När blev vi så rädda?

Jag började rida som 11 åring.
En gång i veckan var det min tur att rida lektion på någon av ridskolans alla hästar.
Full av förväntan tog jag spårvagnen till stallet.
40 minuters väg med ett byte.
Sen traskade jag upp till stallet och fick en häst tilldelad för dagens lektion.
Om hästen stod inne gjorde jag den iordning och red sen min lektion innan jag själv tog mig hem samma väg jag kom.

När jag blev äldre hängde jag i stallet varje dag.
Jag hade tur och fick rida mycket.
Ofta ofta red jag ut på ridvägarna i stora Delsjöområdet.
Ibland med sällskap ibland ensam. Ibland i dagsljus, ibland i mörker.

Jag tog mig alltid fram och tillbaka med spårvagn.
Vi hade inga mobiltelefoner och jag var ofta hemma sent.

Häromdagen läste jag i en FB grupp en förälders fråga om när det kunde vara lämpligt att låta barnen rida ut ensamma?
Personen ifråga hade släppt iväg sin 15 åriga dotter på ridtur själv och kände sig nervös.

15 år!!
Då red avkomman fullblod i träning och hade i många år ridit ut på både sin ponny själv och även på storhästen.
Hennes kompis Michelle tog licens både för slätlöp och hinderlöp under sitt 15 år och slog dessutom rekord när hon som första 15 åriga tjej vann ett hinderlöp.
(där snackar vi nervkittlande)

Den här föräldern på FB var nervös för att dottern ridit ut själv?
Svaren var några stycken och meningarna var delade.
Vissa släppte tidigt och andra höll kvar med näbbar o klor.

Själv tror jag på frihet under ansvar, men jag kan ändå förstå de här föräldrarna.
Jag vet ju hur jag själv kände när jag släppte iväg avkomman själv.
Jag vet hur jag kände inför att hon ville rida galopp.
Jag vet hur jag kände inför när hon ville hoppa terräng. 

När jag var liten åkte jag dit jag skulle med spårvagn och utan föräldrar.
När avkomman ska iväg skjutsar vi för det mesta.

Nu är det andra tider iofs, men jag upplever att vi är mer rädda för det mesta idag.
Självklart är det viktigt med säkerhet runt hästarna och självklart är det viktigt att vara med i början, men vad hände sen?
En förälder förklarade att de var rädda att ponnyn skulle skena?
Rädslan fanns för att en ponny hade skenat i förälderns barndom....

Själv blev jag påkörd av en bil när jag var barn men jag tror inte att alla bilar ska köra på mina barn för det.

Hästar är flyktdjur ja.
Allt kan hända, men man kan inte överbeskydda för det.
Så vad hände, varför är vi så rädda?

Nåja, vi börjar sakta återgå till normala rutiner.
I måndags löshoppades
Spider och Filippas.
Båda gjorde bra ifrån sig och Filippas har verkligen förändrat sin hoppning.
Nu hoppar hon igenom kroppen och använder verkligen ryggen. Superfint och vi är så nöjda.

Igår red avkomman en dressyrlektion för bästa Kaisela hemma i paddocken.
Första gången i en ridsadel på fem veckor för dem båda.
En riktigt bra lektion med nötandet av grunderna för både ponny och ryttare.
Slutet blev riktigt fint och avkomman var mycket nöjd.

Idag tog tjejerna en dagstur till Stockholm med tränare Åsa Edvardsson som behövde hjälp med sina hästar på tävlingarna.
Hon är alltid så snäll och gullig att det var en självklarhet att hjälpa till.
Avkomman har en del läkartider inbokade men just idag var det tomt i schemat.
Syster yster älskar ju att åka på roadtrip och har  dessutom semester så hon var överlycklig över variation. 😆

Filippas tas om hand av sin medryttare sen 6 år så henne går det ingen nöd på.

I morgon sägs det att värmen kommer....vågar vi hoppas?

//
Den ömma modern hoppas på lite sol den sista semesterveckan.

Gillar