Extrovert och introvert


Runt om på internet förekommer förklaringar på att vara introvert och extrovert. Jag stör mig lite på att det är fokus på förklaringar kring vad introvert är och att extrovert är "den bättre sidan" av detta och det man vill vara. Mångas favorit Clara Henry har gjort en video på detta för längesedan som jag tycker är bra, trots att även hon fokuserar på just den introverta människan. Hon identifierar sig som introvert själv. Kika på den!



Som extrovert (d.v.s. Claras motsats) är detta enligt mig inte alls att föredra i alla lägen. Som Clara ändå påpekar i videon så finns det inget rätt och fel i detta, plus att man kan faktiskt vara lite av båda, d.v.s. ambivert. Så inga värderingar i det! Men jag funderar dock ofta på ämnet då även min lillasyster är extremt introvert, alltså även hon är min raka motsats, och vi umgås mycket.


Som extrovert så får jag alltså energi av att ha människor runt mig. Jag blir piggare, gladare och bekväm när jag har en vän eller familj att prata med och jag stimuleras av folkmassor och myller snarare än tvärtom. Detta var extra tydligt för mig när jag bodde ensam och när jag gick i skolan, då jag oftare var ute på vift än hemma eller hellre satt i matsalen och pluggade än i ett tyst klassrum. Där har vi också det absolut sämsta med att vara extrovert, i alla fall i kombination med min personlighetstyp, mina värderingar och min oförmåga att säga nej. Att ständigt vara beroende av sociala situationer och andra människor för att få energi och orka med vardag och sig själv är fruktansvärt jobbigt ibland. Därför har jag varje söndag en återkommande dipp mentalt för att jag under helgen inte presterat något, inte träffat någon mer än min sambo och inte tänkt ut något nytt och smart. Självklart har detta inte med alla extroverta att göra, men som med allt bra i livet så kan för mycket av det goda bli jävligt negativt. Se detta som ett exempel på att det kan vara jobbigt att vara extrovert också.


Till ett annat problem med att vara extremt extrovert. När det mentala och det fysiska inte är på samma nivå så blir det gärna kortslutning och orsakar ångest. Jag VET om att jag borde och gärna vill hänga med på fest, träffa den där gamla klasskamraten, umgås med familjen eller bara ta en sväng på stan och vistas bland människor för att jag mentalt ska känna mig stimulerad och nöjd resten av dagen. Det är ju inte svårt att lista ut! Men om man då fysiskt är trött, man har kanske tränat eller jobbat och har ont lite här och var så kroppen fysiskt måste få en stund att återhämta sig, så måste man ju lyssna på kroppen. I alla fall ibland. Då blir det kaos. Det är som att sitta fast i sin egen kropp och hjärnan då förklarar krig mot kroppen liknande en trotsig och envis 3 åring. Allting suger, man känner sig rastlös, meningslös och vet inte alls varför man efter en tyst kväll hemma i soffan känner sig så oerhört ledsen och trött.


And to the third part... Att man också fysiskt ska kunna samla på sig energi i dessa sociala sammanhang. Det blir som en ond spiral, en depression som liksom aldrig tar slut. Om jag t.ex. har ett tråkigt jobb där jag bara får skit om dagarna eller naturligt inte har positiva sociala delar i mitt yrkesliv så känner jag mig meningslös på jobbet. Det i sin tur kan också bromsa mig i mitt sociala liv p.g.a. att tiden inte räcker till. Jag hinner inte göra mitt jobb och få den sociala stimulans jag behöver för att må bra. Därför kan jag tänka mig att många extroverta, likt mig, älskar att ha flera bollar i luften, gärna har flera och väldigt olika jobb så man träffar många och olika människor. Alternativt jobbar deltid så man faktiskt hinner träffa sina vänner som man själv valt. Annars blir man fan utbränd... Don't do that.


Är du introvert, extrovert eller något därimellan? Har du några problem i livet som du direkt kopplat till detta eller din personlighetstyp?


Gillar

Kommentarer