Jag tappar känslen i händer och fötterna

Visste du att ungefär en femtedel av alla människor i västvärlden någon gång i sitt liv har upplevt en panikattack? Visste du att 2016 hade 36% av befolkningen i Sverige har problem med ångest på låg eller hög nivå?


Jag minns fortfarande första gången jag fick en panikångestattack. Jag satt på flyget 2014 påväg till Dannmark med ett gäng tjejkompisar och hade inte sovit bra, ätit bra samt att jag var ängslig över själva flygningen. Dessa tre faktorer var ingen bra kombination, alls. Jag började tappa känsel i fötter och händerna, fick yrsel och kände tryck över bröstet som ledde till att jag hade svårt att andas. Flygpersonalen på Norwegian var så underbara och hjälpte mig så mycket, jag fick massvis med vatten och när det hade lugnat sig för mig så somnade jag på en gång av utmattning. Jag visste inte riktigt vad som hände då faktiskt. Men när det hände igen rätt tätt emellan under sommaren 2014 så förstod jag att något inte va riktigt rätt. Jag hade "tur" att jag hade vänner som själva hade varit med om liknande upplevelser, det var genom dem som jag fattade att jag hade något som kunde vara jobbigt att tampas med. Jag hade panikångest. Det må låta som en otroligt lite grej för många, väldigt många. Men det var och kan vara väldigt tufft idag. Sedan att en flygrädsla och lätt problem med mindre utrymmen och stora folksamlingar växt fram så är det inte alltid lätt. Känner jag mig obekväm i en situation, på en plats eller i mig själv så kan det leda till så himla mycket mer än vad jag vill att det ska bli.

Min ångest går väldigt mycket i vågor, senaste gången jag hade en riktigt panikångestattack var när jag bodde i London. Jag minns att jag satt i taxin påväg hem från en klubb som jag va ute på med mina vänner. Jag kände att det var för mycket folk, riktigt otrevliga vakter och en känsla av obehag och osäkerhet som hade hängt med mig hela dagen. När jag satte mig i taxin var det bara att trycka ner huvudet mellan knäna och försöka andas normalt. Händerna och fötterna hade domnat bort. Den där känslan av att blodet försvunnit från ansiktet var framme och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. När jag kom hem så la jag mig på golvet och grät. Det blir en slags release, att få släppa ut allt som känns dåligt. Bara av att skriva detta så känner jag hur blodet rinner ur huvudet, jag blir obekväm i och med att jag skriver detta eftersom jag blir osäker att du, du som läser detta inte kommer kunna försöka förstå mitt problem. Att du ska förminska något som ändå begränsar mig till viss del i mitt liv. För det är någonting som jag fortfarande tycker är jobbigt, även om det är många med samma problematik som jag har så är det tyvärr fortfarande väldigt stigmatiserat. Folk tar inte andras psykiska hälsa på allvar eftersom det inte är något man kan ta på, det är något som man inte kan sätta sig in i om man inte varit där själv. Det är liksom svårt att förstå någons situation om man inte varit där själv. MEN, det är då jag verkligen uppskattar de människor som ser mitt problem, och inte förbi det. Dem som ger mig det space jag kan behöva, eller synar mitt ansiktsuttryck lite extra för att faktiskt se att alltid är okej. 


Jag skriver detta i hopp om att kanske öppna upp dina ögon. Kanske för någon annan att inte känna sig ensam i sitt mående. Kanske någon som känner "jaha, det är därför jag känner som jag gör, jag fick en panikångestattack". Kanske någon annan förstår att det är ett väldigt vanligt problem och att det faktiskt kan begränsa människor i deras vardag. Men jag hoppas verkligen att du som läser detta och också har panikångest, du är inte ensam❤️


Gillar

Kommentarer

tildabarkselius
tildabarkselius,
Så fint skrivet!
nouw.com/tildabarkselius