Det funkade visst inte...

Efter ett tiotimmars pass på jobbet åkte jag hemåt i sakta mak noga med att hålla hastighetsbegränsningarna.

Väl hemma gjorde jag mig redo för att gömma mig inför fredagen den 13 2020.
Genom att dra nåt gammalt över mig i god tid tänkte jag slippa att dagen gick åt skogen.
Det funkade i exakt 10 minuter.
Då ringde min hårt prövade make och talade om att han hade fått punktering på bilen.
Det var ett tydligt hål.
Hur fan är det möjligt? Han hade inte kört på något, jag hade inte kört på något.

Trippen till veterinären med Åsa var nu officiellt inställd. Telefonsamtal ringdes till Susanne som nu inte bara fick ta den dagliga skötseln av vår häst  utan nu även följa med den till veterinären.
Hur snäll är inte denna människa?!

Jag valde att dra täcket över huvudet och sova bort eländet och den hårt prövade maken fick en lång promenad hem med hundarna när bärgaren hämtat bilen.

Jag vaknade upp till den goda nyheten att Åsas ben så bättre ut idag, sedan drogs jag tillbaka till den dagen det var genom att maken kom hem och berättade att de fick byta även fälgen.
MEN sa dom på verkstan...Vi hade tur och fick en begagnad fälg för bara 1500 istället för 17000.
Nu har jag två funderingar...en gammal fälg på en i övrigt ny bil....innebär det osymmetri?
Andra funderingen är hur fan en fälg kan kosta 17000?

Eftersom jag vägrar gå ut innan jobbet idag så fick avkomman ta bussen till stallet. Naturligtvis körde den fel!
Men hästarna ska skötas även när den ömma modern gömmer sig för urgammal skrock och någon måste offras. Denna dag blev det avkomman.

November och December måste väl ändå vara alla hästägares mardröm?
I allafall för oss som ingen manege har.
Det är fanimej mörkt och regnigt och blåsigt hela tiden.
Att gå runt med en pannlampa på huvudet som en utomjording lockar inte direkt till skratt. Våra hästar brukar vi försöka ta in innan det blir mörkt men övriga hästar i stallet tas in tidigast 19 och då ser man inte handen framför sig när man går ut i hagen. Det är först i stallet man ser vem som sitter fast i grimskaftet.

Nu kryllar det även av jägare i skogen runt omkring så det gäller bannemig att planera ridväg och tidpunkt.
Ibland drömmer jag om ett ridhus med isolering, trevliga soffor med filtar och infravärme där vi föräldrar kan njuta av en fika medans barnet rider.
Verkligheten är en annan där jag står o fryser häcken av mig med billyktorna på, riktade in i paddocken för att avkomman ska kunna få lite ledljus här o där.

När vi ändå snackar ledljus kan jag konstatera att julbelysningarna börjar lysa upp lite runt om nu.
På mitt jobb lyser även granen.
Bra jobbat....den lär vi inte vara trötta på till jul!
Det leder ändå till en inre stress...var är vår utebelysning och hur ska vi sätta den i år? Hittar vi allt? Det gjorde vi nämligen inte förra året.
Hjälp, första advent är snart här och Jesus kommer snart på besök. Ska vi låta julbelysa min ståtliga tupp på altanen och borde jag ha ledbelysning i kattskelettet och framför allt....trädgårdsmöblerna borde nog tas in. Det var ett tag sen vi satt på altanen i skuggan av parasollet. 🙈 
En julklippning av gräsmattan vore på sin plats och sist men inte minst hur fan hinner folk med?

//
Den ömma modern som räknar ner denna skitdag.

Gillar