Klockan 04.00 den 22 februari 2016 vaknade jag med smärtor jag inte hade känt tidigare, jag visste direkt att det var snart dags. Jag vände mig halvt om och tog tag i min sambos arm och sa "Nu är det dags".
Min sambo hoppade upp ur sängen och tog tag i sin mobil och började klocka mina värkar. (Det här är vårt första barn, så ni kan tänka er hur nervösa, rädda och förväntningsfulla vi var på en gång. Jag menar, vi hade väntat 290 dagar på att få träffa vårt barn. Jag gick alltså över tiden 10 dagar.)
Min sambo ringde till förlossningen, kvinnokliniken i Lund för att höra om vi kunde komma in. Men eftersom det var 16 minuter mellan värkarna så bad dom oss att avvakta. Runt 05.30 var det 13 minuter mellan värkarna och en timme senare var det 10-11 minuter. Då ringde min sambo in igen och frågade om vi kunde få komma in men dom sa till honom att jag skulle lägga mig i ett varmt bad.


Jag satte mig i ett varmt bad och först var det 13 minuter mellan värkarna men helt plötsligt hoppade det ner till 4 minuter. Vi fick lite panik och jag gick upp från badet, lade mig i sängen och drog på mig kläder. Jag ville absolut inte lämna sängen igen. Min sambo fick tvinga mig och tack och lov lyckades han övertala mig att ta på mig skorna och gå sakta ut till bilen. Packat väskorna hade vi gjort innan och burit ner till bilen och min sambo hade full koll på allt. Han ringde min far som skulle passa vår hund och sedan till min mamma. Han hade redan ringt till förlossningen igen och han tog inte ett nej till svar utan han sa till dom att "nu kommer vi in!".


07.30 anlände vi till kvinnokliniken i Lund, vi parkerade utanför och gick in. Jag satt mig ner på knä, på golvet för jag kunde inte stå upp på grund av värkarna. Vi ringde på klockan men ingen öppnade, en städerska kom och släppte in oss. Min sambo går in och frågar varför dom inte öppnade, det visade sig att dom inte hade tid eftersom dom satt och åt frukost.
Efter att han hade skällt lite på dom så kom dom äntligen ut med en rullstol till mig och jag fick komma in på ett rum.

Vår barnmorska Charlotte kom in och presenterade sig och en praktikant. Hon satt på CTG för att mäta värkarnas styrka och registrera barnets hjärtverksamhet. Jag bad om smärtstillande men fick inget då hon först skulle undersöka mig.
Allt såg bra ut och jag var öppen 6cm. Praktikanten skulle också undersöka mig. Dom frågade om dom fick och jag tänkte, "varför inte?". Efter undersökningen fick jag lustgas. Tack och lov!

10.15 gick vattnet. Gud så ont det gjorde, det var det jobbigaste under hela förlossningen. Jag sa till och med till min sambo att jag aldrig mer ville känna sån smärta.
Lite senare så undersökte dom igen och jag var öppen 10cm. Då sa barnmorskan till en annan att stänga av lustgasen och jag tänkte "hur f*n ska jag klara detta utan lustgas?". Jag fick lite panik men dom sa att det var för att jag skulle andas vanlig luft för barnets skull.

Klockan var nu 10.40 och dom sa åt mig att krysta. Jag minns hur jag tänkte, "Sh*t, nu är det dags, det är nu det gäller!".
Helt plötsligt sa dom åt mig att sluta krysta och kallade in mer personal. Liten hade fastnat med handen i navelsträngen. Fler kom springande och det tog inte lång tid efter det.

10.53 var vår underbara son hos oss.....

Han vägde 3250gram och 50cm lång och hur fin som helst. Vi var överlyckliga!


Jag är glad för att vi hade en så underbar barnmorska (och dom andra som var med) och tacksam för deras stöd. Dom var verkligen riktigt duktiga på att lugna mig och ta hand om oss. MEN framförallt..... är jag riktigt tacksam och överlycklig för min sambo! Han var den som hade koll på allt hela tiden, lugnade mig, hjälpte mig och höll mig i handen under hela förlossningen. (han försökte byta hand mitt i allt men det vägrade jag, haha) Han snackade med mig hela tiden och stöttade mig. Jag är riktigt glad för att han fanns vid min sida när det var dags.

Efter förlossningen kom dom in med alkoholfri champagne, kaffe och mackor till oss. Dom visade min sambo hur man skulle sätta på blöja och hjälpte honom ta på vår son kläder. Sen fick han hålla honom för första gången. Vilken underbar syn! Far och son tillsammans för första gången.

Vi blev senare skickade till patienthotellet, jag kommer skriva ett inlägg om det en annan dag. Där kan ni läsa om maten vi fick och vilken besvikelse det var.......

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229