Jag litar inte på män... Där har vi det svart på vitt! Men eftersom halva mänskligheten består av män är det självklart omöjligt att undvika dem.

Många i min närhet (om de läser detta vill säga) kommer nog få en aha upplevelse idag. Jaha, det är därför hon gör si eller inte gör så osv.

När jag var 10 eller 11 år raserades min tilltro till män totalt och brutalt. Då den "elaka styvmodern" där hemma inte trodde att jag klarade mig själv, valde hon att sätta mig på fritids före och efter skolan medan hon jobbade som vaktmästare i samhället och bl.a städade trappuppgångar, klippte gräs etc. Pappa jobbade borta hela veckorna och kom hem på fredags eftermiddagarna och åkte igen på söndag kväll. En morgon när jag kom till fritids hade jag huvudvärk men försökte ändå umgås med de andra barnen. Det var en svensk kvinna samt en man, en invandrare, som jobbade där.

Mannen föreslog att vi skulle gå till ett annat rum,så skulle han massera min nacke och axlar och trots att jag fick en konstig känsla över det, vågade jag inte säga nej, utan gick lydigt med.

Han stängde in oss i ett dunkelt rum och jag fick sätta mig på en stol.

Jag blev fruktansvärt chockad när hans händer helt plötsligt letade sig ner under min tröja och istället började knåda mina små bröst som inte ens var tillräckligt stora för att behöva en BH. Jag blev stel som en pinne och jag minns hur jag bara ville skrika rakt ut och springa ut därifrån, men jag var som paralyserad... Jag kunde inte röra mig och jag fick inte fram ett enda ljud.

Det nästa jag minns är att det ringer på dörren. (fritidset låg i ett lägenhetshus).

Mannen spände ögonen i mig och sa till mig att stanna kvar där jag var, att han strax skulle komma tillbaka. men så fort han lämnat rummet, kom jag till sans och sprang ut därifrån. Jag kastade mig ut i hallen och rev till mig mina kläder och skor och ville bara komma ut därifrån..!

Han stoppade mig innan jag hann ut genom dörren och viskade ett förlåt och frågade om vi var ok?

Jag tvingade fram ett leende och flydde sen ut genom dörren. I trapphuset sprang jag på min styvmor och ville bara kasta mig i hennes armar, trots att även hon gjort liknade närmanden, men hon bara fräste nåt åt mig och sa till mig att gå till skolan när jag passerade.

Jag sprang till skolan och berättade direkt för mina kompisar vad som hänt, men ingen trodde mig... Alla sa att jag ljög!

Så jag nämnde det inte för någon annan på flera år...

Men jag kunde inte längre vara avslappnad runt män. Jag kunde knappt krama min pappa efter det, då det påminde om vidriga händer på min kropp.

I skolan hade jag såklart många manliga lärare under åren men jag vägrade räcka upp en hand och släppa dem nära om jag behövde hjälp och jag skolkade ofta vilket resulterade i väldigt dåliga betyg.

Fortfarande idag kan jag få panik om en man kommer för nära. Jag kramar helst inte män över huvud taget och det ska ingen ta personligt, utan nu vet ni varför. Jag har extremt svårt att krama min man oxå trots att vi varit tillsammans i 21 år. Närhet till min gör att det kryper av obehag och kroppen minns varenda beröring.

Den mannen var del i att förstöra min barndom och hans beröring resulterade i att jag inte ens kunde amma mina söner...

Jag har tidigare talat om min dåliga relation med mina halvsyskon , som är det enda blodsband jag har kvar, och denna händelse har bara gjort att jag känt mig än mer oälskad och utanför, då jag till slut orkade berätta för min två närmaste systrar och de blev upprörda och ledsna, men då jag återigen förde det på tal nåt år senare, fick jag exakt samma chockade reaktion från dem båda och de frågade varför jag inte sagt nåt tidigare. Det var ett rejält slag i magen... de mindes inte ens att jag hade berättat. och det värsta av allt är att det skedde en gång till efter ännu ett par år..!

Efter det slutade jag att berätta saker och händelser för andra. Jag tappade förtroendet för precis alla runt omkring mig och därför tycker nog många att jag verkar kall och hård. Men egentligen är jag extremt empatisk och ställer tyvärr upp mycket mer på andra än vad de gör för mig. Jag har styrkan idag. Styrkan att säga ifrån när jag eller någon jag tycker om blir fel behandlad och jag är inte rädd för vad folk tycker om att jag säger ifrån. Tyvärr är vi svenskar väldigt tillbakadragna och problem är till för att sopas under mattan och gömmas bort. Man kan ju inte säga ifrån om man tycker nåt är fel, för då skapar man en konflikt och det är "väl onödigt". "vi kan väl alla försöka vara vänner istället", har man ju hört några gånger. Absolut, men för att det ska hända, kanske man behöver lägga korten på bordet ibland!


Ställer du direkta frågor till mig om mitt förflutna, svarar jag, men jag väljer inte att söka stöd hos er, för tyvärr litar jag inte på att ni kommer finnas där , tro mig eller ens minnas vad jag berättat. Och detta gäller såklart både män och kvinnor.


Se till den som liten är...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

När ensamheten och den totala bristen på vänner river i hjärtat, är det svårt att se på vardagen som något positivt och jag börjar vela över än det ena än det andra och ånger och ledsamhet över val jag gjort eller bara en sån enkel sak som byggen vi gjort, kommer till ytan. Ta vår inglasade altan t.ex. När jag inredde den, gjorde jag det med en tanke om att det skulle finnas gott om plats så att vi skulle kunna ha mysiga grillkvällar etc med våra vänner och jag köpte mysig belysning och härliga lyktor så att vi i höstmörkret skulle kunna sitta där ute med vänner och mysa till fladdrandet av levande ljus.

Men när hösten väl kom och sommaren lämnat oss, hade även vännerna gjort det och inte en enda gång har jag tänt ljusen där ute. När det bara är R och jag, sitter vi inne i soffan.

Ju närmare 40 vi kommer, desto mer har jag såklart oxå tänkt på att vi skulle ha något firande. R och jag fyller ju med 3 veckors mellanrum och det är ju då en självklarhet att vi firar tillsammans. :-) Med tanke på att jag inte har några föräldrar eller direkt nån annan som skulle komma och fira mig, har jag ju de senaste åren åtminstone varit glad över tanken på att jag iallafall hade ett par vänner som skulle komma även för min skull. Men inte ens det har jag längre...

Om 2 år fyller jag 40 och om det inte var för att R gör detsamma, skulle knappast någon komma ihåg det. (Visst numera syns det ju på Facebook när man fyller, men ni förstår vad jag menar). Innan det blev enkelt för folk att se när man fyller, var det oftast ingen som hörde av sig när jag fyllde. Och de som faktiskt gjorde det, gjorde fler än en gång på fel dag...

När den dagen kommer, vill jag inte vara med på nåt firande, då jag inte känner att nån kommer vara där för MIN skull. Jag firar gärna R, men vill själv inte stå i falskt rampljus som en bifigur. Att fira min födelsedag har ALLTID varit smärtsamt då min styvmor hatade barn och min riktiga familj, så hon ville få firandet snabbt överstökat. Och att jag någonsin skulle få ha ett kalas för klasskompisar och vänner, var otänkbart!

Ett av mina största skräckscenarier : det kommer aldrig hända, om inte han tröttnar på mig vill säga, men om R och jag någonsin skulle gå separata vägar, är jag helt ensam. Då har jag bara pojkarna kvar... Jag har inga vänner, ingen familj att fira jul med, inga rötter att återvända till. Inga föräldrar som älskar mig och finns där att stötta. Ingen/ingenting... Och det skrämmer mig så fruktansvärt mycket.

R's familj har sagt att om nåt sånt skulle hända, skulle jag fortfarande vara en del av familjen och vara välkommen. Men det skulle knappast hålla speciellt länge. Speciellt inte om R träffade någon ny.

Var inte så jävla negativ och måla FAN på väggen tänker nog många, men när man inte har någon trygg tillflykt, är det förbaskat lätt att man faller ner i dessa tankar då och då..! När pappa levde, visste jag iallafall att jag hade honom till 110%. Vad som än hände, kunde jag alltid lyfta luren och be honom om hjälp eller åka dit för att känna mig älskad...

Känns som ett jäkligt svamligt inlägg, men hjärnan känns som bomull idag och varje led och muskel i kroppen gör sååå ont...

Jag har ångest över hästarna som behöver ridas, men knappt har fått gå nåt sen de kom hem , men vill så gärna ha vänner att rida med. När R kommer hem på kvällarna, är jag alltid sämre i måendet och kroppen är helt slut efter en hel dag med smärtor och jag vill bara sova och det finns helt enkelt ingen ork att rida då...

Jag har ångest över A som får panik då man binder upp honom och som vi kommer måste binda upp i pumphuset när hovis kommer nästa månad.(det enda varma stället vi har just nu) Han kommer att få panik och jag är livrädd att han ska skada oss eller hovslagaren...

Håller på beställa en finka iallafall så vi kan ta hit tränaren från Falun och börja lastträna. Är så less på att det alltid ska vara nåt med allt... Hade ju planerat att börja ta lektioner med hästarna direkt nere hos J, men så länge vi inte kan lasta A, är det bara att glömma.

Varför kan åtminstone inte något bara flyta???

Se till den som liten är...

Likes

Comments

Älskar mina djur!

Skulle aldrig kunna leva helt utan djur. Och katter är ju mina absoluta favoritdjur i hela världen. Och så har jag ju fem stycken oxå... ;-)

Nu har vi haft A i 2 1/2 vecka och nu börjar han äntligen landa känns det som. Två dagar efter att han kommit, skulle vi köra iväg hästarna då det var "tandläkarbesök",men vi fick bara iväg T, då A visade sig vara väldigt svårlastad. Han är livrädd helt enkelt,så där har vi extremt mycket träning framför oss... Vi försökte, men det slutade med att han slet sönder 3 grimskaft och slet av sig grimman och då kände vi att det inte var nån mening att fortsätta bråka, så han får träffa tandis nästa gång istället.

Vi har även märkt att han har svårt att stå uppbunden och lätt får panik, samt att han får panik när man spänner sadelgjorden. En dag slet han sig loss från väggen och bara drog. Maken fick halvpanik, som han alltid får när nåt oväntat händer,så det var upp till mig att vara lugn. Släppte in T i hagen igen och han gnäggade efter A som efter ett tag fattade att T inte var med honom,utan kvar på gården med oss. Då tvärvände han och kom glatt galopperande tillbaka de ca 200 m och det var bara att grimma på honom igen. Såna här gånger är man extra glad att vi har 450 m ner till närmaste granne.

Köpte i helgen även ny sadelgjord åt honom då vi fick för oss att han är håröm och tror minsann det stämmer,då han stod mycket lugnare när jag sadlade sist och ingen päls drogs in eller kom i vägen.

Han har oxå börjat visa mer respekt nu än i början. Då försökte han sparka mig för att han inte fick godis och när jag tog fram mathinkarna, försökte han knuffa undan mig. Nu går han lugnt bredvid mig när jag kommer med hinken och vänder bort huvudet i respekt och väntar på ett varsågod innan han hugger in. I hagen kan han dock testa lite ibland och som sagt när han står uppbunden, men det tar sig. Dock har jag inte vågat rida honom än. Där har maken fått gå in istället. Är så rädd att bli avkastad igen efter att jag blev det av båda de andra vi haft hemma och trodde skulle passa nybörjare. Så jag far fram på galna lille T istället. Väldigt svårt att tro att den hästen knappt gick att få att gå framåt över huvud taget för ca ett halvår sen. Nu är han en liten racer! Är dock extremt jobbigt för min kropp att han inte har separerade gångarter än och rollar heeela tiden. Skitsvårt att hänga med i växlingarna och svårt att hålla balansen. MEN jag litar på honom till 200% och vet att han aldrig skulle göra nåt dumt. Men känner att jag vill testa A på banan innan jag rider ut på honom första gången. Men förhoppningsvis ska vi oxå hitta varann, så maken och jag kan turas om att rida dem. Vore ju tråkigt om han bara kan rida A och jag bara T.

Ni får lite fina bilder på grabbarna i kalldimman från igår, samt en bild på galna Tuss, som nu börjar bli könsmogen. Förhoppningsvis blir det parning mellan honom och sköldpaddsfärgade M och då lär det bli fina små kissebebisar. M var det enda i sin kull som var korthårig, då hon är Norsk skogskatt/Maine coon/huskatt. Tuss är Norsk skogskatt/Perser/Birma, men har verkligen fått Skogisens utseende och lynne med pratighet etc och lynnet har M oxå och om de får bebisar blir det nog mycket långhårigt.

Se till den som liten är...

Likes

Comments

Ligghallen i lösdriften är urplockad och halmad till hästarnas hemkomst.

R och hans bror åker till Gagnef och hämtar A imorgon bitti. Då min mage är som den är, klarar inte jag av att åka så tidigt,så jag går ner och hämtar T framåt lunch istället, så att de kommer hem ganska samtidigt. Känns helt underbart att äntligen få hästar på gården igen. Har stolpat upp en volt i anslutning till hagen på åkern oxå, så jag kan longera och jobba mycket NH (natural horsemanship) i början i.o.m att A inte litar på människor han inte känner direkt, så vi behöver tid från marken innan vi börjar rida och T är skadad efter att ha blivit trampad och fått en brodd rakt in i hovranden. Aj aj! Så han behöver vila och läka ett tag till.

Idag fick jag ställa upp på kattjakt. Fångade in tre ungkatter som var så vilda att de inte gick att hantera och därmed behövde avlivas. Fick ett rejält bett igen,men i övrigt gick det bra. Fick in dem en och en i en hemmagjord "bur" och sen fick en jägare göra "sin grej". Absolut mest humant om ni frågar mig. Nu slipper de små liven vara rädda och stressade och inga fler vilda kattungar riskerar att komma till världen.

Se till den som liten är...

Likes

Comments

Igår blev vi stolta ägare till ännu en islandshäst! (Eller vi betalade handpenning iallafall 😉😂)
Provridningen gick väldigt bra, men det var R som fick göra det mesta av ridningen,då lädren var alldeles för långa för mig och jag ville inte börja krångla med att knyta upp dem. Men jag fick skritta lite iallafall.
A är precis som T en 5 gångare, dvs att han förutom tölt även har pass som extra gångart.
Han är dock inte riden i de gångarterna de sista tre åren, men tölten är nog väldigt lätt att ta fram igen, då han töltar i hagen och var en riktig töltmoppe förr.
A är 10 år och en vacker skimmel. Troligtvis kan det nog bli hämtning av honom nästa helg eller så. Det beror på när säljaren får sin andra häst såld. (Då man inte får ha en häst stå ensam, måste de flytta på samma dag).
Idag har jag varit ute och stängslat in stora delar av hagen här hemma igen och det har känts såå bra. Det ska bli så skönt och roligt att få hem T igen! Och lika roligt att äntligen få en till häst så R och jag kan rida tillsammans.
A är dock en känslig kille och vi kommer få jobba för att vinna hans tillit,så det blir knappast nån ridning under de första 1-2 veckorna, utan i början blir det markarbete med mycket ledarskapsövningar, promenader och lite klickträning kanske. Så vi får lära känna varandra lite och A får landa i sin nya familj och flock innan vi kräver för mycket.
Är det något vi lärt oss av bergochdalbanan med T det senaste året, är det att låta det ta tid. Stressa inte fram nåt!
Avslutar med en fin bild på A...❤️

Se till den som liten är...

Likes

Comments

Sitter i bilen och närmar oss nu Sandviken. Har inte kommit så långt än med andra ord. Regnet pissar verkligen ner och allt man ser på sidorna är lite smutsig snö och is i mängder. Våran vinter i ett nötskal än så länge och det verkar tyvärr inte bli bättre framöver heller...

Pratade nyss med ägaren av hästen och talade om att vi är på väg och hon berättade att de har ganska mycket snö och idag vräkte det visst ner,så hon skulle försöka hinna ploga av ridbanan innan vi kommer.
Lär väl bli första och enda gången den här vintern jag får rida i snö, så får passa på att njuta.
Nu håller vi tummarna att hästen och vi kommer passa varandra. Men har en bra känsla i magen faktiskt... Återkommer

Se till den som liten är...

Likes

Comments

Jodå, jag tog mig ner till Uppsala och Mage och tarm på akademiska sjukhuset till slut.
Tog in på ett mysigt litet hotell kvällen innan,så att jag inte skulle behöva kliva upp tidigt där hemma och åka ner. Och med tanke på ishalkan är jag glad att maken inte behövde köra oxå! Nu blev det mycket bättre och så här får jag göra i fortsättningen oxå när jag ska dit.
Självklart visade undersökningarna som gjordes för ett år sen och alla prover som togs samtidigt ingenting.
Så nu har det bokats in en kapselendoskopi som ska utföras i min hemstad Hudik samt en ny magnetröntgen hemma i Gävle. Tyvärr betyder det att jag återigen måste dricka 1 liter kontrastvätska (som smakar som och har samma konsistens som pappersmassa) på 45 min efter en rejäl laxering gjord under nästan 1 dygn. Såg precis statusuppdateringar från denna dag för två år sen, då jag gjorde denna undersökning sist och nu vet jag faktiskt inte om jag kommer att klara av att göra det...😩 Fick en kraftig reaktion på kontrastvätskan när jag kom hem och det slutade med att jag låg utslagen på golvet i tvättstugan med huvudet precis vid kattlådan och kunde inte röra mig pga magsmärtorna!

Nästan så illa var det imorse oxå... Fick hemska smärtor och jag hamnade skakande och gråtande i soffan. När jag får såna här hemska smärtor får jag sån panik att hela kroppen går i spasmer. Det är verkligen som en person med kraftig Parkinson. Så illa är spasmerna... Det kan R intyga, som sett mig fler än en gång i det tillståndet.
Imorse fick den stackaren stå ut med att ha hela mig hängandes över honom med både tårar och snor som blötte ner honom medan han försökte hjälpa till att stabilisera spasmerna.

Senare på dagen ville jag bara komma ut trots att kroppen var totalt mörbultad efter attacken och huvudet sprängde av all spänning. Men vi åkte ner till stallet så jag fick hänga med T ett tag och leka lite med klickerträningen som vi börjat med.
Älskar den hästen så otroligt mycket...❤️

Se till den som liten är...

Likes

Comments

Fick ett samtal från polisen imorse...

De hade fått in äldste sonens plånbok under morgonen. Någon hade hittat den vid centralstationen och lämnat in den, vilket vi är otroligt tacksamma för. J (sonen) hade alla sina julklappspengar där i och dessvärre var det någon annan som hittade plånboken först och länsade dem på varje krona... 3100 kr hade han fått. Tack och lov låg ID kortet och moppekortet kvar, men det var mycket pengar som försvann.

Förhoppningsvis har väl J ändå lärt sig en läxa nu. Ta aldrig med dig mer pengar än du tror du behöver. Det fanns ingen anledning över huvud taget att han skulle ha kontanterna med sig och vi visste inte om det heller, då han stack till sin kompis på juldagen. Men har man Asperger tänker man lite annorlunda. Allt är simpelt och svart eller vitt. "Pengar har man väl i plånboken. Var skulle man annars ha dem," var motfrågan vi fick när vi frågade varför han inte hade lämnat pengarna hemma.

Hur som helst är det jävligt ledsamt.

Vi åkte hur som till Polishuset och hämtade ut plånboken. Anmälan om stöld struntade jag i, då det ändå inte går att lösa och jag tycker polisen har viktigare saker att utreda.


Det var dagens första händelse...

Senare blev jag återigen förundrad över hur två syskon som träffas max 1-2 gånger per år aldrig kan hålla sams. Och nu snackar vi såklart om vuxna människor. Dessa två tycker VERKLIGEN INTE om varann för fem öre.

Men ge fan i att prata med varandra då! Men icke... Man måste faktiskt inte älska sin familj. Man behöver inte ens tycka om dem. Men när man väl träffas kan man åtminstone FÖRSÖKA bete sig. Men här snackar vi verkligen sandlådenivå på tjafset. "När vi var yngre hånade du alltid mig för.... bla bla bla" , "nej, det gjorde jag inte alls det!" , "Det gjorde du visst det och försök inte säga nåt annat!" Allvarligt..!

Den här gången måste jag faktiskt dock ge en eloge till den äldre som - kors i taket - försökte prata normalt med sitt syskon, då de för första gången i deras liv har ett gemensamt intresse. Men istället för att nappa på det, går det yngre syskonet igång med en ordentlig mobbarattityd och hånar så hårt h*n kan och har även mage att påstå att det beröm syskonet får för det h*n gör, inte är äkta och h*n ska inte tro på det! Först trodde jag att h*n skojjade, men såg väldigt snabbt illviljan lysa i ögonen och då blev jag riktigt förbannad. Men bet ihop... (vilket jag ångrade efteråt)

Så här fortsatte det fram och tillbaka. Den äldre försökte flera gånger föra deras gemensamma intresse på tal, men blev varje gång nedtrampad med den ena kommentaren värre än den andra... Blev riktigt chockad faktiskt.

Ska förresten säga att deras föräldrar var närvarande och droppen kom när den yngre plötsligt spottar ur sig från ingenstans, att h*n aldrig skulle flytta till ett visst ställe för där bor så många SD:are.  (SD är ett ämne man aldrig tar upp i det gänget, men det är precis vad h*n gör)  Där svarar den äldre då nåt i stil med att "då ska du inte bo här heller då" (eller nåt liknande). "Nä, det var precis det jag menade!", säger h*n. Bara för att provocera!

Där bryter deras mor ihop och springer ut från rummet...  Och det bara klickade till i mig och jag kände att jag precis skulle smälla näven i bordet och skrika åt dem att bete sig som vuxna människor och lägga ner vuxenmobbningen och ge dem en varsin hård smäll i bakhuvudet, när jag kom på att det satt två barn i rummet bredvid.  Så det blev bara ett ilsket, kvävt  "Var det där nödvändigt?!!"   Kokade verkligen och var tvungen att snabbt plocka upp mobilen och fippla lite, för att inte resa mig och gå hem på direkten...

Vet att den yngre bara använder sin mobbarattityd, för att h*n har självkänsla NOLL och måste försöka hävda sig själv, men för i helvete!  Jag mår oxå jävligt dåligt och har NOLL självkänsla, men inte tusan trycker jag ner andra för det och påpekar för dem att jag är mycket bättre på ditten och datten. Konstigt vore väl annat om h*n inte var bättre än sitt syskon när h*n gjort det sen barnsben och syskonet precis börjat. Inte mycket att skryta med då. Sluta bete dig som en barnunge.

I know, jag kanske lägger mig i, men när jag ser någon jag tycker om tryckas ner på det viset, reagerar jag!  Det är INTE OK!  Kan du inte säga nåt snällt, så tig eller snarare HÅLL KÄFTEN!

Bävar inför i helgen, då jag måste träffa dessa människor igen och blir det mer av den här varan då, lovar jag mig själv att INTE vara tyst. Det är dags att nån säger ifrån ordentligt... Och jag är inte rädd för att göra det.



Se till den som liten är...

Likes

Comments

Igår var andra och SISTA gången jag körde skoter..!
Det var bland det värsta jag varit med om. Det var fruktansvärt dåliga leder, men det spelar ingen roll om det hade varit helt plan terräng så hade jag, med mina problem, fått lika ont iallafall. Tyvärr har jag en make som i sin glädje att göra saker hela familjen, glömmer bort hur ömtålig min kropp är och då jag inte vill göra honom besviken biter jag ihop och utsätter mig för såna här saker. Men detta gör jag aldrig om.
Hade så ont att jag var nära gråten efter bara några minuter och det var bara att fortsätta...

Behöver väl knappast säga att jag somnade tidigt av pur utmattning igår kväll.
Tyvärr vaknade jag kl 2.20 igen med världens migrän pga muskelspänningarna.
Var bara att kliva upp och ta medicin och ta fram en kylande ögonmask osv och sen sitta rakt upp och ner i soffan i runt 40 min. Paniken strömmade genom kroppen och gjorde att det växlade mellan svettningar och frossa.
Till slut tog illamåendet över och jag fick fly till toan där jag satt i närmare en halvtimme och nickade över en hink...😩
Medicinen tog till slut udden av smärtan och jag tog med mig hinken och la mig i sängen och lyckades tack och lov somna om.

Men inte mår jag mycket bättre nu inte, trots att jag tagit dubbla dosen muskelavslappnande.
Om 30 min är det dags att åka till R's syster för julfirande och hur jag ska klara dagen är oklart. Ska ta en extra dos Tramadol och en till dubbeldos Sobril, så kanske jag överlever åtminstone.
Vill bara att dagen ska ta slut... 😞

Kommer definitivt avboka tiden på Akademiska i Uppsala i mellandagarna. Kommer aldrig klara den resan...

Se till den som liten är...

Likes

Comments

Den riktiga julångesten som sätter sig direkt i magen...
Spänningar i axlarna och ryggslutet har jag haft rejält i drygt en vecka och hoppades att det skulle bli de enda symptomen i år, men självklart kommer jag inte undan så enkelt!
Magen började krampa ordentligt strax före sängdags igår och illamåendet var fruktansvärt.
Vaknade imorse med nästan detsamma...

Har tagit muskelavslappnande och smärtstillande, men det vill inte ge sig.
Så nu är det bara att se fram emot ett par veckor med fruktansvärda magsmärtor som kommer och går och i sin tur leder till panikattacker utan dess like. I mellandagarna ska jag dessutom ner till Akademiska sjukhuset i Uppsala igen och då magen alltid är värst på morgonen, vet jag ju redan nu hur den dagen kommer bli...😩

Nu lär jag klä på mig och åka med R till Granngården och köpa salt till Waterbossen. Råkar säkert köpa nåt till pållen oxå, eller nåt i ridväg till mig själv. 😉

Se till den som liten är...

Likes

Comments