Nästa gång blir det en vandrande pinne

Små husdjur, små bekymmer,  stora husdjur stora bekymmer.
Med detta i tanken måste det bli en vandrande pinne nästa gång.
Jag tror dessutom att den ska heta Martin.
Veterinärräkningarna för en sådan borde vara ganska liten. 🤔

Vi kan bonda, vi kan ta promenader och gå på kalas tillsammans. 
Kanske lära in trick och visa upp?
Visste ni att det finns ca 2500 arter av vandrande pinnar?
De största blir uppemot 60 cm långa vilket är betydligt större än våra chihuahor.

Vi har tillbringat några härliga timmar I stallet nu på eftermiddagen tillsammans med Vendela, Hilda och mamma Olivia.
Det har fixats, mysts, ridits och fikats.
Tjejerna är så otroligt duktiga och arbetar på bra med uppgifterna de får.
Åsa fick en grundlig genomgång med borstarna och några godisbitar under tiden.
Hon är verkligen världens snällaste häst.
Med lite hö som muta stod hon helt still medans vi la om såret. Det ser fortfarande fint ut, men vätskar en del.
Hon har ingen feber och står fint på benet.

Eftersom avkomman åkte med bästis Michelle till Jägersro idag så tog Vendela hand om Filippas. 
Idag väntade ridning i paddocken och de båda skötte sig så bra.
Filippas är ju en pigg ponny i bästa tävlingsform nu så hon är inte helt lätt att rida, men med lite instruktioner löste Vendela uppgiften galant.
Medans lillasyster Hilda mästrade Spider fick Vendela en ridlektion av den ömma modern.
Fokus blev att hitta rätt tempo i traven, att öva på ridvägarna samt att använda magmusklerna.
Vendela är som en svamp när det  instruktioner och det är så roligt att hjälpa henne.
Filippas är tacksam på så sätt att du får en omedelbar respons när du gör rätt.
Då slappnar hon av och jobbar med dig.

I morgon blir en hektisk dag. Massor som ska göras och mitt i alltihopa måste vi iväg och fota oss på Trafikverket.
Högst opassande!
Avkomman har distansundervisning och den ömma modern är ledig till på onsdag.
Det är fördelen med mitt jobb. I snitt jobbar jag 3 nätter i veckan och är ledig resten.
Just nu är det gnöligt på jobbet med energitjuvar som bara är ute efter att förstöra för andra med alla medel de kan hitta, men trots det är jag tacksam att jag orkar jobba trots ett hjärta som inte är helt samarbetsvillig.
Den större delen av mina kollegor är trots allt kompetenta, trevliga och gör sitt jobb, vilket gör det värt att komma dit trots allt.
Lägg sen till de där speciella stunderna som man får ibland med våra boenden.
Ett leende, en kram eller bara ett gott skratt.
Allt sådant gör det värt att kämpa vidare.
Vi får aldrig glömma bort för vilka vi jobbar och varför vi är där. I samma sekund vi glömmer det bör vi byta jobb.
Ska vi jobba med människor behöver hjärtat vara med.

//
Den ömma modern med funderingar på hur hjärnan ser ut på en vandrande pinne?

Gillar

Kommentarer