Känslosam.

Känslor

Hej på er! Hur mår ni? Jag är trött som attan så ska snart gå o sova men ville kika in här en snabbis.

Ligger med en stor klump i magen som inte vill försvinna. Känns som att mycket är omständigt nu för tiden och jag skulle helst bara stänga in mig på mitt rum och aldrig behöva träffa folk igen. Kanske låter sorgligt men så känns det just nu. Jag känner förövrigt en enorm prestationsångest över att jag ska må bra och ”vara som vanligt”. Känner ni igen er? Vill ju liksom vara den glada tjejen jag var innan jag blev deprimerad. Mina ögon tåras bara jag skriver det haha men känns verkligen som jag tappat greppet om vem jag är. Är liksom en stor ledsen figur som mest går runt i myskläder här hemma och det suger att jag inte känner mig som mig själv. Kan liksom låtsas vara någon annan, någon som är glad, en stund men sen väller alla jobbiga känslor över mig och jag kan aldrig lyckas bli fri från dem. Eftersom många i min omgivning kan gå ut på krogen och socialisera utan problem känner jag även att jag borde vara där. Jag borde kunna göra sånt för alla andra kan ju göra det. I längden blir det frustrerande och det känns hopplöst att jag inte bara kan få fungera normalt och vara glad, om så bara för en stund. Jag hoppas bara att om någon känner igen sig i detta kan få finns lite tröst i att hen är ensam.

På onsdag ska jag gå till min psykolog och prata ut. Känner verkligen att jag behöver det just nu och egentligen tror jag att alla skulle behöva det ibland.

Pussar Stella

Gillar

Kommentarer

Trötta jävla liv

Känslor

Jag skulle säga att jag är ett rent och skärt exempel på hur det är att bli deprimerad när hösten nalkas. Hur kommer det sig att depression och nedstämdhet blir så påtagligt nu när det blir höst? Mina dagar har börjat gå som i loop; vaknar, är i skolan, kommer hem, sitter och stirrar blint ut ur fönstret ihopkurad i sängen med en kopp te, somnar och börjar om. I huvudet virrar tankarna omkring medan jag halvlyssnar på sorglig musik och bara önskar att jag kunde må bra i en sekund. Huvudet kan bli en så farlig plats och jag uppmanar er verkligen att om ni mår dåligt - sök hjälp eller nå ut till någon. Det kanske inte känns som att det hjälper men att åtminstone få prata ut om hur man mår och känna stöd - oavsett från vem - är jättenyttigt och jätteviktigt! Det har betytt och betyder så mycket för mig att få gå till en psykolog och reda ut mina barndomssår. Jag har verkligen behövt hjälp. Även om min vardag bara går i ett vill jag försöka pusha mig igenom det. För att en depression ska utvecklas när det blir höst och mörkt krävs det ju att den finns där innan så jag vet att det tar lång tid att läka, men ger jag upp vardagen har jag ingenting kvar och jag vill inte sluta försöka.

Här ovan är några bilder från en av sommarens många underbara kvällar.

Pussar Stella

Gillar

Kommentarer

Jag vill inte fira min födelsedag och det är ok

Känslor

Sitter på balkongen och snyftar lite för mig själv. Jag känner mig så jävla utmattad och orkar inte göra någonting om dagarna. Det är min födelsedagsvecka, som borde vara en av de mest lyckofyllda dagarna på året som var dag varvas med tårta och presenter men som jag nu inte känner någonting förutom hat inför. Varför? Varför kan inte jag bara få vara glad som alla andra över att fylla 18? Folk måste tro att jag är jättekonstig. Jag känner mig så iaf. Det har gått nästan ett år sen jag blev deprimerad och hamnade i ett riktigt djupt hål. Ett hål som jag inte är i närheten av att ta mig upp ur. Och det här skäms jag så mycket över. Det känns som att folk förväntar sig att jag ska börja må bra nu men jag gör inte det, är det något fel på mig? Eller håller min värsta mardröm på att bli sann; kommer jag aldrig få vara glad igen?

För ett år sedan känns det som att all min lycka togs ifrån mig under en dag, en kväll. En enda sekund efter det har jag inte känt mig som mig själv. Det är nästan att underdriva att säga att jag har haft en kris. Det känns som att allt bara rasat ihop, utan att jag har någon som helst kontroll över det. Det suger. Att inte ens kunna kontrollera det som gör så ont. Jag valde inte att må så här.

För att gå in på det som bringar mest ångest just nu, är det min artonårsdag. En dag som ska vara så rolig och fylld av glädje för att man blir vuxen och fri. För mig stämmer det här inte alls in. Och jag blir så arg att det inte är så, för jag önskar verkligen att det här skulle vara något att glädjas över. Jag har sett fram emot den här dagen i flera år. Jag kanske väljer att skriva om varför jag är så nere i ett annat inlägg, är inte riktigt redo än. Vet inte heller om det är något man borde skriva om. Hur som helst så är den här pressen kring att fylla arton så jävla enorm hos mig och jag kan ju inte få folk som vill fira mig att låta bli. Nu för några dagar sedan firade min släkt mig uppe i vår stuga och det gick helt ok men helst hade jag inte firat alls. Bröt ihop flera gånger under dagen och det får mig bara att tänka på hur mycket det kommer göra ont på rätta dagen, när allt inte är som jag alltid tänkt att det ska vara på min födelsedag. Min familj är inte hel och det gör så så så jävla ont. Och smärtan försvinner inte.

Om det finns någon som kan få lite hjälp av det här skulle det vara så fint. För om jag hade fått läsa det någonstans på internet hade jag inte känt mig lika ensam. Jag vill inte ha någon tårta, födelsedagssång, inget grattis, eller ”hur känns det att bli vuxen?”. Jag vill absolut inte ha någon fest och innerst inne hoppas jag att ingen gratulerar mig på rätta dagen. Det är bara en påminnelse om att min familj är helt sönder, krossad. Inte heller vill jag gå ut på krogen eller liknande för alkohol skulle förmodligen bara förvärra mina problem. Jag vill helt enkelt bara låtsas om att min födelsedag inte existerar. Att det bara är vilken annan dag som helst. Men samtidigt känner jag mig så orättvis mot de som vill fira mig. Vet inte hur jag ska hantera en sån här situation. Kan inte ens glädjas åt att någon vill fira mig. Det hemska tar bara över och jag känner inte ett uns glädje inför min födelsedag. Ingenting.

Så nu sitter jag här, inbäddad i filtar, med tankar som löper amok och känslor i överflöd. Skulle bara behöva en kram just nu. Det jag vill säga med det här är bara att det är ok att inte vilja bli firad. Och det är ok att känna och inte känna skuld för det. Tack för att ni lyssnar och om någon känner likadant så vet ni att ni inte är ensamma.

Pussar Stella

Gillar

Kommentarer