Om jag fått min diagnos..

Duger jag som jag är? Är huvudsaken att man gör sitt bästa, även om man känner att man inte gör tillräckligt eller är tillräcklig.
När jag ser tbx på mitt liv så ser jag liksom inte mycket lycka, klart jag känt lycka osv.. men aldrig ren lycka, kärlek och trygghet på samma gång. Sjukdomen, depression, ångest, dåligt självförtroende, dåliga vänner och inte alltid bra killar.
Sjukdomen medför så galet mycket att jag aldrig riktigt kunnat hantera den, den är liksom inte bara smärta, det blir psykiskt också. Och att faktiskt inte kunna vara ”normal” och göra allt man vill tar hårt, riktigt hårt! Att inte klara saker, att gång på gång misslyckas. Att inte kunna jobba, Så mycket man vill, men så lite man klarar. Skolan, intressen, jobb, bara det vardagliga som att duscha eller städa är fruktansvärt jobbigt och ibland omöjligt. Jag tänker ofta ”om jag fått min diagnos tidigare”. Jag hade garanterat haft ett bättre liv faktiskt, lite förståelse, lättare i skolan och bättre självförtroende. Jag har ju liksom alltid varit lite sämre än alla andra, fått kämpat mer än alla andra. Idag vet jag varför, jag var egentligen inte sämre, jag hade något i kroppen som hindrade mig. I gymnasiet hade jag en sjukt jobbig tid, bara att ta sig till skolan på morgonen var en stor kamp, att hålla mig vaken på skolan var en kamp, att ens klara skolan var en kamp. Till slut började jag skita i skolan vissa dagar. Jag var med dom som var väldigt duktig i skolan, höga betyg osv, själv var det en kamp att ens vara där och hålla mig vaken. Och att då inte ens veta varför jag ständigt var så ofokuserad och ”dålig” var riktigt jobbigt.. idag vet jag och jag är glad att jag bara kämpade och tog mig igenom den trotts allt..
Då jag skulle bli sjukskriven skrev jag en lista till läkaren med alla symtom osv, när jag ser på den så inser jag hur JÄVLA bra jag är som ändå klarat mitt liv såpass bra, vissa klagar på lite magont eller problem med ryggen, vilket självklart Kan vara jobbigt för den, men för mig är det en piss i Mississippi..

Men idag står jag här och lärt mig att leva med min sjukdom, även om jag aldrig någonsin kommer att acceptera den.. och även om det aldrig kommer att bli bättre. försöker att ta tillvara och göra det bästa av tiden hemma då jag inte kan jobba, lärt mig att det är okej att be om hjälp och att inte alltid orka göra saker, även om det är jobbigt. Tar ibland (rätt ofta) i för mycket och det är också okej även om jag vet att det är något jag måste bli bättre på, lyssna på min kropp, och även lyssna på dom som känner mig bäst då dem ber mig vila eller ta det lugnt. Det är okej att ha dåliga dagar, att bara ligga i sängen en hel dag eller att vila flera gånger på en dag. Umgås endast med bra vänner, riktiga vänner. I ett förhållande med den finaste människan jag någonsin träffat, han som förstår mig bättre än jag själv i de flesta lägen, han som gör allt för mig och som får mig att må galet bra, får mig att känna mig trygg och älskad. Att vi bygger upp vår drömgård tsm och att jag väntar ditt barn är nästan för bra för att vara sant. Finaste djuren och finaste familjerna har vi också, ja jag är lycklig på riktigt ❤️ och allt är tack vare honom, han som fått mig att växa som person, honom ska jag bli gammal med!

Skönt att lätta sitt hjärta lite, även om det kanske blev lite rörig text, detta är iaf en liten del om min sjukdom.

  • Nära Torpshammar

Gillar

Kommentarer

emmao96
emmao96,
Jag finns alltid här och jag tycker du är fantastisk! Du är otroligt stark, jag hjälper dig närsomhelst med vad som helst ❤️ Älskar dig! nouw.com/emmao96
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Nya inlägg

Nya inlägg