Stella och Jason föddes en fredag. På måndagen blev jag utskriven omkring två tiden på eftermiddagen. Vi var glada att äntligen slippa bo i en liten cell och skulle få flytta in på patienthotellet vid sidan av neonatal istället. Tji fick vi, vi hann lämna våra väskor i bilen och gå in på neonatal där vi blev ombedda att sitta ner i ett rum med läkaren.
Läkarens besked angående våra barn var precis den information vi ville ha, att allt var stabilt, allt gick på rätt håll osv. Läkaren sa även till oss att en lång neonatal tid väntade oss och att det var viktigt att vi inte glömde bort oss själva, att vi skulle ta en kväll gå på bio, åka hem hänga i soffan och bara umgås exempelvis. för han har sätt alldeles för många föräldrar gå in i väggen och köra slut på förhållande under en så pass lång neo tid som väntade oss. Efter de fina orden fick vi veta eftersom våra barn ansågs mest stabila på avdelningen vilket självklart var positivt skulle vi bli familjen som flyttades pga av platsbrist till Linköping.
Vi fick info om att barnen skulle flygas upp, och vi skulle köra bil eller ta TÅG! Vi valde det sistnämnda mest med anledning vad skulle vi ha bilen med oss för när vi mest skulle vistas på ett sjukhus, i efterhand hade vi tagit bilen.
Vi valde den eftermiddagen att tacka nej till patienthotellet över natten, åka hem, packa, försöka sova och komma tillbaka innan flytten dagen därpå skulle ske. Tro mig hjärtat slutade aldrig slitas i tusen bitar varje gång vi lämnade våra barn, men det fanns inget vi kunde göra mer än det vi redan gjorde.
Vi åkte hem, jag vet att det första jag ville var att köra dubbelvagnen till tippen för jag trodde aldrig att mina barn skulle få ligga i den vagnen... Vi packade, läs kastade ner allt vi kom på under så snabb tid som möjligt... sen landade vi i soffan. Natalie kom, och gud vad jag grät när jag såg henne och att få krama henne betydde så ofattbart mycket, hon kom i det mest sårbara, utsatta situation någonsin och hon bara fanns! Jag vet att hon aldrig kommer förstå helt hur mycket hennes närvaro gjorde för mig den kvällen.
Tisdagen kom och vi körde till sjukhuset på morgonen, för att sedan köra till stationen där mina föräldrar hämtade vår bil
, Pontus bar på vår packning som var överdrivet stor och jag gick fram dubbelvikt med sjukhus märkningar runt handlederna, hjulbent som aldrig förr, likblek i ansiktet.... smärtpåvekad till tusen men åtminstone nyduschad. Kändes förbannat ovärdigt... En tågresa på fyra timmar går vanligtvis fort men 1: Den går inte fort om du vet att dina barn i kritiskt men stabilt läge flygs ambulansflygplan utan att du eller deras pappa är där, 2: När du är nyförlöst både vaginalt och nysnittad... det är jävligt svårt att ta sig till toaletten på x2000 när du knappt kan röra dig på stillastående mark... just saying. Fram kom vi och fantastiskt nog stod där en förbokad taxi. För er som inte vet innehåller i princip 90 procent av taxi resan till sjukhuset i Linköping kullersten... När vi väl kommer fram till sjukhuset visar det sig vara en maratonsträcka till hisshallen... tror vägen till hissarna tog oss 20 minuter (kan meddela att i slutet av vår tid där tog den endast 2 minuter).

Upp till världens bästa neonatal avdelning kom vi! Det visste vi dock inte då men blev varse väldigt fort.
Jason han kom flygandes från Lund först, i först hörselkåpor och flygmössa, sovandes och hade klarat resan galant. Tjejerna på Neo i Linköping hade förberett hans kuvös med namnskylt och allt. Dom började genast bekanta sig med honom och hans olika värde samtidigt som de genast började inkludera oss som föräldrar på ett helt fantastiskt vis.
Stella kom flygandes ett par timmar senare, i samma utstyrsel hon men tittandes med nyfikna små mandel ögon omkring sig. Gud vilket lättnad det var att dom landat och var framme. Vi fick ett eget rum i anslutning till barnens avdelning. Vi fick som ett litet hotellrum med dubbelsäng, liten soffgrupp, garderober, tv och toalett med dusch som vi delade med ett annat par som hade rummet bredvid.

På kvällen ville jag bara hem, jag ville inte vara i Linköping, jag ville vara hemma och spola tillbaka tiden en vecka... jag ville inte att det som var skulle vara mitt liv. Jag ville inte känna det jag kände och jag ville fly från den verklighet jag hamnat i.
Där tappade jag fotfästet, där brakade min värld samman fullständigt och jag spenderade första dygnen i Linköping, gråtandes mer eller mindre hela tiden. Det gjorde så ont i själen, och jag anklagade mig själv varenda vaken sekund. Jag tyckte allt var mitt fel, vad var jag för en mamma som inte ens kunde hålla mina barn inne... det var mitt fel allt var mitt fel. Gud så ont det gjorde i hjärtat. Det var mitt fel att mina barn tvingades kämpa för sina liv i en jävla kuvös med fullt okända människor som vårdade dom.
Pontus var fantastisk, han var helt jävla enastående, världens bästa pappa från första stund, världens bästa vän och livskamrat till mig och min kärlek till honom blev om möjligt starkare för varje dag som gick. Pontus var den som räddade mig när jag ville lämna allt, när jag låg i fosterställning i sängen och inte ville leva mer, när jag ville gå ut från sjukhuset och aldrig gå tillbaka igen. Han fixade allt, höll koll på all information, såg till att jag åt, torkade mina tårar, lyssnade, bekräftade, höll om, hjälpte mig att leva. Utan honom hade jag inte stått upp. Han fixade per omgående kontakt med kurator och psykolog. Personalen på neo var några rävar på att läsa av situationen och var fantastiska! De tröstade, de pratade, de tog kort, de berättade allt det gjorde, de lärde oss hur vi tog hand och visade närhet till våra barn i kuvöser, de lyfte ut dom till oss när vi än ville, de var ovärdeliga.

Första veckan i Linköping innehöll allt framförallt efter mitt största break down började vi båda börja se en framtid. Våra krigare utvecklades varje dag, undersökningarna gick felfritt, trycket i cpap'en sänktes, de fick flytta ur kuvöserna och tillsammans i en tvilling säng med värmebädd...Kärleken till våra barn var ofattbart stark och stoltheten växte hela tiden.

Jag mådde väldigt dåligt men började sluta skuldbelägga mig själv och började lite ibland oftare och oftare hoppas på att båda en dag skulle få åka tillsammans i sin Tvillingvagn på gatorna hemma.

Det var också svårt att förstå hur livet utanför kunde fortsätta precis som innan för vårt liv hade stannat av. Vi fick fantastiskt fint stöd av nära och kära. Så många kärleksfulla meddelande och samtal. Vi fick tyvärr också smaka på beskheten av besvikelse i denna veva men den vägde all kärlek över!

Att bli förflyttade till Linköping kändes som det värsta som kunde hända men det var det bästa som kunde hända. Det insåg vi efter ett par dagar i Linköping! Är innerligt tacksam att det var just vi som blev förflyttade.

När jag känner att tiden räcker till ska jag plocka fram Stella och Jasons dagböcker som vi förde under tiden i Linköping och berätta mer om vad dom gick igenom och hur deras dagar såg ut.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments