NÄR ÅNGESTEN TAR ÖVER

Jag har verkligen inte varit blyg med att berätta om mina psykiska störningar och idag är det dags för mig att berätta för er om min ångest. Alla har ångest nu för tiden men det jag har är verkligen inte en "oj vad jobbigt"-ångest utan det har varit en stor del av mitt liv och fortfarande kan jag få ångest. Min ångest hänger absolut ihop med min depression som ni kan läsa om här men det är fortfarande två olika saker. Detta inlägget kommer jag skriva som en berättelse.

Hjärtat slår och svetten rinner men jag vet att jag måste klara av detta, gå in i skolbyggnaden och ta mig igenom dagen. Jag står på morgonen och försöker fundera ut en ny lögn om varför jag inte kan gå till skolan, denna dagen kommer jag inte på någon och tvingar mig själv att göra mig iordning. Trycker i mig en macka som kommer upp direkt och borstar fort tänderna igen med munskölj för att dölja lukten av spya.
Jag lyckades ta mig till bussen och den är tom när jag kliver på, tur tänker jag och sätter mig långt bak i bussen och gömmer mig bara ifall någon jag känner skulle gå på. Helt plötsligt svärmar det in människor i bussen och jag känner ännu en gång att jag börjar svettas, "luktar jag?" tänker jag bara och plötsligt är vi framme vid slutstationen.
Med tunga steg går jag mot skolan och ju närmare jag kommer desto mer svettas jag och hjärtat går i högvarv "jag svimmar snart, eller så får jag hjärtattack" tänker jag då. Ser tillslut skolan och tar upp en cigg som jag röker innan jag går in, jag bestämmer mig för att ta den lilla dörren så kan jag smita in på toaletten innan jag går till klassrummet. Tar på ny parfym och deo och sköljer händerna i kallt vatten tills värmen i kroppen går ned och sen går jag ut, men det är då det kommer.
Någon håller emot, någon trycker på mitt bröst och axlar så jag kommer inte framåt, men jag ser inte vem det är för det är ingen där. Tillslut står jag bara frusen tills jag bestämmer mig för att testa att gå ut istället och det går men jag kan fortfarande inte andas. Hittar tillslut ett gömt ställe där jag bara faller ihop och hyperventilerar.
Mobilen börjar ringa och jag har ingen aning om hur länge jag har suttit där och hyperventilerat men det är min lärare som har ringt och smsat. Jag bestämmer mig för att det inte är någon idé att gå till skolan den dagen så tar bussen hem igen.

Denna historien är inte påhittad, den är 100% sann och detta hände mig minst 2ggr i veckan i nästan 3 år. De dagar som de inte hände stannade jag antingen hemma eller träffade någon jag kände på bussen.
Hade alltså grov skolångest.. idag kommer ångesten i packade rum, typ en full buss eller konsert där folk trycker på mig.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229