FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE, KEJSARSNITT! VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG

Lördagen den 26 maj vaknade vi i vanlig ordning runt 8 och åt frukost, sen åkte vi en runda till centrum och köpte ett regnskydd till vagnen (det sista vi hade att fixa inför bebis). Sen drog vi iväg på konfirmation för min lillasyster, klockan var då 15 och jag kände direkt när vi satte oss ner i torghuset att jag började få sammandragningar. Dem första timmarna tog jag det som vanliga gravidkrämpor, alla har ju sammandragningar och visst hade jag överansträngt mig lite dagen före.
Till slut kunde jag knappt sitta ordentligt på stolen och jag ville bara att konfirmationen skulle ta slut så vi kunde åka vidare till "kalaset" och jag slapp sitta still. Väl hemma hos mina syskon så kände jag hur smärtan steg, det var fortfarande inte katastrof men jag minns att jag hängde över deras spis under sammandragningarna en stund. Och när vi sen åt så hade jag svårt att koncentrera mig på vad folk pratade om men jag försökte hänga med så gott jag kunde och sa inget om hur ont det gjorde (jag ville inte ta fokus ifrån konfirmanden). Sa till Jonathan att har det inte gått över ikväll så får vi ringa förlossningen, men helt ärligt tänkte jag själv att jag överdrev och att så fort vi kom hem så skulle allt kännas som vanligt.

Vid 20 åkte vi hem, och i bilen började vi klocka värkarna (vi visste inte att det var värkar då), 2 minuter emellan och jag fick andas mig igenom några av dem. När vi kom hem klockade vi igen och det började bli lite glesare mellan värkarna, men jag ringde ändå till förlossningen då vi visste att bebis låg i säte och om det nu var värkar jag hade så fick det inte gå för lång tid för då sjunker han ner och snittet blir svårare att göra.

Barnmorskan på förlossningen sa att vi skulle komma in eftersom hon inte kunde bedöma på telefon vad det var jag kände eller vad som höll på att hända. I bilen på väg till Värnamo avtog allt och jag skämdes så, kände mig som en riktig Drama Queen och ville mest åka hem igen. Men vi tog oss in på förlossningen och dem satte ctg, då drog det igång igen och jag hade återigen ca 2 min emellan värkarna (fick världens mest fantastiska barnmorska där, upplevelsen hade aldrig varit så bra som den blev utan henne)
Här någonstans har jag tappat tiden helt, jag minns inte alls vad klockan var vid dem olika händelserna, och helt ärligt kanske det spelar mindre roll.

Bm kom in och kände på tappen och den var förkortad med 1 cm så då bestämdes det att vi skulle bli inlagda över natten och att jag skulle få en spruta med bricanyl för att stoppa värkarna. Just då kände jag sån besvikelse, jag ville inte vara kvar där, om det inte blev bebis idag ville jag åka hem och sova i vår säng. I alla fall så fick jag byta om till en blå skjorta och dem berömda nättrosorna (usch så obekväma haha).

Jag fortsatte ha ctg för att se om värkarna ville ge med sig, första minutrarna såg dem ut att göra det men sen eskalerade det återigen. Då kom bm in igen och sa att det möjligtvis skulle kunna bli bebis idag, jag tänkte mest "ja men eller hur" medan Jonathan sa "nu händer det, han kommer idag". Hon kände efter igen hur tappen såg ut och då var jag öppen 1cm men tappen var fortfarande inte helt utplånad. Läkaren ringdes upp till vårt rum och efter ett snabbt UL så bestämde han att det var dags för den här lille grabben att komma ut. Helt omöjligt som blivande förstagångs föräldrar att ta in, vi skulle ju inte få barn idag, vi hade ett datum bestämt, och det låg 3 veckor fram i tiden. Trots det, vilken total lycka vi kände, jag var så färdig med att vara gravid och vi var ju egentligen så redo man kunde bli.

Jonathan fick byta om, och under tiden sattes en infart i min hand samt att jag fick en kateter (inte alls skönt) och sen förklarade BM i lugn och ro hur allt skulle gå till, vi kände oss så trygga! Efter en stund, klockan var då 00:50 (har jag sett på en av bilderna vi tog) rullades jag ner till operationssalen, jag kunde fortfarande inte förstå att jag skulle bli mamma, och det på mors dag haha. Nere på operationssalen var det fullt med människor, riktig girlpower då allt jag såg var kvinnor! Jag fick flytta över till operationsbordet och efter att ha blivit stucken mer än 3 gånger i ryggen så fick dem äntligen till bedövningen och jag kände snabbt hur underkroppen försvann. Läkaren som skulle lägga snittet kom in, förklarade ytterligare en gång hur det skulle gå till och kände sen på magen för att se så att jag inte kände något. Det enda jag kände var hur det "bökade" runt, som om dem flyttade hela min underkropp. Allt vi lyssnade efter var hans skrik, plötsligt hur jag hur BM säger "hallå snygging, ska du ta och skrika lite nu med?" och 01:20 hör vi det, det mest fantastiska ljud jag någonsin hört. Jonathan började gråta direkt, men det enda jag tänkte var "han är här", jag hade så svårt att greppa allt. Efter en stund hålls han fram vid mitt ansikte, ingenting har någonsin känt så självklart som han, kärlek vid första ögonkastet och jag kände bara "men självklart ser han ut så", HELA han var så självklar, som om ingenting annat fanns, bara han!

Efter någon minut går BM ut med Frank och Jonathan till barnrummet medan jag ligger kvar och blir ihopsydd. Och där ligger jag i minst 25 min och bara väntar, utan livets kärlek eller vår lille bebis. Till slut kommer BM in och säger att vi har fått en helt perfekt liten kille men att han syresätter sig lite dåligt och därför behöver syrgas, det kändes så tryggt att han hade Jonathan där när jag inte kunde vara med honom. När jag är ihopsydd får jag flytta över till sängen igen och blir ÄNTLIGEN inrullad till vår son, gjorde så ont i mammahjärtat att se honom ligga där, jag ville bara ha honom i min famn. Efter att ca 70 min har gått är han stabil och vi får komma upp på förlossningen igen, Frank läggs på mitt bröst och först då känns allt på riktigt. Han får ligga där en stund och vi ammar lite, sen kommer BM tillbaka för att väga och mäta och väga lillkillen.
3765 g och 50 cm lång var han. Stor kille för att vara född 3v för tidigt!

Någon timme senare får vi komma in på BB, trots att det var mycket folk hade vi turen att få ett rum där även Jonathan kunde sova över, hade aldrig fixat första dygnen utan hans hjälp. Jag vet inte hur man mår efter en vaginal förlossning, men pga mitt sår så kom jag knappt upp eller ner från sängen utan hjälp.
Vi låg där i 2 dygn och sen fick vi äntligen ta med vår Frank hem, kändes helt fantastiskt. Hemma möttes vi av mina och Jonathans föräldrar som självklart ville träffa sitt nya barnbarn.
Vilka underbara människor vår son har i sitt liv, ni är verkligen guld värda allihopa!

  • GRAVID

Gillar

Kommentarer

Emilia (från gymnasiet)
,
Nämen! Hamnade på din blogg av ren slump, hade ingen aning om att du fått en bebis, grattis! Om du någonsin känner dig ensam så är Öppna förskolan ett hett tips! Vi är ett gäng som brukar gå i smålandsstenar men fattar om du hellre går i Gislaved när du bor där. 😁 Ha det fint och lycka till!
sofialovisa
sofialovisa,
Hej! Vad kul att du hittade till min blogg 😃 Ja vi kommer nog gå i gislaved eftersom det är närmast för oss! Har du en son eller dotter? hur gammal? Hur är det med dig? <3
nouw.com/sofialovisa
Emilia
,
Jag har två pojkar, en som snart blir 3 och en på snart 5 månader! 😀 med oss är det bara fint, trots värmen 😅 hoppas ni kommit in i livet som småbarnsföräldrar, det är ingen dans på rosor till en början 🙈