Orkeslöshet

Den fina berättelsen

- Jag orkar inte mer. Tänker ligga här tills jag dör, jag orkar inte mer.
- Va, men vad säger du nu, vad kommer det här ifrån?
- Det är ingen mening. Jag orkar inte mer.

Det var nog när dipparna blev så pass allvarliga att han inte ens klev upp ur sängen, utan bara låg där nästan livlös. Det var kämpigt att få honom att prata, och när han gjorde det sade han bara att han inte orkade mer.

Jag hade begärt att få se mina Journaler hos Psykiatrin, och då Den goda samariten följde med mig överallt - alltid ville vara med mig hellre än att vara ensam hemma, visste jag att han skulle följa med.

- Du, när jag ändå är här, jag skulle vilja prata om
min Sambo jag har med mig... (Jag)
- Okej, vad gäller det? (Akutsköterskan)
- Han mår inte bra, och jag kan inte ta ansvar för det längre.
Han blir apatisk, pratar om att han inte vill leva längre, att
han inte orkar mer...

Sköterskan gav mig en vårdbegäran att fylla i. Jag visste att det sista Han ville var att bli inlagd, men trots det skrev jag som det var. Att han pratade om självmord, att han inte åt eller rastade sin hund normalt, att han inte hade livslust etcetera...

Här började helvetet. I så många bemärkelser!

Dels där och då. När jag lämnade in vårdbegäran, med Hans godkännande, blev vi genast flyttade till ett nytt rum där vi fick vänta på läkare. Vi båda visste vad som skulle hända.

- Du, vi kan fortfarande bara gå hem och skita
i det här. Vi kan öppna fönstret och bara gå...

Hans ben darrade likt aldrig förr och han
fingrade mer än någonsin på allting omkring sig.

Han var rädd. Det var jag med. Jag visste dessutom precis vad han gick igenom, jag själv hade blivit inlagd, och det var nog det man tänkte göra med honom. Någonstans bad jag för att de inte skulle det, då han lovat att om de försökte, skulle han kämpa emot. Han instruerade mig att bara gå ut om det blev problem, då han var beredd att slåss för att inte bli inlagd.

Tillslut, efter många förtvivlade diskussioner med honom om att sitta kvar, inte fly, fick vi en läkare och ett rum. Vi hade turen att han inte behövde bli inlagd, dock skulle de ringa upp honom och kolla hur han mådde varje dag för att hålla koll.

Det var så skönt att åka hem med honom den dagen. Han verkade glad och lättad, och jag kände det som att världen hade lyfts från mina axlar. Redan här kände jag ett ansvar, utan att egentligen förstå det fullt ut själv.

I min värld gjorde jag bara vad jag var skyldig att göra.
J
ag såg min vän som mådde dåligt, och hade en plikt att inte bara tomt se på - Ett ansvar.
Enligt mig är passivitet att ha accepterat och varit medskyldig.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229