Är det bara jag som älskar LISTOR? 👆🏼

Jag har listor för det mesta; allt från träning, inköpslistor till att-göra-listor, mål m.m.

Tacka vet jag iPhone som har gjort att jag slipper penna och anteckningsblock. Telefonen har man ju alltid med sig, vilket är väldigt smidigt.

Jag har använt anteckningsfunktionen flitigt i telefonen, men så sent som igår (!!) fick jag tips om en ännu smart funktion.

Nämligen att man kan checka av sina listor, perfekt när man har en ATT-GÖRA-LISTA eller INKÖPSLISTA. Så när man checkar av en punkt, så hamnar den per automatik längst ner i listan med en ifylld bock. Klicka bara i den lilla runda symbolen med en bock i, så skapas listan i punktform.

Själv har jag tidigare gått med min lista i mataffären, och själv gjort en bock (✔️) eller raderat anteckningarna vart eftersom jag plockat mina varor.

Hur smart och smidigt är inte detta?!

Någon mer som kan erkänna sig efter med detta, eller är det bara jag? 😅

Men jag brukar redan under hösten lägga ett extra öga på just vad jag ackat på året, i både inkomster och skatter. Jobbar lite förebyggande, för att undvika tråkiga överraskningar.

Det är aldrig kul att åka på en skattesmäll.

Har man endast ett arbete, och vet att de drar rätt skatt, så behöver man inte oroa sig.

Men jag som dels bytt arbete under året, men också arbetar som modell, får en del oregelbundna summor under året. Vilka faktiskt kan påverka rätt hårt i slutändan, om man inte ser till att jämka.

I studion kör jag en jämkning på 45%, pga att det är regelbundna och ganska stor del av min inkomst under året.

Medan på mindre uppdrag som sker mer sällan, så för jag helt enkelt över lite extra skatt till mitt skattekonto.

Ikväll har jag haft en sån kväll där jag gått igenom alla mina inkomster under året.

Finns att få tag på under ”Mina sidor” på Skatteverkets app, verkligen supersmidigt! Där kan man också se aktuellt saldo på sitt personliga skattekonto, och själv föra över pengar dit, om man vill känna sig extra trygg med att slippa smällen.

Jag räknade ut att jag har betalat drygt 8000kr för lite skatt i år, vilket i mitt fall kommer jämna ut sig med resekostnader jag haft under året.

Men förra året upptäckte jag under hösten att jag skulle få betala drygt 40.000kr, inte alls kul att få det beskedet lagom till påsk och inför semestern.

Så därför betalade jag istället in hälften på mitt skattekonto under hösten. Resterande kunde jag göra avdrag på, både pga resor och räntor. Så när slutbeskedet kom, så fick jag istället tillbaka 600kr, rätt bra beräkning tycker jag! 😅

Har jag förresten sagt att det är dags att höja amorteringen på bolånet igen?

Jag höjer alltid ribban ett snäpp när det är nytt år eller när jag uppnått en milstolpe, och ska man göra något, så ska man göra det ordentligt. Det är något jag alltid strävar efter, så kommer från att amortera 6650kr till 10650kr/mån.

Jisses vad jag älskar att kolla mitt bolån varje månad. Det sjunker rätt snabbt! 😝🙏🏼

Så för att summera;

✖️Håll koll på lön/skatt ackat (Mina sidor, Skatteverket)

✖️Ta fram din snittlön genom att dela den ackade summan över antal månader på året som gått.

✖️Kontrollera i din skattetabell hur mkt Du ska betala på den delade summan du fick fram.

✖️Ligger du minus redan vid kontrollen, så börja skjuta in en mindre summa på ditt skattekonto varje månad, för att undvika smällen.

✖️Be din arbetsgivare om jämkning.

Har ni koll på Er skatt, och gör ni något aktivt för att påverka?

🖤

Det var ett tag sen jag skrev. Livet kom emellan, och jobbet likaså. Det var fullt upp under hela förra veckan pga Black Week i butiken, plus att jag hade Lilleman & Lillfia ♥️

För att följa upp mitt senaste inlägg, så har mitt mående varit svajigt. Hela det här året kan summeras som smått kaotiskt, med prövningar och uthållighet. Jag har aldrig någonsin mått så dåligt, som jag gjort det senaste halvåret.

Jag kastas mellan hopp, förtvivlan och chock. Jag har fortfarande inte riktigt tagit in att jag och kärleken inte är tillsammans längre. Jag vet såklart om det, men när jag försöker föreställa mig ett glatt och lyckligt liv, en vardag där jag mår bra, så är det helt omöjligt. Jag får liksom inte upp några sådana bilder, fantasin tar stopp!

Jag har svårt att förstå att något så bra och unikt vi faktiskt hade, kunde ta slut. Jag finner inte ord.

Jag pratade med en nära vän häromdagen, och sa bara att jag de har mått riktigt skit senaste tiden, gråtit mig till sömns var och varannan dag, och bara önskat att livet ska vända. Jag vill må bra igen. På riktigt bra, inte en enstaka dag eller två.

Dessa dippar är sjukt jobbiga. Man går från att ena dagen känna sig superstark, glad, peppad och motiverad att ta tag i saker. För att dagen senare bara falla in i mörka tankar igen.

Jag försöker tänka positivt, men det är svårt att acceptera tanken på att aldrig bli omfamnad av denna underbara man igen. Sist vi kramades var när han var här och gjorde slut. Det blev många kramar och många tårar som föll. Sista kramen blev hastig utanför mitt hus när hans kompis kom för att hämta honom..

Jag minns också vår första kram. Desto bättre! Utanför t-centralen mötte jag upp honom för första gången. Nervös över att inte veta vad jag skulle säga, skulle man kramas eller ta i hand?

Det blev en lång kram, och nervositeten bara rann av mig. ☺️

Till min lättnad, så hade vi, undermedvetet, klätt oss väldigt lika dagen till ära. Det var en solig söndag i april. Så jag tog min svarta kappa, svarta jeans, converse och ett par Ray Bans.. tänkte mer ”less is more”, hellre ren och fräsch än uppklädd till öronen. Well, vad hade han på sig tro? Jo, beige rock, svarta jeans, converse och Ray Bans...!! Vad är oddsen?! 😅

Vi promenerade genom stan, köpte en kaffe och strosade ut mot Djurgården och tog oss till Skansen. En fika och timmar av surrande, samtalsämnena flöt på väldigt naturligt, sen promenerade vi tillbaka till t-centralen där vi kramades ”hej då”, vår första dejt var avklarad. Jag var fylld av endorfiner och bara hoppades att jag skulle få träffa denna man igen.

Det fick jag, bara några dagar senare.

När vi promenerade runt på Östermalm, genom Lärkstaden och han bjöd på lunch på Hantverket. Vi hamnade hemma hos honom, och surrade om livet, om relationer, i våra familjer och tidigare kärleksrelationer m.m.

Till slut tog jag initiativet att ge honom en kyss, tyckte att jag suttit länge nog och suktat på hans läppar medan vi pratade.. fortsatte prata länge innan jag sa att jag skulle bege mig hemåt, han följde mig till tågstationen, och så fortsatte vårt dejtande första 2-3mån.

En kväll när vi var hemma i tokstan och skulle plocka upp hämtmat, så ser vi att barnen sitter med sin pappa och deras vänner på restaurangens uteservering. Jag tror alla upplevde ett ögonblick av chock. Barnen och kärleken skulle inte introduceras ännu...!!

Men jag hade nämnt för barnen att jag träffat en kille som jag tyckte väldigt mycket om, berättat om honom och visat en bild. Hade också sagt att de någon dag skulle få träffa honom, men att jag ville lära känna honom ordentligt först.

Barnen kände igen honom från fotot jag visat, och min fina Lilleman var den som först agerade. Han ställde sig upp, sträckte fram handen till kärleken och sa ”Hej, jag heter Maximilian”, med ett stort leende. Alltså mitt hjärta smälte. Jag tror vi alla var väldigt chockade.

Efter att ha hälsat på alla, så gick vi in på restaurangen, varpå båda barnen kom in och ville sitta med oss i väntan på att vår mat skulle bli klar. De ställde x antal frågor, och var väldigt nyfikna på att lära känna honom. Fina minnen.

Bara några veckor senare, ca 3mån in på vår relation så hade det hunnit bli sommar och det var dags för mig att ha barnen i fem veckor. Alternativen var att inte ses alls dessa fem veckor, eller att faktiskt låta honom träffa barnen. Han valde att han ville hänga med mig och barnen. Det gjorde vi, och de klickade så bra från första stund, och barnen älskar honom!

Fortfarande så pratar och frågar de ofta om honom, härmar vissa uttryck han ofta gjorde osv. Lilleman sa också till mig för någon månad sen, ”Mamma, ta inte illa upp nu. Men du var mkt roligare när du och D var tillsammans”. Jag tar inte alls illa upp, jag vet att det stämmer. Min livsglädje har försvunnit, och det går tyvärr inte att dölja dygnet runt, allra helst inte för barnen. De märker direkt när jag har en ”dålig dag”. Jag är bara ledsen att det märks så tydligt och de ska bli påverkade.

Hoppet om att han ska komma på andra tankar, och faktiskt höra av sig för att bara fråga hur jag mår, det finns kvar, om än väldigt svagt. Men hoppet är det sista som överger en.

Sen är det kanske jag som sett för många romantiska filmer där killen faktiskt inser att han tagit fel beslut, för att han egentligen bara var rädd för det nya och okända. Men jag lever gärna i min filmvärld ett tag till, det hjälper mig att hålla motivationen för stunden. 🖤

Ska försöka mig på lite mer positiva inlägg i fortsättningen. Det händer faktiskt en hel del roliga och bra saker i mitt liv också! 😅

Men det har varit mycket jobbiga tankar senaste tiden, kan bero på höst/vinter och mörker, men också att vi närmar oss jul, och jag har varken barnen eller kärleken att fira med. Min egen familj är väldigt splittrad, vilken känns sjukt tungt och jag vill bara förtränga hela julen. Men snart så, nytt år och nya utmaningar...?! 🥰

🖤