Älskade Hälsingland. Spenderat ungefär en vecka här uppe och har hunnit med allt man kan göra på vischan. Vi har lagat mat i mängder, bakat, solat, badat, spelat bingo, kört minigolf, kollat på solnedgång etc. Jag hann även måla om mitt rum från turkost till vitt, det blev superfint. Älskar att vara här i några dagar. Allt går mycket långsammare här. Får se om vi hinner åka upp något mer till sommarstugan i sommar. Man vill ju inte vara i stan nu när det varit som varmast så jag hoppas det blir någon sväng till.

Nu ska jag göra mig en kopp te med ingefära och citron, har nämligen blivit råförkyld. Att ha citron i te är så underskattat, verkligen värt att testa. Hoppas verkligen att jag kan bli frisk snart, för att vara sjuk på sommaren är det värsta som finns. Om jag mår bättre tänkte jag börja måla igen. Saknar det något otroligt. Min sommar har inte direkt varit den roligaste då de första fyra veckorna spenderades vid ett skrivbord och resterande dagar enbart varit ledsamma p.g.a. min födelsedagssituation. Är rätt kreativ så att få rita, måla, pyssla eller liknande tror jag skulle få mig på aningen bättre tankar. Nä, nu babblar jag bara på. Märks det att jag har saknat att blogga? Nu måste jag sluta haha. Skulle behöva lite inspiration nu efter min långa men behövliga paus från bloggen. Har ni något ni vill att jag skriver om får ni gärna kommentera det! Vi hörs!

Sitter på balkongen och snyftar lite för mig själv. Jag känner mig så jävla utmattad och orkar inte göra någonting om dagarna. Det är min födelsedagsvecka, som borde vara en av de mest lyckofyllda dagarna på året som var dag varvas med tårta och presenter men som jag nu inte känner någonting förutom hat inför. Varför? Varför kan inte jag bara få vara glad som alla andra över att fylla 18? Folk måste tro att jag är jättekonstig. Jag känner mig så iaf. Det har gått nästan ett år sen jag blev deprimerad och hamnade i ett riktigt djupt hål. Ett hål som jag inte är i närheten av att ta mig upp ur. Och det här skäms jag så mycket över. Det känns som att folk förväntar sig att jag ska börja må bra nu men jag gör inte det, är det något fel på mig? Eller håller min värsta mardröm på att bli sann; kommer jag aldrig få vara glad igen?

För ett år sedan känns det som att all min lycka togs ifrån mig under en dag, en kväll. En enda sekund efter det har jag inte känt mig som mig själv. Det är nästan att underdriva att säga att jag har haft en kris. Det känns som att allt bara rasat ihop, utan att jag har någon som helst kontroll över det. Det suger. Att inte ens kunna kontrollera det som gör så ont. Jag valde inte att må så här.

För att gå in på det som bringar mest ångest just nu, är det min artonårsdag. En dag som ska vara så rolig och fylld av glädje för att man blir vuxen och fri. För mig stämmer det här inte alls in. Och jag blir så arg att det inte är så, för jag önskar verkligen att det här skulle vara något att glädjas över. Jag har sett fram emot den här dagen i flera år. Jag kanske väljer att skriva om varför jag är så nere i ett annat inlägg, är inte riktigt redo än. Vet inte heller om det är något man borde skriva om. Hur som helst så är den här pressen kring att fylla arton så jävla enorm hos mig och jag kan ju inte få folk som vill fira mig att låta bli. Nu för några dagar sedan firade min släkt mig uppe i vår stuga och det gick helt ok men helst hade jag inte firat alls. Bröt ihop flera gånger under dagen och det får mig bara att tänka på hur mycket det kommer göra ont på rätta dagen, när allt inte är som jag alltid tänkt att det ska vara på min födelsedag. Min familj är inte hel och det gör så så så jävla ont. Och smärtan försvinner inte.

Om det finns någon som kan få lite hjälp av det här skulle det vara så fint. För om jag hade fått läsa det någonstans på internet hade jag inte känt mig lika ensam. Jag vill inte ha någon tårta, födelsedagssång, inget grattis, eller ”hur känns det att bli vuxen?”. Jag vill absolut inte ha någon fest och innerst inne hoppas jag att ingen gratulerar mig på rätta dagen. Det är bara en påminnelse om att min familj är helt sönder, krossad. Inte heller vill jag gå ut på krogen eller liknande för alkohol skulle förmodligen bara förvärra mina problem. Jag vill helt enkelt bara låtsas om att min födelsedag inte existerar. Att det bara är vilken annan dag som helst. Men samtidigt känner jag mig så orättvis mot de som vill fira mig. Vet inte hur jag ska hantera en sån här situation. Kan inte ens glädjas åt att någon vill fira mig. Det hemska tar bara över och jag känner inte ett uns glädje inför min födelsedag. Ingenting.

Så nu sitter jag här, inbäddad i filtar, med tankar som löper amok och känslor i överflöd. Skulle bara behöva en kram just nu. Det jag vill säga med det här är bara att det är ok att inte vilja bli firad. Och det är ok att känna och inte känna skuld för det. Tack för att ni lyssnar och om någon känner likadant så vet ni att ni inte är ensamma.