MIN CELLPROVSTAGNING
I måndags var jag på cellprovstagning som ni kanske redan vet och jag var nervös från början. Har aldrig suttit i en gynstol och redan där kändes det läskigt. Ville ha med moraliskt stöd men på grund av situationen i världen just nu fick jag inte det. Det enda jag hade med mig var att alla har sagt att det inte gör ont och det går fort. Skulle bara kännas lite men inte göra ont alls.
När jag väl åkte dit kändes det ändå okej, visst var man lite nervös men kändes inte farligt alls. Barnmorskan kom och hon var helt underbar, hon gick igenom hur det skulle gå till och visade förståelse över min nervositet. Jag la mig i gynstolen och var lugn.
Sen började processen såklart och det stang till i hela min kropp. Började svettas och nästan gråta, det gjorde extremt ont i mig. När det väl var över blödde jag, ganska mycket faktiskt och det vill man ju inte göra. Mådde illa hela dagen efter detta.
Jag vill inte skrämma upp någon som ska göra det men vill få fram att det är olika för alla. De jag pratat med innan som sagt att det inte alls känns hade ju rätt i sin situation men för mig var det seriöst en skräckupplevelse. Dock är det ingenting farligt och förhoppningsvis behöver jag bara göra detta var tredje år. Det var obehagligt och smärtsamt men ja det gick fort, kändes som en minut max och det är värt det i slutändan. Att gå på sina cellprovstagningar minskar risken för livmoderhalscancer extremt mycket då de kan upptäcka det i tid. Här får man tänka långsiktigt istället för kortsiktigt med andra ord.
Oavsett vad så kommer jag fortsätta gå och ta dessa när det behövs! Provsvaren kommer inom två månader och då lovar jag att säga vad de säger!