Nu, nästan åtta månader senare är jag redo att skriva om vår resa då våra tvillingar Stella och Jason kom till världen och även tiden fram till nu. Dels för att skrivning alltid varit terapi för mig, men även för att slå hål på en hel del felaktiga historier som korsat våra öron om vårt liv sedan den 12 februari och såklart även för att ge både nära, bekanta och okända en bild av hur det faktiskt var för oss under den första tiden som föräldrar.

För er som inte vet föddes Stella och Jason i v 26+6 alltså nästan 3 månader förtidigt. Någon utförlig förlossningsberättelse tänker jag inte skriva i dags läget utan det kanske kommer längre fram när jag är redo att plocka fram den i minnet., men här kommer en snabb genomgång av förloppet.

Torsdagen den 11 februari fick jag konstiga känningar framåt kvällen och fick en känsla av att ringa förlossningen för att lugna mina nerver och få höra *ta två alvedon och gå och lägg dig* men de bad mig komma in då tvillinggraviditet trots allt räknas som riskgraviditet. Vi åkte in till Malmö, där de tog ctg, allt såg bra ut men de bestämde ändå sig för att göra en gynundersökning som visade att jag var öppen 1 cm. Det blev ambulansfärd till Lund, då Malmö ej tar hand om bebisar födda innan v 29 tror jag det är. I Lund låg vi på förlossningen över natten där allt verkade stanna av med hjälp av dropp och jag fick även kortisionspruta för att påskynda lungmognaden hos bebisarna om förlossningen ej gick att stoppa.

Eftersom de trodde att förlossningen stannat av på fredag förmiddag blev vi flyttade upp till Prenatal, Pontus åkte hem för att hämta kläder, duscha etc. här hemma eftersom vi skulle tvingas stanna där ett tag då jag var ordinerad sängläge. När Pontus kom tillbaka strax efter lunch hade jag ont. Strax efter att kvällspersonalen gått på fanns det en trevlig sköterska som tog oss på allvar och skickade in mig på gynundersökning som visade 6 cm öppen och det blev full fart ner till förlossningen.

Jag hann inte tänka och jag tror Pontus fokus låg på att ha koll på våra saker, sin snus och vart kaffemaskinen stod! ;)
Vi var inte överhuvudtaget förbereda på att bli föräldrar tre månader tidigare än beräknat och vi visste verkligen ingenting om vad som väntade oss med prematura bebisar. Förlossningen gick snabbt och 18:32 föddes Jason, han skrek som en stucken gris, jag fick ha honom en kort stund på bröstet innan Pontus fick lyfta bort honom till läkarna och sjuksköterskorna. Det var förövrigt 11 personer i rummet med olika sysselsättningar under förlossningen. Inget för mig med en integritet starkare än ringmuren runt Visby. De försökte vända rätt Stella under en halvtimme ca innan det beslutades för att det skulle bli kejsarsnitt. 19:20 kom Stella med ett akutsnitt. Mycket medtagen och blev intuberad per omgående i ett rum intill där Pontus var med och fick även klippa navelsträngen. Jag blev körd till uoovaket efter det och Pontus fick följa med ner till neonatal där barnen vårdades och skulle göra under kommande 10 veckor.

Pontus och jag möttes sedan upp uppe på prenetal i vårt rum, där vi fick förlossningsfika vilket kändes mer än märkligt. I det läget tror jag ingen av oss riktigt förstod vad som hade hänt. Efter ett tag uppe på rummet blev jag nedrullad i säng till neonatal IVA för att träffa Jason och Stella för första gången. Det var det värsta och bästa jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Jag var så full av kärlek till de två små liven som låg i varsin kuvös men samtidigt fullständigt livrädd för allt. De var så små, genomskinliga, uppkopplade till alla olika maskiner, det togs prover ur navelkateter var femte minut under de första dygnen och känslan av att inte få hålla sina barn, ta ifrån dom det dom utstod och en vetskap om att inte veta om de skulle överleva eller ej var totalt vidrigt. Det var totalt fruktansvärt och hjärtat krossades i tusen bitar gång på gång blandat med en gränslös kärlek. Sjukt svårt att ens beskriva hur kärlek, rädsla och allt annat kan ligga så nära varandra som det gjorde där och då.

Detta är en start på livet som förälder jag inte önskar någon men det blev vår verklighet.

Frågor som jag vet alltid spekulerats och undrats kring, samt i vissa fall tisslat och tasslats bakom ryggen kring:

1: De finns ingen orsak varför de föddes för tidigt och det är vanligt att det inte finns någon medicinsk förklaring. Det de vet är att Stella la väldigt fastkilad och hennes navelsträng hade snurrat sig kring hennes underkropp och de tror att om de lyckats stoppa förlossningen hade hon inte överlevt. Det utlåtandet vi fått är att det finns inget som säger/visar på att vi en eventuellt framtida graviditet skulle sluta i en prematur födsel.

2: Vi var otroligt bestämda och är fortfarande med att inte visa speciellt många bilder på barnen när de var som minst pga flera anledningar. Framförallt pga vår rädsla, samt deras integritet med tanke på alla slangar, katetrar, ekg, sond, cpap etc. Det för många kanske har varit främmande och konstigt, för oss har det aldrig handlat om att vi inte är stolta över våra barn för tro mig vi är världens stoltaste föräldrar till våra barn men varje dag under deras första tid var en balansgång på en tunn spindeltråd där liv och död var otroligt nära varandra. Vi valde självklart att visa bilder etc. för nära o kära.

Imorgon ska jag skriva vidare om hur vi efter 3 dygn i en dimma i vår nya neonatal värld och värld som föräldrar fick smaka på sjukvårdens pressade situation och blev flyttade från Lund till Linköping. Mer om det imorgon. 

Imorgon kommer även Pontus skriva sin syn på starten i vårt liv som föräldrar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments