. Även om min mamma har stor självinsikt om sina barndomssår och jobbar på dem varje dag är inte hon perfekt. Tror inte att någon förälder är det. Hon har kämpat för att få ifatt sina barndomssår och jobbiga inlärda beteenden och jag vet att vissa inte ens inser eller jobbar med sina barndomssår under hela livet. Tack vare min mamma har hon dock lärt mig så mycket om det här vilket gör att jag redan som 17 år gammal börjar kunna få tag i mina sår och jobba på dem. Man mår så extremt dåligt när man inte förstår varför samma sak hela tiden händer en. Jag tror också att igenkänning av sina barndomssår gör att man älskar sig själv mycket mer. Så har det varit i mitt fall. När man sedan älskar sig själv kan man också älska andra fullt ut och därför blir det här så viktigt att jobba med. Man ska vara sin egen bästa vän och med det menar jag att man ska spendera hela livet med sig själv och då behöver man väl egentligen automatiskt lära känna sig själv och varför man är som man är.

Jag är iallafall så lycklig över att förstå mig själv samtidigt som det är, ursäkta språket, SÅ JÄVLA PÅFRESTANDE att hantera de här problemen man har. Ofta är de så djupt rotade till ens identitet att man blir förtvivlad och nästan går igenom en kris när man börjar få fatt i de här barndomssåren. I slutändan är det värt det. Självinsikt är så så så viktigt. Jag uppmanar alla att försöka förstå sig på sig själva mer! Det är det viktigaste man kan göra och man behöver ta hand om det hos sig själv. Jag är ingen expert men det här tror jag ändå att många borde veta för det är så viktigt, I can't stress this enough. Hur har ni haft det med era barndomssår? Och hur gjorde ni för att komma igenom dem till "andra sidan"?

Pussar Stella

Gillar

Kommentarer

Han är oemotståndlig

Tankar, Känslor, Selfies

Sitter och gläder mig åt att jag är så lyckligt kär. Fjantigt jag vet men jag är en av de värsta hopplösa romantikerna som finns. Jag är dock inte bara glad, utan även orolig att förlora honom och det är det som tär på mig. Han är hela min värld och på ett ögonblick kan allt bara rasa samman. Riktigt besvärligt. MEN så länge allt mellan oss är frid och fröjd kunde jag inte vara lyckligare! <3<3<3

Mvh, en kär Stells

xx


Pussar Stella

Gillar

Kommentarer