Älskling, du får vända!

Va? Vad är det nu?

Bilen har lagt av, du får vända....

Det telefonsamtalet är det jag aldrig kommer glömma och som i mitt tycke är starten på ett omvälvande dygn som skulle förändra våra liv. Vi var på jakt efter en kombi då vi väntade tvillingar i mitten på Maj och hittat en Saab 9-5 av nyare modell uppe i norra Skåne hos en återförsäljare. Efter en snabb provtur och frugans godkännande (happy wife. happy life) var vi på väg söderut med vårt nya inköp. Fräser om Amanda som nöjt sitter i telefon och berättar om vår nya röda "familjemedlem" för en väninna.

När jag passerat Löddeköpinge ringer telefonen. och ovanstående konversation utspelas. Vänder på silverpärlan (Volvo S40) och kör tillbaka. Det visar sig att vårt nya inköp inte haft olja och resultatet är en skuren motor. Nästan 3 timmar senare blir bilen bort bogserad efter diskussioner med försäkringsbolag och återförsäljare om vem som ska pynta bogseringen. Detta då inte den nytecknade försäkringen "kickat" in.

När vi sitter där i bilen under brinnande rusningstrafik börjar Amanda klaga på buk- och ryggsmärtor. Egentligen borde varningsklockorna ringa nu men va fan, vi var ju i vecka 26. Att se sin älskling knappt kunna sitta still av rådande smärta i en bil som havererat intill vägrenen gör ont. Frustrationen ökar i takt med maktlösheten över situationen. Tanken är att lämna bilhelvetet dör och be bilåterförsäljaren att dra åt skogen efter 5:e rundan samtal försäkringsbolag/återförsäljare.

Väl på väg söderut efter betalt bogseringen till Center Syd verkar smärtan avtagit en del och vi bestämmer oss för att bege oss hem. Slänger mig i soffan och det visar sig vara hockeylandskamp på dumburken. Amanda ringer in till sjukhuset och är beredd på "2 Alvedon så hörs vi imorgon". Personen i andra ändan råder Amanda att komma in då det är tvillinggraviditet. Sagt och gjort så slänger vi oss i Silverpärlan in mot BB.


Fruntimmer har 3 saker i livet som de önskar ska vara magiska. Eller iaf enligt amerikanska b-filmer. Det är mödomen, bröllopet och förlossningen. Om älsklingens körsbärshistoria var en gloria kan jag inte svara på men kan säga att förlossningen var allt annat än en dans på rosor. Vi parkerar silverpärlan och lägger på för ett par timmar då vi tror detta är ett "rutinbesök". Väl inne går det relativt snabbt tills dess att Amanda är uppkopplad och under uppsikt. CTG::n visar svaga sammandragningar. Vidare in på gynundersökning. Amanda skuttar upp i Janne Boklöv stolen och in mellan låren far en sköterska. Med förvånad blick drar hon sig tillbaka och delger att älsklingen är öppen 1 cm.

Öppen 1 cm! Tankarna galopperar och små svettningar längs ryggen uppstår, Är det dags? Va händer nu? Va fan vi har fortfarande saker i gravid-appen att bocka av! Det kan inte vara möjligt!

Akut sjuktransport till Lund beordras och beslut om att försöka bromsa ev förlossning. Amanda försvinner med sjuksäng åt ett håll och jag får gå mot silverpärlan. Planering och framförhållning är lite A och O. Det kan ju ta tid i Lund så vågar inte chansa. Svänger inom Statoil Midhem och beställer en fransk hotdog, en dosa snus samt lite dricka och mat till Amanda. Väl framme på BB i Lund möter jag upp en trött men tillsynes lugn Amanda. Personalen går genom rutinerna och informerar oss. Verkar som det lyckats med bromsningen.

Fredagen den 12:e vaknar jag efter en hyfsad natts sömn. Mer än vad Amanda verkar haft. Vi kommer överens om att jag ska åka hem och duscha, packa behagligare kläder åt oss och medtaga lite annat smått och gott. 2 timmar senare kommer jag tillbaka och till min stora förvåning har Amanda tappat all färg i huvudet och smärtan är mer påtaglig. Vi flyttas upp en våning till prenatal. Personalen tar inte Amandas klagande över smärtor på allvar då inte skärmen indikerar på sammandragningar. 3 timmar går och de numer klassiska kommentarerna överlappar varann.

-Ge mig min jacka vi drar nu! För fan bättre service på Starbucks än på detta stället.

-Varför lyssnar dem inte på mig? Rygghelvetet går ju av snart!

Resterande kommentarer är censurerade.....


Tack gode gud kom en ängel till sköterska vid eftermiddagsskiftet. Direkt insåg hon allvaret och Amanda rullades in på gynundersökning. Upp i Boklöv-stolen och in med skohornet,

-6 cm Amanda, du ska rätt ner till förlossningen!

Time Out! Va händer??? Helvete Justitia va min hamster galopperade. Ska vi bli föräldrar nu?

-Har jag lagt på tillräckligt på bilen?

-Hinner jag till träningen imorgon och kommer jag kunna medverka på helgens matcher?

Varför dyker sådana orelevanta frågor upp i huvudet när det enda du ska fokusera på ligger i brutala smärtor 1 meter framför dig?

Amanda rullas iväg och efteråt kommer bär-åsnan med 1 stor väska fylld med kläder, ytterkläder och dator.

Får en snabbgenomgång hur allt kommer gå tillväga. Antal personer i rummet och förlossningsteknik. Jag tänker att jag är klar då jag har snus, kaffe och lustgas inom räckhåll.

Själva förlossningen var en pers i att försöka upprätthålla fokus och behålla lugnet. Ett tips till blivande pappor som kommer närvara på förlossningen. Ge klartecken åt er älskling att be er fara åt helvete och inte personalen, ni kan ta det. Fortsätt berätta hur duktig din älskade är och hur stolt du är trots att de kanske ber er fara åt helvete och de helst av allt vill kastrera er på stående fot.

18.31 tittar Amanda på mig med mord i blicken och ber mig ringa en taxi då personalen inte lyssnar på henne då hon helst av allt vill byta position. Kruxet är att jag i samma ögonblick kikar ner i kärlekstunneln och ser Jasons hjässa sticka fram.

-Älskling jag ser hjässan, krysta lite till!

18.32 kommer Jason till världen, skrikandes, liten, lila och alldeles underbar.

Det går inte att hålla tillbaka tårarna. Det blir en explosion av känslor. Stolthet över Amandas prestation, rädslan över Jasons tillsynes magra status men framförallt den direkta kärleken. Efter en stunds mys på Amandas bröst blir jag ombedd att bära bort Jason till vågen. Det var inte en kaxig pappa som bar bort denna lilla krigare på knappa kilot.

Fokus, vi har en soldat kvar där inne!

De nyblivna känslorna för Jason var starka men fortfarande fanns oron kvar när personalen efter en halvtimmes fixerande beslöt att Stella skulle tas ut via snitt. Amanda var påläst när vi kom upp till snittet. Sittandes som en säck potatis för att underlätta för bedövningen. 19.20 kom Stella till världen och med mer hår på bröstet klippte jag hennes navelsträng innan hon snabbt placerades i kuvös.

Detta omvälvande dygn avrundades med ett glas Pommac, en förlossningsmacka och massa tårar på prenatal-rummet. Den enorma stolthet och kärlek över Amanda fann inga gränser. 

Ett gästinlägg av Amandas livskamrat och fader åt Jason o Stella.

//Pontus




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments