DRÖMMEN V

Efterdyningar

Varje milstolpe, ett ärr.

Av någon anledning bor jag och mina föräldrar i stan. Det känns tillgjort, som att vi bor på hotell för tillfället. De skall gå ut någonstans, och jag vet vart de skall gå. Magkänslan är dålig.

Innan de går ut genom dörren, uppklädda, frågar de båda mig med en allvarlig men sympatisk ton;

- Vill du att vi berättar för
(samariten) hur du känner?

Jag svarar Nej, och anser mig ha gjort det
smartaste valet. De stänger dörren bakom sig
.

Men jag kan inte sitta och vänta. Tiden går och jag börjar undra om jag gett rätt svar. Så jag går nedför gatorna, till platsen för deras evenemang.

Jag står på huk utanför i kylan, och ser in
på dem genom stora fönster.

De sitter där vid lyxigt dukade bord, blir serverade av unga vuxna från kriminalvården
- brottslingar som startat ett projekt för andra unga som släppts ut från fängelset.

Ett jättefint initiativ, unga människor med ärr och tatueringar har klätt upp sig och serverar gästerna den fina maten de lärt sig laga. Det är då jag ser honom, och känner hur bröstkorgen sargas. Hur allting inom mig skär ihop som en trasig motor.

Det är så förbaskat kallt, men jag sitter där med tårarna forsande, huttrar, ser hur de sitter där i värmen och serverar mina föräldrar. Han ser så jävla lycklig och duktig ut, med folk som hejar på honom från alla håll.

Tårarna rinner och jag ångrar att
jag inte svarat mina föräldrar;

- Ja. Berätta hur jag mådde. Hur skadad jag blev. Hur det reducerade mina förutsättningar. Vilket jobb jag fick lägga ned, hur dyrt det var, hur ont allt gjorde, hur nära jag var att ta mitt liv. Hur skadad min syn på andra människor blev.

Berätta för honom hur ingen hjälpte till. Hur jag fick göra det själv. Hur skadad jag var som inte kunde ta emot hjälpen från min bästa väninna. Hur lång tid det tog att resa på sig. Hur folk såg på mig efter vad han gjort mot mig.

Hur samhället egentligen vände mig ryggen. Hur främmande jag kände mig inför mig själv, i min hemstad. Hur jag inte längre litade på min familj, mig själv, min omgivning. Vilket hat som växte fram i skuggan av misstro till allt.

Berätta hur litet samhället brydde sig om mig som brottsoffer. Hur mycket man tycktes bry sig om förövaren. Hur jag, utan mitt eget driv, inte skulle ha fått någonting alls. Hur jag upplevde att han fick allt.

Berätta hur hans pengar känns som ett hån mot mitt mänskliga värde.

Jag sitter där, resten av min långa dröm, och bara gråter.
De har det så trevligt, det är så varmt och fint, själv sitter jag
utanför och gråter, faller ihop med handen mot glaset.

När jag vaknar har jag kramp i magmusklerna och är illamående. Bröstkorgen känns kross-skadad.

Förbryllad försöker jag analysera drömmen.
I början är jag arg på mitt eget oförstånd - man kan inte
berätta för en sympatilös egocentrisk människa hur ont något gjort.
Det är som att försöka tända eld på en
kal gråsten och förvänta sig lågor.

Efter några timmar förstår jag vad det var mitt undermedvetna ville säga.
Och det är så pass sant, att det är obehagligt. Kylan, handen mot glasrutan, blicken in, smärtan...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229