I måndags var jag på cellprovstagning som ni kanske redan vet och jag var nervös från början. Har aldrig suttit i en gynstol och redan där kändes det läskigt. Ville ha med moraliskt stöd men på grund av situationen i världen just nu fick jag inte det. Det enda jag hade med mig var att alla har sagt att det inte gör ont och det går fort. Skulle bara kännas lite men inte göra ont alls.

När jag väl åkte dit kändes det ändå okej, visst var man lite nervös men kändes inte farligt alls. Barnmorskan kom och hon var helt underbar, hon gick igenom hur det skulle gå till och visade förståelse över min nervositet. Jag la mig i gynstolen och var lugn.
Sen började processen såklart och det stang till i hela min kropp. Började svettas och nästan gråta, det gjorde extremt ont i mig. När det väl var över blödde jag, ganska mycket faktiskt och det vill man ju inte göra. Mådde illa hela dagen efter detta.

Jag vill inte skrämma upp någon som ska göra det men vill få fram att det är olika för alla. De jag pratat med innan som sagt att det inte alls känns hade ju rätt i sin situation men för mig var det seriöst en skräckupplevelse. Dock är det ingenting farligt och förhoppningsvis behöver jag bara göra detta var tredje år. Det var obehagligt och smärtsamt men ja det gick fort, kändes som en minut max och det är värt det i slutändan. Att gå på sina cellprovstagningar minskar risken för livmoderhalscancer extremt mycket då de kan upptäcka det i tid. Här får man tänka långsiktigt istället för kortsiktigt med andra ord.

Oavsett vad så kommer jag fortsätta gå och ta dessa när det behövs! Provsvaren kommer inom två månader och då lovar jag att säga vad de säger!

5. Restaurangbiträde, First Camp, Kärradal
Mitt nuvarande jobb alltså, det är ett jobb som funkar och jag trivs. Fick det genom att söka via Platsbanken.
Planen är att jobba här i 4 somrar och sen är jag färdigutbildad fritidspedagog så då får min tjänst gå vidare till någon annan.
Jag tjänar 126kr/timmen och under OB-timmarna är det 149kr/timmen så jag är ändå nöjd. Inte världens bästa lön men den funkar helt och hållet för mig med tanke på att jag levt endast på CSN i ett år typ haha!

Vi kan börja med min pappa som heter Jim och är 51 år gammal (född 1967). Han bor tillsammans med Birgitta men de är inte gifta, hon har två egna barn från ett tidigare förhållande som är 19 och 16 år gamla.
Jag och min pappa har idag en väldigt bra relation men den har inte alltid varit lätt. när jag var liten var pappa mitt allt och han gjorde även allt för mig. Jag var definitivt pappas lilla prinsessa och överöst med både materiella saker och kärlek. Efter skilsmässan blev det därför väldigt dålig stämning mellan oss då jag kände mig övergiven.
Idag har vi samma relation som när jag var liten bara det att jag inte utnyttjar det här med att bli bortskämd längre.

Då kommer vi till min mamma som heter Hanna och är 48 år (född 1970) och hon bor också tillsammans med en ny som heter Magnus och de är även förlovade och har ett barn ihop.
Min och mammas relation idag är också extremt bra, hon är en av mina bästavänner samtidigt som hon har kvar mammarollen vilket jag tycker är superviktigt!
När jag var liten "hatade" jag min mamma, hon var 100% ond enligt mig när jag var liten. Det var väldigt bråkigt mellan oss i flera flera år och efter skilsmässan blev det både bättre och sämre. Hon blev automatiskt ensamstående förälder för mig eftersom att min och pappas relation försvann helt och det var en extremt jobbig period i många år där efter skilsmässan som mamma fick ta på sig hela ansvaret. Är dock tacksam idag över att hon aldrig gav upp hoppet om mig och nu mår jag ju relativt bra.
Våran relation är iallafall extremt bra idag!

också har vi min syster som jag är uppvuxen med och har gått igenom alla svåra stunder med. Hon heter Emmeli och är 25 år (född 1994) och bor tillsammans med sin kille Philip och deras två kaniner Nina och KG.
Jag och Emmeli är helsyskon och hon är det enda helsyskonet jag har och kommer att ha någonsin. När vi var små hängde vi väldigt mycket ihop, hon har alltid varit lillgammal och ansvarsfull och liksom tagit hand om mig. Hon tog även med mig ut i mataffärer på äventyr så det var inte alltid ansvarsfulla saker hon fick med mig på men ja.
Vi har dock inte alltid kommit överrens, vi är väldigt olika pers0ner med olika slags vänner och därför har det skurit sig mycket och det har vart mycket tjafs och slagsmål. Däremot i slutändan har vi alltid ställt upp för varandra, ingen annan får snacka skit om min syster liksom. Hon flyttade till Jönköping när jag var 13 och hon 16 och efter det har vi fått en väldigt fin relation faktiskt, visst vi tjafsar men det gör systrar.

Sen hade vi en väldigt jobbig barndom där våra föräldrar bråkade i princip varje kväll som vi var hemma i Utby (våra semestrar var alltid väldigt bra!) och jag var den som stängde in mig och kunde stänga av det på något sätt medans Emmeli alltid kom in i mitt rum och sov. Jag kände aldrig ett behov av den tryggheten då jag är en person som hanterar jobbiga saker bäst själv men Emmeli behövde tryggheten av mig varje kväll och det är ju väldigt bra att vi hade varandra då!

hon vill fortfarande alltid sova med mig när vi ska sova på samma ställe och jag vill helst sova själv.. jaa som sagt vi är väldigt olika,

Till sist har vi minstningen, min lillebror Julius som är 1 år (född 2017) och han är då son till mamma och Magnus. Många tror att han är min men det är han inte, det är min lillebror, ett litet mirakelbarn.
Min och Julius relation kan man ju inte säga så mycket om, han trivs med mig och jag tycker att han är söt haha!