Minns dem mitt efternamn och födelsedag vet de vart jag är

Det känns som att alla jag en gång kände går om mig igen. Är världen för liten. Eller handlar det om tillfälligheter. Människor pusslas ihop. Ibland där jag inte trodde det skulle ske. Människor jag umgåtts med visar sig känna personer jag visste om. Kanske är det slumpen. Hur som helst binds vi samman. Vi varken vet eller tänker på det. Det räcker att jag minns tillbaka tio år. Det var annorlunda då. Jag umgicks med personer jag inte vet ett knyst om idag. Men vi har inte försvunnit.

Vi möts nog igen. Möjligtvis inte personligen. Men genom andra. Jag är uppvuxen utanför en stad där alla kände alla. Det är nog därför jag nu känner att bitarna ramlar. Där jag inte trodde dem skulle falla ner. Många där skulle veta vem jag är än idag. Genom vänner, pojkvänner, bekanta. De flesta band är brutna. Jag går dock igen genom många. Inte bara i relationerna. Utan i minnet. 

Jag hade många vänner. Ett tag alldeles för många för att kunna underhålla mina kontakter. Jag var en många pratade med. Kände igen. Var känd för mitt glada, trevliga sätt att vara. Skapade mig kontakter omedvetet. Många drogs till min ödmjuka attityd. Jag tror inte det är bortblåst. Att människor som jag känner eller bara visste namnet på möts igen. Det tyder nog på att dem finns kvar där jag växte upp och befann mig. Det är bara jag som fysiskt lämnat. Tanken på mig och det som hände finns alltid kvar.

Min Facebooklista är tömd på många namn. Jag ansåg nog att det var ett avslutat kapitel. Min adress är ändrad. Minns dem mitt efternamn och födelsedag vet de vart jag är. Annars är jag historia. Hur man skådar den beror på vem du frågar. 

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229