Idag har jag haft min första dag på mitt nya jobb, jag har klivit ut från min comfortzone och gett mig in i resebranschen. Något nytt är alltid kul brukar folk säga, dom har rätt och jag älskar att lära mig att kunna nya saker men jag hatar inlärningsfasen. Jag är den där som bara vill kunna allt på en gång, en omöjlig uppgift jag vet men det är så jag funkar.

Jag är en riktigt nöjd tjej idag. Jag har haft en riktigt bra dag på jobbet. Något som jag inte kunnat säga på fruktansvärt länge. Jag klev rejält ut ur min donken bubbla där jag kunde allt och visste vad jag gjorde. Idag har jag suttit framför två skärmar i ren förvirring. Dock har det varit en skön förvirring om det nu går. Jag har ändå skaplig koll men jag vill liksom vara en ren expert på det jag gör. Det kommer med tiden, det vet jag men det är tiden fram till den tiden jag fasar över. Den där tiden när man gör fel, är lite osäker på om man gör ett tillräckligt bra jobb osv.

Dag 1 är avklarad, dag 2 kommer bli ännu bättre!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

När jag flyttade upp hit till Östersund blev jag en annan människa. Någon som innan endast brytt mig om att gå ut varje fredag och lördag och att man varit viktig beroende på hur kul man har varje helg gjorde en helomvändning. När jag skulle flytta hade vi brakfest med jobbet. Vi hade fördojan på jobbet och sen bar det in till stan.

Vi hittade en mysig gaybar i gamla stan och där flödade alkoholen. Vi drog till donken efteråt där jag spydde tarmarna ur mig och min mobil blev snodd. Min arbetskollega hoppade in i en taxi med mig, körde hem mig, såg till att jag kom in innanför dörren och sen åkte hem. Dagarna efter var katastrof, jag var bakfull i 3 dagar. Direkt när helgen var över var det dags att börja på nytt jobb, ett jobb som jag slutade på för det passade inte mig alls. Jag hade bott i Östersund i en dag, jag hittade inte och jag kände ingen förutom Elias och kände mig fruktansvärt ensam. Under min första månad här uppe dog också min farmor, något jag tog väldigt hårt vilket gjorde det ännu jobbigare att komma in i det nya livet.

Min räddning blev Donken, tro det eller ej. Jag började i april, ungefär 2 månader efter jag flyttat upp och jag var (utan att vara självgod) fantastisk på mitt jobb. Jag jobbade jämt, jobbade bra dessutom och ju längre tiden gick desto mer vänner fick jag. Trots att jag går ut lite då och då är dock inte längre mitt kall att gå ut varje helg. Jag värderar inte mig själv efter hur bra festhistorier jag har, utan över vilken resa jag gjort. Mitt mål just nu är att hitta en inre frid även fast jag mår väldigt bra. Jag måste sluta värdera saker i pengar, märken och hur det känns att köpa. Jag har kommit en bra bit på vägen då jag inte shoppat sen i september och då köpte jag två tröjor. Jag har bestämt mig att jag ska börja meditera, jag ska pröva på det alla andra säger ger ett inre lugn. Kanske kan jag komma ännu längre och få bort den där hetsiga stockholmaren som fortfarande existerar inom mig och hitta ett norrländskt lugn. Det är målet.

Likes

Comments

Jag har märkt att jag är väldigt intensiv med mina inlägg, något jag inte alls planerat men det har lyckats bli så ändå. Är det tecken på mognad eller är det så jag fungerar? Det är oklart för mig då jag kan pendla väldigt hårt i hur jag är som person. Ena sekunden är jag den konsekventa Sophie som har OCD och vill ha allt prydligt, organiserat och planerat. Andra sekunden kan jag vara den där lata, med en mental inställning att jag inte bryr mig om nåt alls.

Det är två totalt helt olika personer och linjen är hårfin när det kommer till vem jag ska vara. På jobbet är jag den konsekventa, alltid. Jag lyckas på något sätt skaffa mig kontroll över alla situationer jag hamnar i och jag är tacksam över att mamma visat mig vad hårt arbete är. Ambitiös är jag, till en viss grad. Jag lärde mig både som restaurangchef i Stockholm och som arbetsledare på donken här i Östersund att jag inte längre är villig att offra mitt liv för ett jobb. Jag har tidigare haft en tendens till att göra mitt jobb till mitt liv, något som i dagsläget med make osv inte funkar.

Sen så har vi Soffan, hon den där lata. Hon dyker upp när jag är ledig, även om jag vill att den där konsekventa ska finnas även på lediga dagar så dyker hon inte upp. Brukar ibland säga att mitt hobby är att sova. Jag vet inte riktigt hur jag kan sova så mycket som jag gör. Många skulle säga att jag är deprimerad, dom har faktiskt fel. Jag mår fruktansvärt bra. Det är otroligt men jag mår inte dåligt alls, något som jag förut gjorde väldigt ofta.

Jag tror inte på detta med stjärntecken osv men jag är tvilling, det är lite meningen att jag ska ha två personligheter som är de totala motsatserna. Oavsett vad som än gör att jag kan vara totalt olika beroende på hur trött jag är, om jag har en bra eller dålig dag osv så är jag ganska nöjd att det är så. Jag hoppas dock att med tiden så försvinner den här lata Soffan och Sophie med OCD och kontrollbehov tar över. Den dagen, den sorgen. Elias kommer bli tokig..

Likes

Comments

Nämde innan väldigt snabbt att jag klarat av en misshandel, något jag ännu idag fortfarande inte kan begripa eftersom det är något som händer andra, inte en själv. Åtminstone brukade jag tänka så till den dagen då det faktiskt hände och man stod där blåslagen med sår och blåmärken överallt. Ibland drömmer jag om den morgonen och trots att det snart gått 3 år kan jag fortfarande känna känslan av att han stryper mig.

Dom där 15 minuterna kändes som 15 timmar och den där skammen jag hade när jag satt i endast trosor och t-shirt utanför lägenhetsdörren när polisen kom ger mig fortfarande obehag. Att förklara för polis att min sambo, min pojkvän sedan 6 år tillbaka gjort detta mot mig var svårast då jag faktiskt aldrig trodde att han var kapabel till det. Jag kan lägga alla korten på bordet och säga att jag var otrogen, ett strategiskt val av mig så att det där destruktiva förhållandet skulle dö, något som sög musten ur en skulle inte längre ha grepp om mig. Min avsikt var aldrig att ljuga om det eller försöka dölja det, men ett smidigare sätt borde nog ha funnits än att ta det klockan 7 på morgonen dagen efter min födelsedag när båda två hade alkohol i systemet.

Det ger mig en liten tröst idag att han är dömd för misshandel på mig och att hans liv gått fruktansvärt dåligt. Speciellt när han var övertygad om att mitt liv skulle vara meningslöst utan honom och jag bevisade för alla (inte minst mig själv) att jag är starkare än vad jag trodde. Trots att den där lördagsmorgonen den 23 maj 2015 satt sina spår är jag otroligt tacksam för den. Utan den hade jag aldrig brutit mig fri från en man som misshandlat mig både fysiskt och psykiskt, jag hade aldrig träffat Elias vilket gjorde att jag aldrig hade flyttat hit till Östersund. Så på ett sätt kan jag väl säga: "Tack Daniel för att du slog mig gul och blå, gjorde mig så rädd för dig att jag fick panik av ditt namn och sist men inte minst. Ditt beteende mellan själva akten och rättegången, då du gång på gång bevisade att jag var bättre utan dig."

Likes

Comments

Ja, som jag skrev innan är jag gift. Fantastiskt egentligen med tanke på att innan jag träffade Elias så ville jag faktiskt inte gifta mig. Tyckte det var onödigt, kände att man inte älskar varandra mer för att man är gifta, ingen kan nog älska någon så innerligt att man lovar att vara med den resten av sitt liv.

Men med tid kommer mognad brukar man ju säga och jag kanske blev lite mer mogen när jag inledde mitt förhållande med honom. Den här nykära känslan man har i början finns kvar mellan oss, två år senare. Ovant för att vara mig men dessa dagar då jag kommer på mig själv sitta och titta på bilder på Elias och småle för mig själv gör att jag vet att jag är med precis rätt person.

När jag i maj förra året blev gravid och kunde säga att han var "the baby-daddy" gjorde det mig lycklig att veta att vi skulle starta den här familjen vi pratat om att vi båda ville ha. Men sen kom missfallet och jag dog inombords. Jag var apatisk väldigt länge fram tills Elias tog med mig till Arjeplog och jag insåg hur mycket skada det faktiskt tagit på mig. Jag var livrädd att jag omedvetet skulle stöta bort Elias eftersom jag har en tendens till att stöta bort människor när jag mår dåligt. Men han fanns där, han fanns med vid varje tår, varje panikattack och jag har aldrig haft någon som älskat mig så mycket trots mitt 6 år långa förhållande med Daniel.

Det var då jag visste det, när jag gick på den där lilla promenaden tillbaka till hotellet med Elias hand i hand bakom alla andra för han såg att jag var ledsen. Han ska jag gifta mig med. Han är någon jag kan byta efternamn för. Han är den som ser och tar mig för vad jag är och älskar mig. Han är min favorit

Likes

Comments

Okej, man kan ju fråga sig själv varför jag skapar en ny men fortfarande lika meningslös blogg som ingen kommer att läsa. Har inget vettigt svar egentligen, väljer dock att go with the flo så att säga.

Nu är det i alla 2018. Cirkus tre veckor har gått sen jag kickade in det nya året i Åre med vänner och min man. Känns efter ett halvår fortfarande lika konstigt att säga det, jag menar äktenskap är något som vuxna gör liksom, men jag är med i den klubben nu tydligen. Undrar dock när jag en dag kommer känna mig vuxen "på riktigt". Att ha egen lägenhet, jobb och vara gift har tydligen inte räckt för mig. Att ha tvättmaskin och diskmaskin, göra matlådor och allt annat man pysslar med under dagar och kvällar har inte heller räckt. Jag undrar verkligen när den dagen kommer då folk ba: "okej där är en vuxen, vi frågar henne". När kommer den dagen?

Om man skulle googla definitionen av att vara vuxen så klassar jag förmodligen in där. Jag har klarat av att flytta 55 mil från min familj och ett missfall, en misshandel och en massa andra äventyr så lite erfarenhet har man ändå i sin packning. Wow, när man säger det högt (eller i detta fall skriver det) så märker man hur mycket man hunnit med på två år och hur snabbt tiden går.

Är detta en vuxen kvinna med partyhatt och en aning berusad?

Likes

Comments