Fick upp ett sådant där minne idag på Facebook. En bild på mig och min baldejt! Då kom jag på att i juni är det TIO år sedan vi tog studenten!! Det känns ju helgalet! Vad hände med tiden och vad har jag egentligen åstadkommit med mitt liv??


Det var helt magiskt alltihop med studenten, gymnasietiden var fantastisk! Faktiskt!

Jag tog mig igenom gymnasiet, på ett program långt ifrån det jag arbetar med idag. Så intresset var kanske inte det bästa hela vägen. Mitt ”fritt val ” i trean blev psykologi men jag läste egentligen Teknik.. Ja det var ju värt ett försök, men det slutade ändå med ett arbete inom socialtjänst.
Det var mååånga toppar och dalar under tre års tid. Nya vänner, intressen, kunskaper om livets etik och moral och ett ständigt försök att bli vuxen, fast helst utan ekonomiskt ansvar för sig själv. Men det ansvaret ordnade min kära mor åt mig när hon överlät en trerummare i Göteborg till mig två, månader efter studenten.

Gymnasiet var ju en tid för sig med otroligt många minnen, både bra och dåliga. Nu då tio år senare känns det ändå som att det var förra året. Eller ja, nästan iallafall. För någonstans på vägen har jag ändå hunnit med att jobbat ett par år på Lasse på Heden, plugga 4,5 år på universitetet, arbetat i midnattssolens Lappland, uppfostrat en hund, köpt två hus, rest en del, träffat mitt livs kärlek och fått två barn ihop med honom! Då även varit föräldraledig två gånger och nu precis gått tillbaka till samma arbetsplats* (vuxenpoäng på den*). Så sitter jag här och tänker ibland, att jag inte gjort något vettigt alls med mitt liv efter studenten..

Att en aldrig blir nöjd? Konstigt.
Jag läste ett ordspråk denna veckan, i min kalender som jag fått på min kommunala arbetsplats.

”Vi bör glädja oss åt det vi har utan att göra jämförelser. Man blir inte lycklig så länge man plågas av att andra är lyckligare”
Lucius Annaeus Seneca

Jag tycker det symboliserar dagens samhälle otroligt bra med all social media som finns och ett konstant informationsflöde med ett lyckligt ”utåt”.
Det påminner mig också om hur otroligt bra jag fått det nu, om jag samlar ihop mig för en stund. För trots otroligt tunga händelser i livet och andra orättvisor, så har jag det bra. Bättre än många.

Detta ska jag påminna mig själv om när jag sitter och är nästan lite arg över att vänner åker på resor och inte hunnit komma hem från den ena innan nästa resa är bokad. Eller att någon annan köpt både hus, båt och ny bil, eller fixar årtiondets bröllopsfest eller har fått tag i en vräkig lägenhet mitt i Göteborg. Jag skulle ärligt talat välja bort ALLT det där för att istället få tillbaka personer som lämnat för tidigt, få behålla mina vänner och familj som jag har idag. För det är lycka för mig. Jag blir lycklig över att ha fått uppleva tider som gymnasiet, att ha lärt mig något om mig själv när jag flyttade 100 mil från mina vänner och familj, att jag fått två friska barn och lever ihop med min någongång blivande man, även om han inte blir det under årtiondets häftigaste bröllop.

Detta är ett livslöfte snarare än ett nyårslöfte, att skita i vad alla andra gör och hela tiden längta efter mer. Jag ska börja uppskatta det som Vi, jag och min familj, har och vilka möjligheter vi har. Att vara tacksam för det istället, och titta tillbaka på tider som gymnasiet eller åren i norra landet. Sedan tänka att jag visst gjort något riktigt bra med Mitt liv!!

God kväll mina på er!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ja då var årets sista dag kommer. TACK och lov för det! Finns inget jag hellre lämnar bakom mig än året 2017, men samtidigt inte. Det är ändå helt otrolig att jag inte blivit mer förvirrad i mina känslor än vad jag är efter detta året. En stor mörk sorg ligger över hela året, samtidigt som vi fått en ny underbar liten familjemedlem som sprider glädje tillsammans med sin storasyster!

Nu är det iallafall slut på detta året. Denna dag förra året glömmer jag aldrig. Den dagen som blev sista nyåret med min styvpappa. Han hade klagat länge på ont i svalget. Han kunde inte äta ordentligt. Nyårsmaten bestod för honom av lättstekt falukorv utan ”KANTER” för de var för jobbiga att svälja, pommes duchess och rödvinsås. Kanter på en falukorv har väl ingen hört innan, men i min styvpappas värld vad det som att svälja en stor bit knäckebröd. Vi åt oxfilé och kunde njuta av maten men oron för styvpappa fanns ju där. Vi visste att något var fel. Ingen tänkte dock att det skulle vara en elak cancer, utan mer att han behövde få hjälp för att få ordning på hälsan och kosten efter första omgången cancer. Den hade gett kraftiga biverkningar i hals och svalg.

Mamma skickade mig tidningsinslaget nedan i morse. Det var efter han blivit friskförklarad från första cancern. Det gör det så tydligt varför han kämpade så för livet.

Nu sitter vi här igen, ungefär en och en halv månad efter att du lämnade oss. Jag känner ångesten i kroppen. Jag vill lämna detta året bakom mig. Gå vidare och låta våren och ljuset komma tillbaka. Samtidigt vill jag inte alls. Jag vill backa tiden till när du visade mig ”snö öl” för första gången, när vi jobbade ihop på Västfastigheter och den där bilresan vi gjorde mellan jul och nyår för ungefär 8 år sedan. Från Lillhundsjö, dit du och mamma senare flyttade, hem till Sanatoriegatan, när katalysatorn plötsligt gick sönder, någonstans halvvägs. Vi bokstavligt talat hoppade upp i varje upp- och nedförsbacke, resten av vägen hem, och bilen gick i max 70 km/h. Den resan tog nästan ett dygn. Det glömmer jag aldrig! Det är just detta som jag kommer ta med mig till nästa år och nästa igen. Alla minnen av dig. För även om jag inte vill minnas utan dig, har jag inget val. Du är för alltid hos mig på det sättet.

Jag välkomnar ändå det nya året Vi nöjer oss med ett simpelt firande, för det är mycket nytt som väntar inom kort.

Så gott nytt år till er alla, hoppas 2018 blir ett bättre år att minnas!

Likes

Comments

Ja så var det gjort! Äntligen vågade jag göra något annat än att byta hårfärg. Jag har alltid gillat korta frisyrer men aldrig vågat. Jag trillade för längesedan över en grymt cool tjej på instagram, men glömde lite bort henne. Sen dör hon upp i förra vecka igen. Sarah Louwho heter hon. Då var jag fast. Helt kär i hennes klippning och tutorial videos. Jag har tittat på hennes sida så många gånger att jag nästan skäms, tillslut skrev jag till min frisör för att få höra vad hon tyckte. Skit snyggt! Vi kör på det, på torsdag finns en lucka! Jag känner lite efter detta året som varit att det gäller att leva Nu och göra det man drömmer om för i morgon kan livet vända åt ett helt annat håll. Sen har jag aldrig heller haft en frisör som Emma! Jag har fullt förtroende för henne när det gäller mitt hår! Dock var jag sjukt nervös innan. Sen tog hon håret klippte av 10 cm och kastade det på golvet framför mig. SÅ nu kan du inte ångra dig! Haha. Vi körde en liten "mjukstart" på min nya frisyr. Nästa gång avancerar vi.

Det ligger nog rotat djupt i den kvinnliga identiteten att ha långt hår. Jag tror ändå att det finns många tjejer och kvinnor som skulle vilja testa på kort hår men är rädda att kvinnligheten försvinner med håret. I måndags tittade jag på bonde söker fru och då säger en gammal bondedeltagare att hon är samma person nu som innan.. ja förutom den mer lesbiska frisyren då... Nu har hon ju kommit på att hon faktiskt är lesbisk också så det kan väl vara att hon säger så, men min poäng är ändå att ens identitet inte nödvändigtvis är kopplad till en viss frisyr, klädstil, tatueringar eller liknande. Lite kul är samtidigt, att min frisör berättade att hennes äldre kunder kan sitta och tycka det ser förfärligt ut med lågt hår. Det hänger ju bara rakt ner!! Förr var det ju modernt med korta frisyrer. Det är väl himla tur att vi gilla olika och att modet (i dubbel bemärkelse) förändras, det ger krydda i livet.

Hejdå håret!

Jag är iallafall väldigt nöjd över att jag vågade. Faktiskt så stolt över mig själv att jag fällde en tår när jag kom hem och tittade mig i spegeln. Äntligen!


Nu ska jag försöka återskapa julkänslan och äta lite extra mycket julgodis!

Likes

Comments

Luciafirande i all ära. Jag har starka minnen från tiden då jag var barn. Jag var med i de årliga luciatågen från dagis (<- det hette så då) hela vägen till nian på högstadiet! Älskade det och sjöng mer än gärna!

Dock gör inte alla barn och ungdomar det. Verkar inte vara speciellt poppis hos de allra minsta som står där, iförda något lite konstigt och främmande, framför främmande människor i mörket! Det kan ju självfallet upplevas som något skrämmande.

På vår dotters förskola har dem det årliga firandet utomhus, inget tak finns det heller. Firandet är dessutom på eftermiddagen kl 16. Vädret är också som känt på västkusten, högst ostabilt nu på vintern. Idag visade sig vädret verkligen från en av sina sämsta sidor.

Ösregn i sidled med snöslask på backen.

Ännu värre blir det när barnen är trötta och slitna efter en hel dag på förskolan. Då blir hela lussefirandet inte så mysigt och härligt som jag minns det. Varken för barn eller anhöriga.

Självklart fanns det barn som var lessna och trötta även på min tid. Vi var dock inomhus i vår trygga miljö, anhöriga kunde sitta där och mysa, sången hördes, de kunde ta lite kort osv.. En annan såg för andra året inte ett smack när alla måste stå upp, paraplyn överallt och kolsvart, så några bra kort kan en glömma. Om en nu inte vill avancera med systemkamera och bra blixt. Att ens överväga att kliva in på förskolan på vardera avdelning efteråt för lite fika när ALLA är dyngsura. Nej tack! Vi gick hem och fikade med barnens mormor, farmor och ”gammel” moster m familj. Vilket var väldigt mysigt!

Det är helt klart ett dunderjobb av personalen på förskolan som ”ids” få alla barn att gå i led och sjunga, leta föräldrar till lessna barn osv.. år efter år! Ibland kan det dock vara bra med en plan B..

Som tur är, så var vår lilltjej trots väder, vind och klockslag en väldigt glad Lucia och det känns ju skönt i hjärtat!


Trevlig kväll önskar en lite bitter luciamamma, bara elva nätter kvar till JULAFTON!

Likes

Comments

Äntligen är julen här på riktigt! Som vi längtat i min familj. Behöver inte längre några bortförklaringar till varför stjärnor och ljusstakar redan är i fönstren, som de var två veckor innan advent. Inte heller anledning till att det står en enorm lysande älg i vardagsrummet!! Älgen har förvisso fått flytta ut i trädgården nu, ihop med resterande lysande familj.
Vi är julnördar både min sambo och jag, men med olika inrikting. Han står för utebelysningen och jag för det mesta inomhus. Vi är inga proffs eller följer någon särskilt inrikting men vi har det mysig och trivs.
Förra året var första julen i hus för oss, och det firades av min sambo med en stor lysande ren. Då tyckte jag att det var lite onödigt dyrt.
När hela gatan sedan lystes upp av vår lilla gräsplätt och barnen stannade för att klappade på våra plastdjur, då blev det hela lite roligare. I år bidrog jag därför med ännu ett lysande plastdjur. Ni skulle sett minen på min sambo! En trettioårig pojk! Det är DÅ du vet att din present var mitt i prick!

Detta är andra och sista julen i detta huset. Det är känslor både högt och lågt. Vi har lagt ner otroligt mycket jobb på väldigt kort tid. Kanske kan få till ett inlägg med före efterbilder om min överhettade hjärna kan tänka sig samarbeta.
Det mesta har vi gjort själva, köket överlät vi till proffs! I januari väntar ett nytt äventyr och förhoppningsvis ska vi trivas i vad som är ett drömhus, för mig! Så nu ska vi låta julen pryda huset medan allt annat ligger i flyttlådor, och jo jag planerar redan inför nästa års pyntande!

Tänk vad det ska lysa här om ett år! Oj vad jag längtar!

Ha nu en riktigt mysig första julvecka, lev gott!

Likes

Comments

Har haft en vecka med på tok för lite sömn vilket skapar extrem stress och trötthet just nu. Lillebror har varit dundersnorig och täppt i näsan sedan förra veckan så han höll mig vaken i 4 nätter. Min låga energinivå var totalt i botten efter det. Tur jag har min sambo som fick vabba två dagar i början av veckan. Sen kom tisdagskvällen och det betyder Kör! Inte som köra bil alltså, utan kör som i Sjunga i Kör!

Det kan vara det bästa jag gjort för mig själv på årtionden, att börja sjunga i kör! Jag sjöng alltid förr men det har liksom dämpats ner av olika anledningar sedan några år tillbaka. Sen har jag börjat sjunga lite för/ med mina barn och framförallt nu min son. Han blir glad varje gång, eller somnar, så jag tar det som väl godkänt då haha! Träning är ett annat starkt intresse men, det finns ingen gång som jag bara varit så fullt upptagen i det jag gör ”just nu”, som när jag varit på körrepen. Det är mindfulness när den är som bäst och det har varit min räddning denna höst. Mitt lyckopiller när allt varit som tyngst!

Joyvoice lever verkligen upp till namnet!

Idag har vi haft vårt första framträdande. Utomhus! I samband med att vinterbelysningen skulle tändas i vår lilla stad. Så nu har jag argumenterat för min sambo att det visst går att sätta upp hela julbelysning hemma i helgen också. Hur som helst var jag galet nervös precis innan. En låt satt inte i morse! Just den där som jag skulle sjunga i solistgrupp, men det gick ju bra och fasiken vad kul det var! Efter sista låten hade jag nästan som en adrenalinkick. Jag skakade som att jag frös. Är alltid lika nervös inför något sådant, men vet ändå att jag tycker det är så kul och det brukar bli bra!

Nästa vecka väntar riktig konsert i Mimers hus här i Kungälv. Det kommer bli bra drag och då är vi lite mer varma i kläderna! Nu håller jag bara tummarna att min mamma och hennes svärmor hinner ner från snökaoset i norr, så de kan få en liten lyckodos de också! Det kan de gott behöva❤️

Här är två andra typer av lyckopiller!

Ha det gott!

Likes

Comments

Igår föll vinterns första snö och hopp om en vit jul blev lite starkare... Detta inlägg skulle egentligen handlat om mitt smygpyntande inför jul men annat kom i vägen.

Vi hade en fantastiskt mysig dag igår hemma hos min pappa med sambo. Tillräckligt med snö för att bygga snögubbe och annat kreativt som bara min andra hälft kan komma på. Strömmen hade gått när vi kom ut till dom, så vi fick improvisera lunchen. Med hjälp av stormkök och snö i kastrull kunde vi koka korv och kaffe. Det är väldigt mysigt när sådant som avviker från det normala händer. Man får sig en liten ”aha” upplevelse över hur mycket vi tar för givet. Bara att kunna gå till kranen och hälla upp ett glas vatten! Det gick ju inte igår.


Men... Även om vi har det mysigt, skrattar och barnen är glada och nöjda, så ligger det något djupt inne i kroppen som skaver. Det skaver i mitt hjärta och huvud. Det känns som jag går omkring och ljuger för alla. Det som har hänt är så overkligt. Alltså att sitta och prata med sin mamma i telefon när hon är påväg till begravningsbyrån, för att lämna in intyg för kremering. Det låter ju som att hon är med i en hemsk film, men när jag tittar på henne och ser den djupa sorgen som finns i hennes ögon, då blir det verkligt igen.

För en vecka sedan, två dagar efter han lämnat oss, beställde jag en vacker urna men det var så att jag mådde illa.. Det var tanken som gjorde mig illamående. Tanken på att min svärfars aska ska ligga där i, och den ska tas med av min mamma, från Örnsköldsvik till Nakskov i södra Danmark för begravning. Det är fysiskt påfrestande, att må så psykiskt dåligt! Jag får på riktigt ont i hjärtat, som att det får kramp. Förstå då vad min mamma har ont!
Min enormt starka mamma! Hon har gjort det så otroligt bra under hela denna sjukdomsperiod, och allt vad det innebär nu efteråt. Gud nåde den som orsakar henne mer smärta än vad hon redan har!

Nu väntar ett år fullt av ”första gången”. Närmast väntar första julen, första nyåret. Det blir tungt och tomt, men jag vet att min mamma klarar sig. För hon Är stark. Min norrländska snöängel. Du har oss och vi står här med öppna armar att ta emot dig, alltid!
Nu börjar en framtid då min mamma och jag får fira varje jul tillsammans, och det känns väldigt bra trots allt!
❤️

Likes

Comments

Vi drog till Gekås... sen åkte vi hemåt igen. Två timmar kö in och så mycket folk att jag blev svettig och stressad bara att se det. Undrar hur vi tänkte när Ullared/ Gekås lät som en bra idé, en lördag 36 dagar innan JUL!

Stannade istället på Kungsmässan på hemvägen, mysig shopping som vanligt. Fynda gjorde vi där och vår favorittjej blev så nöjd över sin nya juloutfit, mannen i huset också!

Nu ska vi lägga oss raklånga i soffan och planera vidare om julen som nalkas!
Mer om den och mitt smygpynt nästa gång!

Ha det gott!

Likes

Comments

I morse var jag riktigt nere. En katastrof natt vad gäller sömn för hela familjen, och som grädde på moset drömde en så verklig dröm i natt.
Det var min älskade styvfar som visade sig. Han såg så glad och frisk ut, men ändå med samma ansiktsuttryck som han hade dagen då vi sa farväl. Jag kunde inte prata med honom i drömmen utan han bara vinkade till mig och sa ”ha det gott” så log han. Samma ångest jag hade då vi sa farväl, kom tillbaka i drömmen. Det gick nästan inte att andas.

Vid 5:30 är det dags att göra morgon. När jag sedan hittar min sambo stå och borsta tänderna på överlyckliga lillebror 9 månader gammal bryter jag ihop helt! Förvirrad i mina känslor av lycka över att ha en så fantastisk sambo och fina barn, samtidigt som sorgen gjorde sig påmind!

Dagen har varit katastrof, sedan kommer han hem igen. I handen har han en underbar blombukett och godis. Ännu ett bevis på hur fantastisk omtänksam han är. Min ”man” HAN kan!

Nu önskar jag en trevlig fredag!
💃

Likes

Comments

Hej!

Ja nu sitter jag här hemma och funderar på hur jag ska skriva detta första inlägg. Vad ska jag få med? Jag tänker att jag börjar med den sorgliga anledningen till varför jag skapat en blogg.

Jag är i princip helt blank inom bloggandet, men har alltid haft ett behov av att få ur mig känslor på ett eller annat sätt.. Dagbok var jag flitig med som barn. Jag är en drömmare med mycket tankar och känslor. Jag kan analysera det mesta i oändlighet.. Därför gillar jag också att arbeta med människor. Dagboken blev lagd åt sidan för många år sedan nu men de senaste 10 månaderna har behovet av att uttrycka mig på något sätt ökat igen. Jag har också fått en påminnelse om att verkligen fånga livet och göra saker som betyder något för Mig. Sjunga i en av Joyvocie många körer var en sådan sak. Aldrig hade det blivit av om det inte vore för detta året.

Hela 2017 har varit ett otroligt tufft år för mig, min familj och inte minst min mamma. Vi har kämpat för att hålla oss från att trilla ner i de mörkaste av dalar. Det har varit nästintill oundvikligt. Utan min mamma och familj skulle jag inte stå på benen just nu. Tack för att ni finns!

Det har varit en kamp om livet rakt igenom. Det började strax efter nyår. Min styvfar förlorar sin pappa plötsligt. En fin man! Vi var inte jätte nära då min styvfars föräldrar bor i södra Danmark. Jag blev ändå så himla lessen. Kanske var det så att min magkänsla berättade för mig, att detta bara var början. Vi hade ju märkt att något inte stämde med min styvfars hälsa. Ungefär en månad efter bortgången av hans pappa, då kommer den största käftsmäll en människa kan få. "Du har spridd cancer, och vi kan inte bota den." Det är så tungt att ingen kan förstå som inte varit där själv! Det är helt överjävligt för anhöriga också. Vi vet att han, min underbara styvfar inte kommer finnas kvar särskilt länge till.
Panik, ångest, sorg!

Mitt i allt födde jag vårt andra barn i februari. Det var en underbart glad pojk som kom till världen, och vi var såklart jätte glada och lyckliga
. Någon ville oss något gott med det iallafall.

Tiden gick och min styvfar försämrades i rasande fart. Sedan kom maj månad... Jag står på gymmet och är glad över att känna mig lite stark igen. efter ha fött två barn på mindre än två år. Det var den 4 maj, på förmiddagen och mamma ringer.
Varje gång hon ringt mig de senaste 10 månaderna har jag varit rädd att få just det samtalet, om att kampen om livet var över. Jag hörde på hennes röst att något var väldigt fel. Nu har han lämnat oss tänkte jag. Jag hade inte helt fel men det var inte han, det var min morfar. Han hade trillat ihop på toaletten framför mormor, som ringt till mamma. Mamma bor knappt 50 meter bort. Hon rusade över och börjat hjärt-lungräddning i 20 min, Själv!! innan ambulansen kom! Morfars liv gick inte att rädda. Det var tungt.

Döden gjorde sig påmind igen. Min styvfar fick såklart ett ångestpåslag.

Det blev begravning, vi åkte upp, de bor utanför Örnsköldsvik. En fin begravning men så fruktansvärt ångestfyllt. Min styvfar sa, nästa gång är det jag. Det är svårt att se en person i ögonen då även om en älskar honom starkt. Man känner på något sätt skuld, även om det inte är mitt fel att han är sjuk och inte jag.

Sommaren kom och cancern började ta ut sin rätt. Många sjukhusbesök både i Sverige och i Danmark. all tid däremellan har min sjuksköterska till mamma, jordens ängel vårdat honom hemma. De senaste två månaderna har han varit mer eller mindre sängliggandes. Mamma har vårdat honom dygnet runt av ren kärlek och för att hon faktiskt vet vad hon gör. Allt för att han ska få det så bra som möjligt. Alltså! Han har kämpat som ett djur för livet, trots att han vid några tillfällen bara ville ge upp. Trots att vi visste hur utgången skulle bli. Han ville inte följa ödets vilja. Sista tiden har varit ett omänskligt lidande för honom, för mamma, för mig, för hans mamma som har varit med varje dag sedan i somras också. Även hans egna barn... Så många gånger som mamma ringt och sagt att jag tror att det är sista dagen idag. Hans kropp har liksom gett upp men inte hjärtat.

I fredags var han sådär riktigt dålig igen, sämre än alla gånger tidigare. Denna gången hämtade han sig inte framåt kvällen, som han brukat göra på något mirakulöst sätt. Vi var på fotbollskväll med våra vänner. Hämtade hem barnen från barnvakten på kvällen. Magkänslan sa att det var bäst. Min sambo tog hand om bebis den natten. Så hårt som jag sov den natten har jag inte gjort på över tre år. När jag vaknade på morgonen i lördags kände jag det. Hela min kropp bara kände att idag är sista dagen. Idag tar det slut.

Min dotter och jag åkte iväg för julbak ihop med hennes farmor, fastrar och gammelfastrar. Omkring lunch skriver mamma ett sms att "nu är slutet nära".. När min sambo ringer mig vid 15.30 och säger att han är på väg hem kände jag att han måste hämta mig. Som att min kropp bara skrek till inom mig. Åk hem nu. 16.20 Ringer mamma. Nu, nu är det slut. Mitt hjärta gick sönder, på riktigt denna gången.

Tre visa män har i år lämnat oss, för en bättre vackrare plats, utan sorg och sjukdom.
För evigt i mitt minne och hjärta.

Hela detta året har gjort att mitt huvud arbetat och tänkt på allt möjligt. Många gånger har jag skrivit av mig men ändå hållit det för mig själv. Nu startar ett nytt kapitel där jag vill dela med mig!

Hoppas du följer med!

Likes

Comments