Igår var det dags för årets första lopp, Winterrun! Efter en vinter som präglats av rehab och vila för att sedan sakta stegra löpningen, så hade jag ingen aning om hur det var med farten i kroppen. Inför hade benen kännas tunga och på loppdagen var den känslan kvar. Detta gjorde att jag promenerade till start helt förutsättningslöst, med ett enda mål att bara njuta över att kunna springa igen! Och det lyckades jag med! Det var så fantastiskt roligt, och vilken folkfest det var! Sann löparglädje!


Efter uppvärmningen och när startskottet väl gick så började benen trava på och de kändes mycket lättare än vad jag vågat hoppas på, vilken positiv överraskning. Jag tog mig runt banan som var kantad med olika eldshower, DJs, cheerleaders, publik och hejande funktionärer. Vilket fantastiskt arrangemang! Under loppet kunde jag inte sluta le, jag sprang igen - vilken lycka!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag tycker det är lika svårt varje år, ska jag ge nyårslöften i år? Vad ska det vara i så fall? Ska jag verkligen kalla det nyårslöften? Tyvärr tycker jag att ordet har kommit att förknippas med orealistiskt högt satta mål som ges hjärta och själ i två veckor för att sedan rinna ut i sanden och glömmas av resten av året. Det är inte vad jag vill åstadkomma, jag vill sätta mål och löften som leder till förändring av rutiner som håller i längden. Men idén med att inför varje år stanna upp och fundera kring vad jag vill uppnå under det kommande året, den gillar jag. Jag tror det är nyttigt att inför varje år fråga sig själv; Inom vilket område vill jag utvecklas? Vad vill jag fokusera på? Vad är mina mål under det kommande året? Däremot skulle jag nog hellre helt enkelt kalla det mål för det kommande året, istället för nyårslöften.


För två år sedan formulerade jag mitt första årsmål. Det var efter en period när jag mått lite sämre och visste att jag skulle tjäna på att motionera ännu mer. Det hade gått ett tag sedan jag slutat med både bordtennis och fotboll och jag hade inte lyckats få till några bra träningsrutiner. Men inför 2016 bestämde jag mig för att hitta nya. Det nya målet var att få upp pulsen minst en gång varje dag, året om. Det behöver inte vara ett jättelångt träningspass, men minst en gång per dag skulle jag utföra någon form av träning. Det var startskottet på en ny typ av träningskarriär. Jag hittade nya träningsrutiner långt ifrån lagidrott och bollsport, istället hade jag hittat glädjen i olika typer av konditionsidrotter. Under 2016 höll jag detta mål och i slutet av året var mina träningsrutiner helt förändrade. De ändrade rutinerna lade grunden för mitt största löfte 2017, nämligen Klassikern. Det var det stora målet under det gångna året. Men nu då, vad händer härnäst? Vad ska jag ha som mål under 2018? Jag har lagt lite tid på att fundera ut vad jag vill och nedan skriver jag lite om de mål jag satt upp inför 2018. De mål som jag nu formulerat för 2018 kan delas upp i tre olika kategorier, nämligen tävlingslopp, träningskvantitet och vardagsmotion.


Tävlingslopp

Jag har en hel del lopp inplanerade och jag hoppas på att det blir ännu fler. Nu i början av året ligger fokus på Öppet Spår som går av stapeln i slutet av februari. Jag fick också i födelsedagspresent en startplats till Göteborgsvarvet i maj, så det kommer vara fokus därefter. Vad som följer efter det återstår att se. Jag har sneglat lite på Tjörns Triathlon dock tror jag att den satsningen får vänta för att i år fokusera lite mer helhjärtat på löpning under detta år.


Träningskvantitet

Sverige till fots - med syftet att öka rörelse, kondition och kunskap. Så länge jag kan minnas så har mina kunskaper när det kommer till geografi varit väldigt begränsade. För ett tag sedan kom jag på en idé för hur jag kan lära mig mer om Sveriges geografi, nämligen om jag skulle springa genom Sverige. Jag insåg dock att det inte skulle vara möjligt att göra det i verkligheten, men däremot så kom jag på idén hur jag ska göra det på avstånd. Jag har tagit fram en möjlig gångväg från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder i google maps och kommer för varje kilometer jag skidar, springer eller går följa den vägen och se hur långt jag hunnit (cykel räknas ej). När året är slut ska jag ha tagit mig hela vägen, sett till distans och kunskap.

Rutten som jag tänkt "följa" under min resa genom Sverige (bilden och rutten är från Google Maps)

Totalt pratar jag om en sträcka på 2381 kilometer, vilket motsvarar ungefär 6,5 kilometer per dag. Det är en tuff utmaning jag gett mig själv, men jag har räknat på kilometrarna och vet att det är möjligt.

Under dagen har jag hunnit med att åka en del längdskidor och har totalt tillryggalagt lite drygt 22 kilometer under dagen. Vilket innebär att jag nu ligger lite före den plan jag måste hålla för att kunna nå mitt mål.

Dagens tur i ett vackert vinterlandskap

Vardagsmotion

Sedan ganska länge tillbaka har jag nu skaffat mig träninngsrutiner som jag trivs med, men däremot så skulle jag vilja öka min vardagsmotion. Med vardagsmotion menar jag den motion som sker spontant, utan att byta om. Till exempel genom att gå istället för att ta bussen. De mål jag formulerat för att förbättra min vardagsmotion är:

Att jag under 2018 vill ta totalt 5 000 000 steg, vilket motsvarar knappt 13 700 steg per dag.

Under 2018 ska jag sluta ta hissen om det inte är omständigheter som kräver det, omständigheter som kräver det kan vara vid flytt. Att det är många våningar räknas inte som omständigheter som kräver hiss.


För att summera, mina mål för 2018 är alltså:

1. Öppet Spår

2. Göteborgsvarvet

3. Sverige till fots

4. Ta 5 000 000 steg

5. Sluta använda hiss


Jag hoppas på ett skadefritt år där jag kan fullfölja mina träningsprogram och att jag lyckas nå målen. Det kommer bli tufft, men det ska gå!

Likes

Comments

2017 - wow vilket år det varit! Just nu är vi i Sälen och åker skidor med familjen, emellan åken tänkte jag slänga ihop ett inlägg med reflektioner från det gångna året. Såhär i backspegeln har det varit ett år som innehållit allt. Mycket har kretsat kring Klassikern, mitt största träningsmål hittills. För er som vill läsa min sammanfattning av loppen, så hittar ni det här, Men den satsningen har gett mig så mycket mer än bara själva loppen, jag har utvecklats som person och mitt mindset har i vissa situationer förändrats, något som jag också kan tacka bloggen för. Såhär i efterhand så är det några saker jag kommer ihåg att jag reflekterat lite extra kring under det gångna året. Jag har varit inne på en hel del i tidigare inlägg, men tänkte här göra ett försök att sammanfatta och summera mina tankar.


Ordet varför
Ofta gör vi saker utan att egentligen fundera på varför. Under den senaste tiden har jag insett vad mycket det finns att vinna på genom att identifiera sitt varför. Till exempel så varierar träningsupplägg och träningsplanering väldigt mycket beroende på syfte och mål med träningen.

Som tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna blir varje träningspass väldigt lätt en tävling. Varje pass ska helst gå lite fortare än föregående. Något som lätt kan bli ett problem, eftersom det är inte realtistiskt att varje träningspass är bättre och mer högkvalitativt än det som var gången innan. Genom att identifiera syftet med olika pass, varför de görs, så påverkas upplägget. Ett återhämtningspass ska självklart inte ha samma hastighet som en tempodistans. Detta är något som jag fortfarande brottas med och kommer ofta på mig själv med lite för hög hasitighet, och i förlängningen lite för hög puls på distanspassen, vilket inte är fördelaktigt sett till syftet. Men genom att fundera och identifiera målet med ett pass, så kan även intensitet och upplägg anpassas.

Idén med att identifiera sitt varför är tillämpningsbart på flera olika plan i livet och även på olika nivåer. Det kan användas för att, precis som jag skrev i ovan exempel, för att anpassa träningsintensiteten på ett specifikt pass. Men det går också att lyfta det några nivåer för att identifiera vilken idrott som man vill satsa på. Hur ofta ska träningspassen göra? Vad har högst prio? Vad är viktigast, kvalitet eller kvantitet på passen? Många av dessa frågor blir mycket enklare att besvara om man tagit sig tiden att identifiera syftet, det vill säga sitt varför.


Kom ihåg vad det faktiska målet är

Detta blev extra påtagligt för mig när Lidingöloppet närmade sig. När jag bestämde mig och anmälde mig så hade jag väldigt mycket knäproblem, men allteftersom rehaben gav resultat så höjdes omedvetet målet med loppet - problemet med detta? Min träningsplan som jag gjort var upplagd för det första målet jag hade, men det målet jag såg framför mig när loppet närmande sig, det var något annat. Det gick helt enkelt inte ihop. Det handlar om att kunna hålla kvar vid mål för att i slutändan ge sig själv en möjlighet att nå dem. Gällande hur det var för mig inför Lidingöloppet så kan ni läsa ett längre inlägg här. Men kort och gott, vi måste ge oss själva chansen att uppnå våra mål, vilket inte är möjligt om vi hela tiden höjer ribban för vad som är godkänt utan att förändra förutsättningarna.


Att skilja på prestation och person

Även detta ämne har jag gett ett eget inlägg under året, något ni hittar här, men det är ack så viktigt att poängtera än en gång. För egen del behöver jag ofta påminna mig själv om vikten av att inte identifiera sig med sin prestation. Och vi kan aldrig vara nog tydliga med det, prestation och person är två separata saker. Din prestation i idrottssammanhang kommer aldrig att påverka ditt värde som person, aldrig. Glöm helt enkelt aldrig det.


Sluta jaga sekunder och hitta känslan

För mig är det en utmanande del att lyckas med. Detta är något jag börjat inse under året, men jag har så mycket kvar att lära. Detta ämne grundade sig i när jag satt och funderade över just ordet varför, varför tränar jag? En del i det svaret är att se hur bra jag kan bli, och då är sekunder-jakten viktig. Men en för mig ännu viktigare del handlar om välmåendet. Mitt mål är inte att bli bäst i världen, det är att hitta en känsla i min träning. Att kunna njuta av att göra det jag älskar.

Vad menar jag då lite mer exakt? Som jag varit inne på tidigare så är jag väldigt prestationsinriktad, gärna på varje träningspass jag kör. Jag har svårt att sticka ut ett lugnt pass bara för att det är härligt - något jag vill ändra på. Visst att jag ibland kan känna ett otroligt sug av att sticka ut och springa, och känslan efteråt kan vara helt magisk, men däremellan? Jag tenderar att alltid titta på klockan och hastighet. Problem? Dagsformen varierar och att vid varje pass ta ut sig till fullo resulterar i en hög tröskel och att alla pass kan bli lite mellanmjölk.

Detta är något av det som jag vill arbeta vidare med under 2018 - jag vill i ännu större utsträckning tillåta mig själv att ut och springa helt kravlöst. Lära mig att låta tävlingsmänniskan vila och dagsformen bestämma. Vissa pass måste få vara sådana, och det är också för att ge utrymme för att vissa pass ska vara väldigt fokuserade kring pulszoner, hastigheter och maxprestation. Annars är jag rädd att alla pass blir något mitt emellan. Mellanmjölk.

Och om mitt primära mål med träningen är välmående, ja då är det faktiskt de löppass där man hittar "dendär" känslan de som kan kallas de mest högkvalitativa.

En bild som i mångt och mycket sammanfattar mitt träningsår 2017 - Min Svenska Klassiker.

Nu kan jag inte annat än att njuta av den tiden som är kvar på detta år och sedan ser jag fram emot nästa. Vad är dina lärdomar i år och vad tar du med dig från 2017? Gott nytt år på er alla!

Likes

Comments

Tankarna började snurra för ett tag sedan. I samband med att jag kände en viss stress över att det var längesedan jag publicerat ett blogginlägg, så började jag fundera. Varför känner jag stress över det? Efter att ha resonerat med mig själv så hade frågan istället utvecklats till Varför skriver jag? Vad är min drivkraft? Varför valde jag att starta bloggen?. Den frågan bar jag sedan med mig ett tag. Jag konstaterade olika anledningar i huvudet, men det var först när en kompis ställde samma fråga som jag för första gången lyckades formulera och sätta fingret på vad som är mitt varför när det kommer till bloggandet. Nämligen att det ger mig ett utrymme för reflektion som kan bidra till ökad självinsikt och fortsatt personlig utveckling.


Ofta kan det ta mig flera dagar att färdigställa ett inlägg. Inte för att jag sitter och skriver på det hela tiden, utan för att det kräver reflektion, perspektiv och fundering. Ofta börjar jag skriva inlägget, jag formulerar tankar och funderingar som kan passa, men jag inser efter ett tag att jag inte är riktigt säker på vad det är som jag vill ha sagt. Då behöver jag lägga ifrån mig det en stund och gå och göra något annat. Det är inte sällan som jag blir inspirerad och kommer på nya infallsvinklar, perspektiv och funderingar under träningspass och framförallt löprundor, för visst brukar man säga att träning är positivt för kreativiteten. Några dagar senare när jag funderat mer kring ämnet så sätter jag mig och skriver vidare. Jag tror att det är vad som behövs för att inläggen ska uppfylla det syftet som jag konstaterat att bloggen uppfyller. Varje inlägg ska få ta tid. Jag behöver komma på ämnet, reflektera kring det och slutligen konstatera min egen ståndpunkt, vad jag egentligen tycker.


För längesedan när jag var yngre, så hade jag (precis som de flesta andra) en blogg där jag framförallt skrev vad jag hade gjort under dagen. Jag minns hur svårt det kunde vara att komma på rubriker till inläggen. Det slog mig för ett tag sedan att jag inte haft det problemet sedan jag startade denna blogg. Hur kommer det sig? Ja, även det krävde en del tankekraft och reflektion, men tillslut kom jag på vad det är som är skillnaden: denna bloggen fyller ett helt annat syfte, än den jag hade när jag var 14. När jag var 14 så var syftet mer att skriva för att försöka få läsare. Idag handlar det om reflektion och varje inlägg har ett tydligt syfte och mål som bidrar till min egen utveckling. Det är också inläggens syfte som allt som oftast också blir rubriken. Ofta är det till och med rubriken jag kommer på först. Det kan vara en fråga, ett citat eller konstaterande. Något som jag vill utveckla, vända och vrida på och reflektera mer kring. Idag är inte bloggens primära syfte att locka läsare (däremot är jag självklart jätteglad för alla som tar sig tiden att kika på mina inlägg!!!).


Varför inte en dagbok istället för en blogg? En relevant fråga, med tanke på att syftet är att ge mig själv en plattform för att reflektera och utvecklas. Jag kan konstatera tre anledningar till varför jag valt att ha det i bloggformat istället för en dagbok. För det första så hoppas jag på att jag med mina tankar och reflektioner kanske kan nå ut till någon som själv börjar tänka. Kanske kan det jag skrivit om väcka tankar och funderingar hos någon annan, och på så sätt bidra till att de utvecklats (kanske är det min hybris, men visst hade det varit coolt om det faktiskt var fallet). För det andra så handlar det om att jag får en hel del feedback på det jag skrivit. Det kan ge ytterligare insikter och perspektiv, något som inte hade varit möjligt med en dagbok. Slutligen så handlar den tredje och sista anledningen om faktumet att vem som helst kan gå in och läsa. När det är fallet så känner jag att mina argument behöver hålla och att allt jag skriver ska vara genomtänkt och något som jag verkligen står för och tycker. Det tvingar mig att fundera ett extra varv innan jag går vidare till nästa tanke. Det får mig att inte publicera förrän jag är helt säker på vad jag verkligen vill, vad jag känner och vad jag tycker. I en dagbok hade det varit lätt att gå vidare till nästa tanke innan jag gått till botten med den första.


Men har detta då svarat på den första frågan jag ställde mig? Varför blev jag stressad av att jag inte skrivit något inlägg? Det har det nog inte, men däremot så har jag i och med detta inlägg och den tankeverksamhet som jag lagt ner på det den senaste tiden kunnat identifiera mitt varför - min personliga utveckling genom en plattform för reflektion. Passerar det då en tid då jag inte känner att jag har något att skriva om så gör det inget. Bloggen kommer inte att försvinna inom det närmaste, men däremot kan den vara mer eller mindre uppdaterad olika perioder. Eftersom mitt syfte är att ge mig själv utrymme för vidare självinsikter och funderingar så kommer inte ett sporadiskt inlägg som enbart skrivs för att det var längesedan jag uppdaterade senast att bidra till att uppfylla det. Och det är en viktig prioritering för mig, inläggens syfte är viktigare än dess frekvens. Det gör helt enkelt inget om det ibland dröjer lägre mellan vissa inlägg.


Tillsist tänkte jag också ta tillfället i akt och slänga ut en fråga till dig som också driver en blogg. Vad är ditt varför och anledning till att du bloggar? Vad är det för syfte som du vill uppnå med din blogg? Det är först när du identifierat ditt varför och vart du är påväg som du kan börja ta dig dit.

Passande nog är det torsdag och vad passar då inte bättre än en tillbakablick på en löparbild från ett somrigt Göteborg, precis vad som behövs i höstrusket.

Likes

Comments

Det kan väl inte ha undgått någon att det var Black Friday i fredags? Eller var det Black weekend? Black week? Nu är det Cyber Monday. För inte alls längesedan var det Singles day. Och snart kommer mellandagsrean. Kampanjer och nedsatta priser avlöser varandra. Men varför? Jo, det är helt enkelt för att vi konsumenter ska triggas att köpa mer. Om vi behöver det eller inte spelar ingen roll. Vad får det för konsekvenser? Det tar på jordens begränsade resurser och ger oss en kortsiktig känsla av lycka som försvinner lika fort som vi får den. Det gör mig frustrerad. Vart är vi påväg? Stopp och tänk om!


Jag och ett gäng kompisar gick ner en sväng på stan i fredags vi skulle ta en fika och passa på att kika lite i affärerna. Jag har nog aldrig varit med om så mycket folk på nordstaden tidigare. Vart jag än vände mig så såg jag proppfulla kassar med nyinköpta kläder. Min gissning är att majoriteterna av de nyinhandlade sakerna inte var ett noga övervägda köp. Direkt efteråt satte jag mig på tåget och kände mig stressad utan att veta varför. När jag hade reflekterat en stund så kunde jag konstatera två anledningar till min stress:


För det första, jag var rädd för att jag missat något erbjudande på något som jag faktiskt behövde. Sjukt? Jag vet. Jag blev så frustrerad för jag förstod mycket väl att det är precis vad butikerna vill uppnå. De vill stressa mig till köp av saker som jag egentligen inte behöver. Men denna gången lyckades de inte. I ren protest köpte jag inte ens de saker som jag sedan länge tillbaka listat och konstaterat att jag faktiskt behöver. Det får vänta, kanske kan jag hitta sakerna på second hand då känns det så mycket bättre, både för plånboken och miljön.

Just distinktionen mellan att bara vilja ha och att faktiskt behöva har jag blivit ännu mer varse om under det senaste året. I år så har jag tillsammans med några andra ingått en tävling, där det under 2017 handlar om att köpa så lite nytt som möjligt. Second hand är godkänt. Vilket perspektiv detta har gett mig. Jag har lärt mig att skilja mellan vad jag faktiskt behöver och vad jag bara vill ha. En för mig väldigt viktig lärdom. Tidigare har det varit samma sak. Men det är ju faktiskt väldigt stor skillnad på att vilja ha ett nytt klädesplagg och att faktiskt behöva det.


För det andra så kände jag en stress och frustration mot vart samhället är påväg. Det finns bara en planet och från alla håll får vi rapporter om att resurserna är påväg att ta slut. Går det då att motivera ökad konsumtion som bidrar till resursförbrukningen med att vi får kortsiktig materiell lycka? Och vad händer med oss om vi låter vår lycka och tillfredsställelse bero av materiella ting? Vi blir glada när vi köpt något, men den lyckan försvinner snart igen. För att återfå känslan måste vi snart köpa något nytt igen. Och igen. Och igen. Jag tror att vi är väldigt många som skulle kunna få ut väldigt mycket av att bara stanna upp och reflektera över vad det är som faktiskt ger värde i våra liv. För glädjen som vi känner när vi köpt en ny pryl är bara kortsiktig, de allra flesta har någon gång upplevt det. Det fantastiska i att få något alldeles nytt. Det är så roligt. Häftigt. Så... snabbt över.

I helgen fick jag verkligen perspektiv på saker och ting. Dagen efter Black Friday gick vi ut i skogen, samlade och högg ved, grillade korv och njöt av naturen. Jag fick ut så mycket av det. Det gav mig ett lugn, ett tillfälle för återkoppling. Och allt det utan att vi spenderat en enda korna (bortsett från korven då).


Jag måste bara ta tillfället i akt och be dig, just du som läser det här, att stanna upp och fundera. Vad är det som du egentligen behöver, och vad är det som bara tillfälligt lockar i vårt konsumtionssamhälle? Vad är det som faktiskt ger dig värde i ditt liv, om vi ser bortom alla extrapriser och kortsiktiga tillfredsställelser i form av konsumtion?

Likes

Comments

Jag har alltid varit en julmänniska. Jag fullkomligt älskar julen och allt som hör den till. Snön, maten, gemenskapen, musiken och allt pyssel. Det finns verkligen inget bättre!

Sedan länge så har julmusiken spelats från min telefon, men däremot hade jag i år tänkt att inte börja julpyssla förrän åtminstone första december. Det gick sådär. I helgen kunde jag verkligen inte hålla mig längre. Vi har hemma hos mina föräldrar och när vi satt och planerade inför högtiden, så började jag leta inspiration på Pinterest. Och sen dröjde det inte länge tills jag hade börjat att pyssla. Men vad gör det att det bara är mitten av november? Egentligen ingenting, känslan är densamma och jag upplever ett lugn när jag planerar och pysslar inför julen. Så, varför begränsa sig till bara december när det går att börja redan nu?

Likes

Comments

Jag har under en period känt mig mer stressad än vanligt och jag har haft en känsla av att tiden inte räcker till. Kanske är det också så enkelt. Jag har för mycket saker som jag vill hinna med, jämfört med den tid jag har. Svårare än så är det ju faktiskt inte. Vi har alla 24 timmar per dygn och sedan hur vi väljer att spendera dem, ja det är upp till var och en.


"Går din tid inte ihop, så är det antagligen för att den inte gör det", eller något i den stilen, sa Johannes Hansen i en intervju i Framgångspodden. Den meningen har jag ofta tänkt på i efterhand. Man vill ofta så mycket, man vill hinna med allt för det verkar ju så roligt. Men vad händer när vi vill försöka hinna med för mycket? Jo, istället blir inget roligt. Allt blir ett stressmoment. Det blir måsten.


Och där insåg jag att jag hade hamnat med träningen. Jag kände vecka efter vecka att jag inte hade tid för de passen jag hade planerat in och vill göra. Det hängde över mig och blev till en stressfaktor. Ett måste helt enkelt. Det var ju inte syftet. Syftet med min träning är visserligen att utveckla min kapacitet inom konditionsidrotten, men framförallt så är det för att må bra och orka vardagens tempo. Men det var inte dit jag var påväg nu. Istället hade träningen blivit ett stressmoment i sig. Nej, nu var jag tvungen att återgå till ritbordet och se över varför detta inte gick ihop.


Väl där, när jag började fundera kring varför det inte funkar så hörde jag återigen Johannes Hansens säga sin mening i stil med "Går din tid inte ihop, så är det antagligen för att den inte gör det". Och så enkelt var det ju. När jag satte mig ner och började litsta passen jag vill hinna med under en vecka så var orimligheten slående. Från och med denna veckan ska jag få börja sakta trappa upp min löpning igen (JIPPI!!!), vilket innebär kortare pass varannan dag. Om jag i fortsättningen vill hinna med dem och samtidigt träna på som jag brukar så kunde jag konstatera att jag skulle behöva hinna med inte mindre än 14-15 pass i veckan (visserligen med vissa pass som kunde slås ihop och kombineras, men ändå). Det går inte ihop med mitt övriga livspussel. Inte någonstans. För tyvärr så har jag inte tiden för att träna 14-15 gånger i veckan och ändå hinna med extrajobb, heltidsstudier och däremellan att umgås med vänner och familj. "Går din tid inte ihop, så är det antagligen för att den inte gör det" och självklart är det så. Det går inte ihop med det övriga livspusslet.


Så nu handlade det istället om att bortprioritera. Jag började med att göra en prioriteringsordning bland de passen jag ville hinna med och med den klar så var det ganska enkelt. Sjukgymnastiken hade hamnade högst upp, för att bli skadefri det måste få ha högst prio. Resultatet? En lista med betydligt mycket färre pass som är verklighetsanpassad efter mitt livspussel i övrigt. Det bästa av allt, jag har eliminerat ett stressmoment i min vardag. Nu ger jag mig själv chansen att känna mig nöjd och att jag faktiskt hinner med. Jag har nu gett mig själv ett fördelaktigt utgångsläge. Och skulle det vara så att jag hinner med ytterligare pass en vecka så är det ju bara en bonus. Nu om går tiden ihop, ja då är det antagligen för att den gör det.

Likes

Comments

Jag tycker att var och varannan person som jag pratar med är eller har varit sjuk den senaste tiden. Förkylningarna sprider sig som en löpeld.

Det var inte jättelängesedan jag var lite förkyld i form av halsont, men sedan blev jag frisk och satte igång att träna. Antagligen lite för hårt, lite för tidigt. Klassiskt misstag. Och som ett brev på posten fick jag konsekvenserna av det i helgen; en pangförkylning. Med feber och hela allt. Träningsplanerna fick helt enkelt pausas. Igen. Suck.

Ni vet hur det är när en sådan där riktigt pangförkylning inträffar. De första dagarna när man har feberfrossa, ont i halsen och är helt matt - nej, då känns inte ens träning som ett alternativ. Men nu, när de värsta symtomen lagt sig. När det bara gör lite ont i halsen, men allmäntillståndet känns bra, då är det svårare att hålla sig ifrån träningspassen. Träningsmotivationen just nu är på topp, men så länge halsen gör ont så har jag lovat mig själv att vänta. Denna gången ska jag minsann bli helt frisk innan jag kör igång med träningen igen. 

Måtte halsen bli bra snart, för jag har börjat klättra på väggarna!

Likes

Comments

Barfotalöpning. Kanske är det en del av lösningen till flera skadeproblem? Kanske inte? Är det kanske så att dämpade löparskor är en del av orsaken till många skador? Hur kommer det sig annars att Tarahumrafolket i sandaler kan springa otroligt långt varje dag och samtidigt hålla sig skadefria? Är det barfotalöpning som är det enda rätta? Jag vet inte, men efter att ha läst Christopher McDougalls bok Born to Run så breddades mitt perspektiv och jag är väldigt motiverad till att lära mig mer.


Jag har precis läst ut boken Born to Run av Christopher McDougall och kan konstatera att den väckt en del funderingar som jag inte tidigare reflekterat kring. Efter att ha läst boken så kan jag verkligen inte svara på alla ovan nämnda frågor, men boken gav mig ett perspektiv som jag tidigare saknat. Den presenterade resonemang som var så logiska så de går inte att säga emot rak arm. Här följer några av dessa resonemang blandat med mina egna funderingar:


De dämpade skorna gömmer skaderiskerna, tills det att skadan är ett faktum. Det handlar om att hitta rotorsaken till problem, men alla dessa dämpningar döljer dem. Med en väldämpad sko så tillåts vi att springa "fel" och det leder i förläningen till att vi kan skada oss allvarligt på längre sikt. Skulle vi istället skippa dämpningarna så finns det inte längre något som döljer om vår löpstil medför en skaderisk, utan det känns av direkt. På så sätt tvingas man att lära sig springa på "rätt sätt" och på så vis kan skador i större utsträckning undvikas. Genom att springa barfota (eller med mindre dämpning) så blir det möjligt att identifiera vad i löpsteget som kan vara skadligt. Och detta medan det fortfarande finns alla möjligheter att göra något åt det. Sålänge vi har en dämpad löparsko på fötterna så kommer dämpningen att ta upp stötar som kommer från ett ogynnsamt, eller direkt skadligt, löpsteg och problemet kommer antagligen inte upptäckas förrän det lett till en större skada.


Vi släcker bara bränder, utan att hitta orsaken till elden. Jag har också funderat kring att många (inklusive jag själv) idag söker hjälp av inlägg eller ett par ännu finare skor. Det är ju faktiskt bara en tillfällig lösning. Sålänge som grundorsaken till problemen eller smärtan är okänd så blir inte lösningarna långsiktiga. Utan vi gör allt vi kan för att få bort smärtan på just det stället som gör ont för tillfället och det är som gjort för att vi istället ska få ont någon annanstans. Genom att springa barfota finns det större möjlighet att själv känna efter vad som känns bra och inte, utan några dämpningar som döljer problemen.


McDougall förklarade också i boken att när Nike marknadsförde sin första dämpade sko så gjordes det med det säljande argumentet att med den nya dämpningen så möjliggjordes ett helt "nytt" löpsteg än tidigare. Med den nya skon kunde löparen ta ännu längre steg och på så sätt springa ännu fortare. Min spontana tanke är att det är att sträva åt fel håll: att använda en sko som möjliggör att vi kan springa på ett sätt som inte är naturligt. Det känns för mig som att det är upplagt för att leda till skador. Tarahumarafolket, som en stor del av boken handlar om, är ett löpande folk som sprungit i alla tider. De springer i sandaler (!) flera mil varje dag och verkar inte vara skadade i samma utsträckning. Bara med det sagt så blir det ju något att fundera över. Kanske är människan gjord för att springa barfota och inte ha dämpade skor? Människan har sprungit i alla tider, men det är först på senare år som vi börjat använda väldämpade löparskor. Med andra ord så är kroppen antagligen inte evolutionärt utvecklad för att springa i dämpade löparskor, utan vår kropp är med största sannolikhet utvecklad för att vi ska springa barfota. Så varför gör vi inte det? Som ett tillägg kan också vara värt att nämna att enligt McDougall så är bevisen för att dämpade skor faktiskt hjälper väldigt bristfälliga.


Jag har långt ifrån tillräcklig kunskap för att ta ställning i frågan gällande barfotalöpning eller dämpade skor, men däremot så tycker jag att logiken kring varför barfotalöpning skulle kunna vara fördelaktigt håller. Jag kan konstatera att boken gav mig en värdefull input som jag ska ta med mig när jag läser vidare, för jag är verkligen intresserad av att lära mig mer. Kanske finns det något att vinna på att sträva efter minskad dämpning och färre speciella inlägg och istället försöka springa på samma sätt som människan gjort i alla tider. Kanske är det vår historia som också är framtiden?

Slutligen så vill jag passa på att rekommendera boken! Om du inte läst den, gör det!

Likes

Comments

Vilka dagar! För ett par månader sedan så bokade jag biljetter till Portugal för att hälsa på en vän på utbyte. Nu sitter jag på flygplatsen påväg hem och kan konstatera att dagarna varit otroligt lyckade.

Vi hade i alla fall tur med vädret! När jag bokade resan så sneglade jag också över lite information gällande hur vädret brukar vara i slutet av oktober - cirka 20 grader. Men vad skönt då kan jag ju förhoppningsvis gå i kortärmat, tänkte jag. Väl på plats har vädret varit otroligt mycket bättre än så, på dagarna har det varit strålande sol och cirka 30 grader. Tack och bock!

I fredags testade en sak jag velat prova så länge jag kan minnas - att surfa! Från det att jag var liten och såg personer som surfade i olika tv-program så har jag velat försöka. Det såg så otroligt roligt ut - och det var det också! Framförallt så kunde jag ana hur kul det skulle kunna vara om man tränade och blev bättre på det!

Inför surf-lektionen så var Emelie, som hade hört några skräckhistorier, nervös och det smittade av sig på mig också. Men efter att ha fått hjälp av instruktören att fånga första vågen så var vi igång och nervositeten som bortblåst. Känslan när jag lyckades ställa mig upp på brädan var fantastisk - jag klarade det! (Visserligen med vad jag antar var en väldigt stabil nybörjarbräda, men ändå!)

Den efterföljande dagen spenderade vi inne i Lissabon för att sedan vara tillbaka på stranden igår. Det kändes bra att försöka fånga den sista D-vitaminen och att hinna med ett sista dopp i havet innan dagens hemfärd. Vi stannade på stranden tills solen gick ner och vi slogs gång på gång över hur vackert det var.

Efter dessa dagar kan jag bara säga:

Portugal - tack så mycket och på återseende!

Emelie - vi ses i december och då blir det maxat med julfix! Tack för dessa dagar!

Likes

Comments