Jag vet av personliga erfarenheter samt från mina vänner & familj, att vi alla har sådana krav på sigsjälva. Jag själv har utseendefixering. Jag kollar migsjälv konstant i spegeln för att kolla att håret sitter fint, inget på tänderna, skjortan sitter som den ska och att jag inte har massa skit under ögonen.

Men vem tittar egentligen? Det är dusjälv som är din egna domare, medan du är så fixerad över ditt egna utseende och rädd över vad alla andra ska tycka, vad de ska tänka, så är alla människorna du möter på stan eller vänner du träffar rädda för exakt samma sak från dig, ditt dömande, vad du tycker om deras nya frisyr.

Det roliga är att i slutändan så är ni båda så fulla av ersjälva att ingen tittar på den andra tillräckligt länge för att egentligen se hur personen ser ut, vad hen har på sig, kolla djupt i ögonen och bara kolla på hen, inget mer, inget mindre. Istället sitter båda och har de mest elaka kommentarerna om er egna klädsel, ert hår. Mitt tips till er är att ett djupt andetag, kolla er i spegeln och förstå att du, JUST DU är vacker, du är vacker, tillräcklig, rolig, smart och en genuin människa.

Försök att inte ställa dig själv under mikroskåpet, alla hittar fel om man letar tillräckligt länge, och jag pratar utav erfarenheter. Jag har varit "sjuk" flera veckor under högstadiet och gymnasiet för jag mådde dåligt över hur jag ser ut, fastän det inte var en enda människa som gav en negativ kommentar över hur jag ser ut förutom jag.

Det motsatta faktiskt! Jag har fått många komplimanger (inte för att skryta) över hur jag ser ut och några kompisar har uttryckt deras avund över hur jag ser ut. Men detta gjorde ingen som helst nytta när jag tryckte ner mig själv framför spegeln över mitt utseende, att det inte var tillräckligt, att jag måste fixa mig mer.

Kan inte säga hur många gånger jag har lagt i vax i mitt hår, fixat det perfekt, sen måste jag bara fixa det liiiiiiite till och förstör allt. Tar mer vax, försöker fixa det, tar mer vax försöker göra det snyggare, tills mitt hår var så ihopklumpat att jag var tvungen att duscha för att det såg så flottigt ut, byta kläder för man svettade ner dem, så slutade det med att jag blev så tidsstressad att jag kunde kräkas på toaletten och/eller sjukanmäla mig till skolan/vänner för jag var helt slut efter att fixa mig i 2 timmar och bytt klädsel 3 gånger.

Som min kategori säger "no bullshit" jag är ärlig med er här, jag förstår er, jag hade sådana krav på migsjälv, så mycket att det förstörde måååånga utav mina dagar. Men i 3:an så slutade jag bry mig, jag gjorde mig klar på 10 minuter istället för 90, jag slutade bry mig om alla tjejerna skulle tycka jag var snygg, slutade bry mig om killarna skulle tycka jag var "cool".

Min första prioritering blev istället att jag skulle må bra.

Har det gjort att jag ser sämre ut idag än jag gjorde då? Om det var upp till mig, hade jag sagt nej

Mår jag bättre idag än vad jag gjorde då? Ja absolut, idag mår jag så sjukt mycket bättre och har bättre självsäkerhet

Men självklart ska jag inte säga att jag är helt fri från greppet av min egna självgodhet, står fortfarande ibland som guden Narcissus (som dog av att spegla sigsjälv) i mitt badrum, men numera gör jag det i en hälsosam måtta, jag är nöjd med hur jag ser ut, är det saker jag hade velat ändra om mitt utseende? Absolut! Men går jag runt och grubblar över detta under dagar/nätter, njaa ibland kanske, om jag ska gå under kategorin "no bullshit", men har blivit extremt bättre.

Jag vill jättegärna att du ska få in det i ditt huvud med! Sluta kolla på instagram och jämför era likes, följare, kommentarer, utseende, what ever. Du är fin. Du är cool. Du är tillräcklig och mycket mer! Tro på det! Om jag skulle möta dig på stan hade jag skrattat genuint åt dina skämt. tyckt du var häftig och varit avundsjuk på hur just du är som människa, men ändå gått hem och varit nöjd över hur just jag är.

Hoppas du också förstår att du ska vara nöjd med hur du är.

Wish you all love and fortune in your quest of happiness.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hallå du!

Ja vad ska man egentligen skriva på en blogg? Är det ens någon som läser, för att vara ärlig är man en helt vanlig person, en människa du inte skulle kolla 2 gånger på gatan för. Så vad skulle göra att människor skulle intressera sig i ens liv?

Jag får väl helt enkelt försöka visa er lite vad mitt liv innebär.

Jag har 7 syskon, allt ifrån 6 år upp till 27 år gamla. Så upplever alla sorters situationer med dem, ena dagen är det syskonbarn som föds, andra så ska småsyskonen spela pepparkakorna i skolpjäsen.

Jag är en kristen kille som har gått i kyrkan i 6 år nu, är allt från ungdomsledare till medlem i församlingsrådet. i min församling. Ni får mer än gärna skriva era frågor angående religion, älskar att diskutera det!

Är kontaktperson åt en fin dam på ålderdomshem, går regelbundet till fängelset och möter fångar på ett litet samtal varje vecka, delar ut mat och kläder till romer samt andra utsatta och är med i flera voluntärsorganisationer, som de ovan samt en massa andra!

Har mer än man någonsin kan önska i livet, är ingen krävande person men ändå har jag haft tur med allt i livet, har alltid kärleksfulla vänner vart jag än mig vänder.

Men ändå är det något som saknas?

Jo juste!

Kan inte få kärleksrelationer att funka. Alls.

Det är väl det man hade kunnat önska lite mer i livet haha, men vem av oss har inte den på listan över önskemål?

För att ni ska få en bild av hur jag ser ut så är detta mina utvalda bilder. Tjejen på er högersida är min syster som är 11 år.

Likes

Comments