Varje milstolpe, ett ärr.

Av någon anledning bor jag och mina föräldrar i stan. Det känns tillgjort, som att vi bor på hotell för tillfället. De skall gå ut någonstans, och jag vet vart de skall gå. Magkänslan är dålig.

Innan de går ut genom dörren, uppklädda, frågar de båda mig med en allvarlig men sympatisk ton;

- Vill du att vi berättar för
(samariten) hur du känner?
Jag svarar Nej, och anser mig ha gjort det
smartaste valet. De stänger dörren bakom sig.

Men jag kan inte sitta och vänta. Tiden går och jag börjar undra om jag gett rätt svar. Så jag går nedför gatorna, till platsen för deras evenemang.

Jag står på huk utanför i kylan, och ser in
på dem genom stora fönster.
De sitter där vid lyxigt dukade bord, blir serverade av unga vuxna från kriminalvården
- brottslingar som startat ett projekt för andra unga som släppts ut från fängelset.

Ett jättefint initiativ, unga människor med ärr och tatueringar har klätt upp sig och serverar gästerna den fina maten de lärt sig laga. Det är då jag ser honom, och känner hur bröstkorgen sargas. Hur allting inom mig skär ihop som en trasig motor.

Det är så förbaskat kallt, men jag sitter där med tårarna forsande, huttrar, ser hur de sitter där i värmen och serverar mina föräldrar. Han ser så jävla lycklig och duktig ut, med folk som hejar på honom från alla håll.

Tårarna rinner och jag ångrar att
jag inte svarat mina föräldrar;

- Ja. Berätta hur jag mådde. Hur skadad jag blev. Hur det reducerade mina förutsättningar. Vilket jobb jag fick lägga ned, hur dyrt det var, hur ont allt gjorde, hur nära jag var att ta mitt liv. Hur skadad min syn på andra människor blev.

Berätta för honom hur ingen hjälpte till. Hur jag fick göra det själv. Hur skadad jag var som inte kunde ta emot hjälpen från min bästa väninna. Hur lång tid det tog att resa på sig. Hur folk såg på mig efter vad han gjort mot mig.

Hur samhället egentligen vände mig ryggen. Hur främmande jag kände mig inför mig själv, i min hemstad. Hur jag inte längre litade på min familj, mig själv, min omgivning. Vilket hat som växte fram i skuggan av misstro till allt.

Berätta hur litet samhället brydde sig om mig som brottsoffer. Hur mycket man tycktes bry sig om förövaren. Hur jag, utan mitt eget driv, inte skulle ha fått någonting alls. Hur jag upplevde att han fick allt.

Berätta hur hans pengar känns som ett hån mot mitt mänskliga värde.

Jag sitter där, resten av min långa dröm, och bara gråter.
De har det så trevligt, det är så varmt och fint, själv sitter jag
utanför och gråter, faller ihop med handen mot glaset.

När jag vaknar har jag kramp i magmusklerna och är illamående. Bröstkorgen känns kross-skadad.

Förbryllad försöker jag analysera drömmen.
I början är jag arg på mitt eget oförstånd - man kan inte
berätta för en sympatilös egocentrisk människa hur ont något gjort.
Det är som att försöka tända eld på en
kal gråsten och förvänta sig lågor.

Efter några timmar förstår jag vad det var mitt undermedvetna ville säga.
Och det är så pass sant, att det är obehagligt. Kylan, handen mot glasrutan, blicken in, smärtan...

Under de senaste månaderna
har jag skrivit med en gammal bekant.
Något som jag, med mina nya insikter och ny kunskap,
idag ser med helt andra ögon än jag tidigare skulle ha gjort.

I bekantskapsfasen av en ny relation till någon,
Var väldigt uppmärksam på, och skeptisk inför...

- om det känns som att ni har mycket gemensamt rätt tidigt.
- om personen säger sig ha många av dina erfarenheter.
- om den du har att göra med verkar tycka att problem har enkla lösningar.
- om hen aktivt börjar ge goda råd eller försöker hjälpa dig med saker.

Normalt sett tar det tid att upptäcka gemensamma saker,
dem finns men är sällan slående första perioden. Dessutom brukar människor vara försiktiga med att berätta vilka livserfarenheter de har - trauman eller liknande kräver normalt först uppbyggd tillit. Världsproblem/livsfilosofiska problem har i princip aldrig ett enkelt svar,
den världsbilden bottnar gärna i ohälsosamt stort självförtroende = egocentriska personligheter som känner sig allsmäktig & allvetande.

Inte ens de mest obetänksamma autister som besitter god kunskap i sina områden, brukar våga säga sig veta allt. Snarare brukar många påpeka att
ju mer man vet, ju mer förstår
man att man inte vet.

I bekantskapen med en ny person,
Dra genast i handbromsen och pausa om...

- Personen i fråga tycks reagera på huruvida du tar till dig råd eller ej.
- Personen kollar med dig hur det går för dig längs vägen regelbundet.
- Om denne i perioder om minuter dagar eller veckor förändras för att sedan "bli normal igen".
- Du känner att personen nästan försöker skapa en fight med flit.
- Om hen, när ni börjat bli bekväma med varandras input, säger saker som gör dig ställd/förvirrad/besviken.
- Om du plötsligt märker att ni diskuterar saker som går i affekt, och du aldrig inleder det.
- När diskussioner som spårar ur inte går att avbryta, pausa eller backa ur.
- Om det känns som att personen nästan straffar dig om du plötsligt är smartare, inte håller med, eller bara säger ifrån.

Det är absolut inte friskt att någon självutnämner sig till din mentor. Allra helst inte om du blir ombedd att nästan rapportera hur mentorskapet fungerat för dig, eller om hen vill känna cred för vad du åstadkommer.

Att en person skiftar kan vara normalt, men inte för mycket, för ofta, i mindre slumpvisa sammanhang. Det är en stor röd flagga när du känner att någon bekant försöker skapa konflikter, som om det vore underhållande - gärna genom att ta upp ämnen du är känslig för eller är rädd om.

En slump är bara en slump om den uppkommit av helt orelaterade ting i ett helt orelaterat sammanhang.

Det är en dödskalle rakt över hela personen när det går så långt att dessa skapade konflikter inte går att backa ur. Det är dessutom än värre än så, om stämningen ändras drastiskt i samband med att du sagt ifrån, inte hållt med, velat byta ämne.
- eller helt enkelt bara sagt något den andre inte hade något bra svar på.

Ett nej är alltid ett nej, oavsett
vad det än någonsin gäller.
Speciellt om man försöker ha
en vänskaplig relation!

Med det sagt,
Jag har själv insett att den bekantskap jag återupptagit inte är med en fullt frisk människa, som anser sig veta svaren på allt (genom droger dessutom), vill bli hörd sedd uppmärksammad, och utifrån det ger mig råd utan att de efterfrågats, som vissa gånger beter sig som en helt annan människa, och då gärna tar upp ämnen som alltid kommer leda till konflikt.

Dessutom oroar dennes människosyn mig något oerhört, vilket skall vara en avgörande faktor för huruvida man har med någon att göra eller inte.

Friska människor känner empati och sympati.
Saknas det, vänd i dörren.

Idag är jag lärd och stark nog att vända i dörren.
Mitt diplom borde komma med posten inom en snar framtid,
I passed the test this time around.
<3