Vi tar allt från början så att de inte blir så himla rörigt för jag är inte så jätte bra på att förklara.
7an: När jag började i sjuan började jag må super dåligt utan någon större anledning, jag hade sån grov ångest hela tiden. Jag gick på massa BUP möten men ingenting verkade hjälpa. Jag blev diagnostiserad med depression och hade redan sen tidigare diagnosen adhd. Jag hade värst ångest när jag skulle gå till skolan. Jag berättade inte för någon hur jag mådde eller vad de berodde på då jag inte visste riktigt själv. Mamma och pappa visste inte hur dom skulle hjälpa mig, men vi fortsatte iallafall gå på möten och åkte flera gånger in till psykakuten i Uppsala i hopp om att jag skulle börja prata, jag sa nästan ingenting på dom mötena. Även under den här tiden började jag skära mig och började få grövre och grövre självmordstankar. Jag hade ofta tankar om hur jag skulle göra de och när jag skulle göra de, och jag försökte, några gånger men lyckades aldrig.

8an: Under åttan var mitt liv ohållbart, ingen kunde hjälpa mig, jag släppte inte in någon i mitt liv och ansåg att jag inte alls behövde någon hjälp. Under den här tiden sov jag knappt så vid dom få tillfällena jag var i skolan slutade de oftast med att jag sov inne på skoltoaletten. Nu i efterhand förstår jag verkligen hur dåligt jag faktiskt mådde...
Januari 2017 blev jag överfallen och våldtagen och de förstörde mitt liv.
Jag hade ingen självrespekt och brydde mig inte vad jag gjorde riktigt. Jag gick knappt i skolan och därav gjorde min skola en orosanmälan till socialtjänsten. De va inte den ända anmälan jag fick utan jag fick 2 till. Iallafall så blev socialtjänsten inblandad och jag och mina föräldrar började gå på socmöten. Redan då sa dom att om de inte blir någon förändring så kommer vi att placera dig på ett hvb hem. Jag brydde mig inte alls om vad dom sa och trodde inte alls att de skulle gå såhär långt. Efter den våldtäkten jag var med om började jag festa och dricka alkohol. De slutade aldrig riktigt bra, de få gångerna jag drack blev jag oftast stupfull och kunde inte riktigt ta hand om mig själv. Men de var som en slags självmedicinering.
Här brydde jag mig inte alls om vad mina föräldrar sa och jag behandlade dom så otroligt dåligt och de är något jag än idag ångrar och kommer nog att få ångra de hela mitt liv.
Jag fick ofta panikattacker och rymde hemifrån en hel del, jag satte mig på tåg in till stan och gick på fester med folk jag aldrig träffat förut, vilken resulterade till att den 15 april 2017 blev jag våldtagen igen på en fest. Än idag får jag kämpa mig igenom dom bilderna jag har försökt förtränga och kan fortfarande vakna upp i panik av att jag har mardrömmar.

28 april 2017: Den här dagen kommer jag nog aldrig glömma. Jag hade varit i Kista och shoppat med 3 kompisar. Jag och en av tjejerna skulle hem till mig för att jag skulle äta middag.
När jag öppnar dörren står både mamma och pappa i hallen, jag sa ingenting men tyckte att de verkade konstigt.
Även i hallen såg jag ett par skor som jag inte kände igen och frågade därför vems skor de var, mamma sa att de var Fredriks. (vi har en familjekompis som heter Fredrik så jag tänkte inte mycket mer än så).
Mamma håller mig runt midjan och leder mig till vardagsrummet samtidigt som pappa ber min kompis gå hem, de va inte förens då jag började undra.
Iallafall så leder mamma mig till vardagsrummet där min socialsekreterare sitter tillsammans med Fredrik som jag trodde var våran familjekompis men så var självklart inte fallet.
Dom förklarar för mig att jag ska flytta till en behandlingshem, och jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv, och de va även första gången jag såg pappa gråta.
Mamma och pappa hade inte så mycket att säga till om i ju med att jag hade akut LVU vilket innebär att socialtjänsten är mina ”vårdnadshavare”.
Jag blev iallafall helt galen och gjorde allt för att försöka ta mig därifrån, tills dom förklarar att om jag försöker kämpa emot så kommer polisen (som stod på min grann gata). Så jag och mamma packar en väska och sen åker vi.
Tänkte att jag i ett annat inlägg berättar om min tid på behandlingshemmet osv.
Men jag bor fortfarande kvar där och har gjort de i cirka 9 månader.

Men idag har jag aldrig någonsin varit så glad att min familj alltid finns där för mig och även att jag hamnade där jag hamnade för helt ärligt vet jag inte ifall jag hade levt ifall jag inte hade hamnat där.
Jag vill passa på att tacka alla fina människor som alltid har funnits där för mig och fortfarande finns, ni är guldvärda.

Mamma, min allra bästavän ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Okej, har sagt till mig själv att jag vill börja blogga men aldrig riktigt tagit tag i det, men nu känner jag att de är dax. Som sagt är det här mitt första blogginlägg och de kanske inte kommer vara såhär jätte kul typ haha men jag ska göra mitt bästa för att få de lite roligare.

Vem är jag då? Jag är en 15 årig tjej som bor utanför Stockholm, är oftast väldigt glad och sprallig trots att 2017 var de sämsta året någonsin, varför? Jo för att den 28 april så blev jag placerad på ett hvb-hem pågrund utav ”riskbeteende”.

Anledningen till att jag blev flyttad dit var väl mest för att jag mådde så fruktansvärt dåligt vilken gjorde att jag drack väldigt mycket, gick på fester osv. Jag brydde mig helt enkelt inte om någonting, lyssnade inte på mina föräldrar trots att dom gjorde allt för att få mig att må bra, men just där och då så såg jag allt som om de vore straff för mig. Jag har även LVU vilket innebär att socialtjänsten har vårdnaden över mig tills ett nytt beslut fattas. Jag tänker att vi tar allt dehär i nästa inlägg och då ska jag svara på dom vanligaste frågorna om hur de är osv.

Annars bor jag med mamma, pappa, och lillasyster. Jag har även en storasyster men hon bor inte hemma. Mamma och pappa har alltid brytt sig supermycket om mig och vill alltid mitt bästa, vilket jag är sååå tacksam över, för utan dom hade jag inte klarat mig. Förutom det så kämpar jag vardagligen med min ADHD och diagnosen depression. Hoppas ni vill följa med på den här resan med mig!

Smilla

(Gammal bild)

Likes

Comments