Header

Måste hinna plugga innan klockan tre då jag ska åka tillbaka till stallet (hur fantastiskt låter inte det? "åka till stallet"). Jag och Emma tog först bilen förbi Corleone, bara för att jag hade sett Gudfadern veckan innan. Väl där upptäckte vi att filmen inte alls hade spelats in där, alls typ, så vi köpte bara frukost i form av chiacchiere och frågade vad som fanns att se i närheten. Efter att ha kört på en enkelriktad väg som gick upp mot en korsning (jätteobehagligt) så körde vi mot La cascata delle due rocche. Vägen dit visade sig vara en mardröm, smal och snirklig med en lutning på alltför mycket. Vid ett tillfälle var vi tvungna att möta en parkerad bil, men eftersom vägen var så smal så smal så skrapade vi backspegeln. Attans också.

Vattenfallet var beläget på en väldigt lugnt ställe, där vi och två fotografer var de enda på plats. Vi gottade oss i solen och åt en mysig frukost där.

När man inte har fått skåda hästar efter ett antal dagar så stannar man till längs vägen även för att se på åsnor.

Samma dag som vi var i Corleone så hamnade vi i Agrigento och Valle dei Templi. Helt galet. Här finns Herkules och Zeus tempel, olympiaden alltså där alla är daterade till 500 f.Kr. Jag låter bilderna tala. Ändock må jag inflika att de måste ha varit galet skickliga. 1) positionen, 2) vyn och 3) TEMPLENA.

Solen gassade på och vädret var sommar. Det gjorde det hela mycket mera lättsamt trots att min fot inte ville samarbeta.

Vilken sten man än lägger ögonen på bar på sin historia. Fossiler var någonting som fascinerade mig något djuriskt när jag var yngre. Här har vi sett fossil efter fossil och ufo:n. Typ.

Dagen därpå besökte vi först La scala dei Turchi, turktrappan. Är man där off-season så får man klättra. Till frukost åt vi från den godaste pasticcerian som jag dessvärre har glömt namnet på... Någonting med "forno" vid en bensinmack, i alla fall.

Därefter besökte vi Selinunte som var verksamt under 600 f.Kr. Staden beräknas ha haft omkring 30 000 invånare, slavar exkluderat. Med tanke på stadens storlek så måste slavantalet ha uppnått det minst tredubbla, tänker jag.

Så, här nedan följer ett utomjordiskt arbete. Ser ni mig där i mitten av entrén? Ser ni statyn där i bilden till höger? Ser ni att jag står där bredvid? Ser ni miniatyrtemplet bredvid mig bredvid statyn? Ser ni att människostatyn är på andra våningen? Kan ni föreställa er hur fan det gick till att få upp statyn på andra våningen? Jag förstår det inte.

Vi hann även kika förbi Castellamare del Golfo på kvällen. Vi hann lagom dit för att äta lite ost och marmelad för att även se en brinnande sky. Väldigt fint.

Dagen efter dagen efter, tredje dagen av dessa dagar, åkte vi till Riserva Naturale dello Zingaro, som (uppenbarligen) är ett naturreservat. Vi blev informerade om att Italiens vackraste strand 2017 fanns där inne, och döm till min knappt märkbara förvåning eh, när mannen bakom entrédisken säger att den är längst bort, och tillägger lite lätt sådär: "Det tar ett par timmar att gå."

Aja, en gång väl där så gick vi. Vi upptäckte dock halvvägs in att det fanns en entré i den bortre ändan, jaja. Rumpan blir ju inte värre av att trampa 104 våningar och 14 kilometer. Jäkla tur att vi har med nutella Bready. Vi gick förbi fantastiskt vackra stränder, museum som visade hur jordbrukssamhället i Italien fungerade förut, grottor och daddlar på träd.

Efter lite möda, svett men inga tårar så kom vi fram. Solen var redan påväg bakom bergskanten bakom oss, så nu var det snabba puckar som gällde. Vi kastade av oss kläderna och tog på oss bikinin. Sedan var första doppet plötsligt gjort. Emma envisades dock med att simma FLER än en gång, så när hon försvann bakom bergskanten och ropade att hon hade hittat en hemlig strand så tog jag ett djupt andetag, tittade inte ned, och simmade som en tok. Vattnets isande kyla tycktes alltför snabbt nå igenom musklerna och in till skelettets centrum. Känseln var borta så armarna simmade bara efter ren överlevnadsinstinkt. "Nej, inte där det är stora stenar där", upplyste Emma mig om. "Helvete!" ropade jag till svars. Varför ter sig stenar som stora köttätande valar och fiskar som pirayor när jag är i vatten? Mina armar bar mig i alla fall till land, till slut.

Tillbakavägen var inte mycket bättre. Emma skrek nämligen till en gång och jag trodde att hon hade sett en jättefisk. Aja, under ombytningen så stod någon och granskade oss. Fastän vi gömde oss bakom en sten. Det vi trodde var en snuskgubbe visade sig dock vara en av kvinnorna som jobbade på naturreservatet och utnämnde oss till årets första badare! Weho!

Sedan bar det av tillbaka.

Sista dagen besökte vi Segesta. Ännu ett tempel. Det blåste och var tråkigt väder. Men en fin amfiteater fick vi allt se. Och de godaste Cannoli på resan åts här. Hehe.

Och det var slutet på en vecka på Sicilien. Vi besökte även Erice under fullmåne. Väldigt vackert. Hunden på bilden till vänster var min själsfrändehund. Det kände jag på mig. Tyvärr ringde ingen upp så jag antar att vi hittade rätt gård till den. Mittenbilden visar på utmattad människa efter hårda dagar, tredje bilden visar lite av livets goda. ;-)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Då sitter man här med datorn framför näsan igen. Kanske har influensan träffat mig så att jag ska slippa sitta och plugga (vem kan ens koncentrera sig med huvudvärk och eventuell feber? Inte jag.) Äsch, så istället för att sitta och ha halvångest för att jag inte har haft eller har ork till att studera, så passar jag på att skriva lite om min och Emmas vecka på Sicilien. Jag klargör tidigt att ja, vi var där i januari och att ja, det var 20 grader och även 24 grader. Då vet ni det jag undrade mest om innan vi åkte, alltså, att de har ultimat väder där även vintertid.

Var börjar vi ens? Vi anlände till Falcone-Borsellino och mötte snabbt upp bed & breakfast- ägaren som tidigare hade erbjudit sig som transfer för 25€. Billigt eller dyrt? När man anländer en sen fredagkväll är det inte fy skam! Gamalu tog 30€ per natt för två personer och det enda negativa egentligen var den gemensamma toaletten. Denna i fråga var dock så stor och fin att det där med "negativt" hittar vi mer i periferin. Centralt var det också. Endast sju minuters gångväg därifrån befann vi oss framför Teatro Politeama, som under sent 1800-tal var folkets teater. Pol- popolo- folk... ja du vet hur storyn går.

Vi tog en guidad tur av en trevlig italienska som talade tio gånger snabbare engelska ute än när vi -hehe äntligen - kom in och förstod vad som sades. Både jag och Emma är lite mer tillbakadragna när det kommer till att säga till om sådana där grejer, eller så var vi för koncentrerade på att försöka förstå vad som sades för att ens tänka på att det kanske gick aningen fort. Nåväl. Väl inne blev det som sagt bättre. De färgde fönstren inne i entrén representerar olika tidseror, då Palermo är en stad som genom åren beägrats av lite allt möjligt folkslag och kulturer.

Teatro Politeamo

Teatro Massimo, entré

Bronsstatyn

Väldigt mysig teater med fina små detaljer som de på läktaren svagt frammåtlutande sittplatserna för att åhörarna ska slippa anstränga sig, bronsstatyn med musikguden Apollon och lyrikmusan Euterpe. Vi blev tipsade om, eller tja, snarare anmodade att även besöka il Teatro Massimo, och tja, när man råkar befinna sig i staden med Europas tredje största teater så kanske man inte har så mycket att säga till om.

Eccolo qui, vilken grande bellezza till byggnad! Som förståeligt är, var detta den teater dit överklassfolken gick och såklart platsen där Don Corleone II aka Al Pacino avslutade sina dagar. Inte Pacino som Pacino, men Pacino som Michael Corleone.

Mest typiska är när vi guidade står framför en trappa som ciceronan benämnde "la scala dei morti", Faktan lyder att sista trappsteget är någon centimeter längre än de andra, och därigenom har legenden om att folk har ramlat där och...dött fötts (får man ha ordet dött och fötts i samma mening?). La scala dei morti...Dödstrappan blir det ju. På svenska.

Vi snittar cirka 17 000 steg om dagen. Helt plötsligt kommer vi fram till en korsning som ser för fin ut för att inte ha ett namn, vilket en halv minut senare visar sig stämma. Vi råkar befinna oss mitt i korsningen Quattro Canti från 1600-talet som var tänkt att dela in Palermo i fyra mandamenti, delar. Barockstilen är minst sagt påtaglig och hörnbyggnadernas fyra fasader är vackert dekorerade med fontäner och statyer varibland tre av dessa representerar årstiderna. Se bild på korsningen nedan till höger.

Vi flanerade vidare då plötsligt någonting stort och mäktigt uppträdet framför våra ögon. La Fontana Pretoria är inte att skämta med. Väldigt imponerande och redan här slår det mig vilket jäkla ARBETE människan gjorde förut. Eller slavarna. Ja. Byggd redan 1544, flyttad till torget ovan 1581, och står i sin fullkomliga praktfulla glans än i dag och gör att turister som jag och Emma tappar hakan.

Det visar sig att porten till byggnaden bredvid står öppen. Det visar sin även vara Palazzo delle Aquile så vi smyger in och jag hade en politisk koalition, då jag enkelt fårmajoritet för mitt förslag. Därefter lämnar vi snabbt rummet, går förbi en man som står med handen mot hakan. Han tittarmed en arrogant blick mot dörren vi ska gå ut genom. Eh.

Efter palatset rundade vi hörnet och fäste snabbt ögonen mot kyrkan La Martorana. Orika som vi är beslutade vi oss för att endast beskåda kyrkan från utsidan. Det kostade väl ändå typ 2€ att passera entrén. Nä skämt och sido, men vi var faktiskt ganska trötta.

Vi äter ju också, såklart. En av luncherna sitter vi parkerade på en parkbänk i trädgården Giardino Garibaldi (känns lika fel som att säga CD-skiva). Vi äter dock inte genast vi kom dit precis, nej nej. En av oss bär på en fullpackad plastpåse samtidigt som den andra kånkar på en 1,5 liters vattenflaska, men oaktat vår groteska packning kan vi inte undvika att stanna och begrunda träden Ficus macrophylla. Det kanske har sin förklaring då trädet är mer välkänt som Europas största! Det är väldigt fascinerande. Om du tittar på vad som ser ut som ett eget träd, är det onekligen alldeles för rakt för att växa nedifrån och upp; här tycks det snarare som att gravitationen har spelat sin roll, vilket Emma upptäcker är förklaringen precis 10 sekunder innan Amanda Kefle ger oss ännu mer underlag för teorin. När vi går vidare för att hitta en passande lunchbänk ser vi hängande- jag lovar- hjärtan. Inte hjärtformade som en bar kvinnobak som är historien bakom hjärtat som alla ritar...utan snarare ett animaliskt hjärta. Vad naturen är obehaglig ibland. Tänk om även träd har känslor?
Sen äter vi.

Vi går runt över hela Palermo, så kändes det i alla fall som. Palazzo dei Normanni var tyvärr stängt, men vi gick åtminstone förbi Utan bild. Nåväl, det är ju inte helt fel att beskåda var våra skandinaviska ättlingar från 900-talet höll till under vinterhalvåret (normanni- norrmännen).

FLYTTA TA BORT313446 FLYTTA TA BORT

Vi åt faktiskt också, Arrancini, pizza, pasta, ostar, clementiner...listan görs lång. Kolla bara vilken fin pizza man får om man råkar sitta bredvid pizzabagarna:-) tips till alla som vill skämmas igenom en middag :-D Blev ju sååå mycket bättre också att de vinkar och ropar Ciao varje gång vi går förbi stället, vilket ändå blev tre gånger om dagen i tre dagar...innan vi fick vår lilla bil och gasade iväg.

Likes

Comments

Piteå-ryttare på turné. Eller? Här följer bilder från en ridtur från Lipica, min vecka i fina Toscana, bild från stallet i norra Italien och såklart... hästarna här hemma.

Helt fantastiskt vad energi jag fick av att ÄNTLIGEN sätta mig upp på hästryggen igen. Tre veckor är två veckor och sex dagar för mycket.

Lipica ligger då i Slovenien och är världens äldsta Lipizzanerstuteri, som grundades 1580. De säljer fortfarande hästar till spanska ridskolan i Wien.

En vecka därpå åkte jag ner till Toscana för att hälsa på gården där jag gjorde min WorkAway. Tydligen fanns det många hästar att motionera, bara första dagen red jag Michelangelo, Isotta och Aurora. Titt vad mysigt jag och Isi hade det:

Vilken gård ändå. Hit åker folk från hela världen för att rida. Bara hojta till om ni önskar namn och nummer.;-)

Blacky och katten längst ner till vänster är från stallet i Villa Santina. :D ^

Mysigast är dock att rida ut med vänner och bara babbla. Tack till Martha !<3

Hela måndag tillbringades dock på flygplatser i ett försök att ta sig hem. Tre flyg och en försening senare steg jag ut på backen mot vilken snöflingor stora som snöbollar singlade ner. Eh.

Tisdag åkte jag nästan direkt till stallet. Fina fina Sasha.

Onsdag red jag ut med tova och jack. Bästa!!!

Likes

Comments

En lördag i november. Omringad av alperna, Österrike, Slovenien och det adriatiska havet, med andra ord med massor av alternativ på var dagen ska föra en, är vi överens om att nationalparken Triglav i Slovenien får bli dagens resmål.

Jag lämnar endast bilder och en rekommendation. Det kändes som att besöka årets fyra årstider inom loppet av bara någon timme. Helt fantastiskt.

Ett trevligt återbesök till Bled var inte helt tokigt heller. Solen hade precis gömt sig för dagen, så sjön låg stilla och spegelblank med bergen i bakgrunden...

Eh jo, om man kör bil här glöm för guds skull inte motorvägsbiljetten för 15€ som ska klistras på rutan (giltig 7 dagar). Upprepar: Glöm. den. inte.

Likes

Comments

Det är inte alla som har turen att vakna upp till färdigskuren frukttallrik. Melon, banan, äpple, apelsin och ananas, majoriteten av dem närodlade inom en radie på 10 mil eller så. (Mindre.) Mätta och belåtna sätter vi oss i vår vältankade mini-cooper och låter vägarna leda oss till dagens utkiksplatser.

Ett av dagens stopp var Ribiera dos Caldeirões, en naturpark här på ön São Miguel. Snacka om taget ur en saga! Hur många gånger kan jag egentligen säga det?

Vi åkte även förbi Ponta do Sossego, en fantastisk plats och vy. Kan hända att upplevelsen förstärktes av platsens små katter som strövade omkring. Mycket vilda till utseendet men jäklar också! Keligare katter får man leta länge efter.

Denna bild skulle till mamma men den får läggas upp här. Är som genuint lycklig typ

Vi passerade även byn Nordeste, där vi köpte och delade på portugisiskt fika från en bar (eh konditori är nog att rekommendera men...äsch jag saknar ursäkt (-: ). Utomhuspoolen vid Caloura var väldigt fint. Vinden fick oss dessvärre att avstå från ett dopp.

Tillbaka mot Ponta Delgada kör vi förbi Ilhéu da Vila Franca och den "hemliga" stranden Ribiera das Taínhas. Om den är hemlig eller ej går väl att diskuteras men den är i alla fall mindre och mer avsides än de större stränderna...;-)

Efter att ha sett den östliga sidan av ön körde vi tillbaka till hotellet. Växlande molnighet gjorde att vi svenskar placerade oss vid poolen. Beställde in en smoothie och pommes... lagom till när de kom passerade en regnskur. Som blev ganska stor. Eh skam den som ger sig men vi befann oss snart på lägenhetsbalkongen och soakade lite sunlight där.

Vädret idag (onsdag) är mycket bättre så vi placerar oss vid havskanten. Vid klockan tre skulle vi få en guidad tur.

Likes

Comments

Tänk om man började dagen på kvällen med middag, drink och eventuellt lite dans, sedan vila följt av jacuzzi-bad och upptäcksfärd? Det får lov att provas på i Sverige under midnattssol. Utan den blir ett vanligt typ av dygnsupplägg man får lov att leva efter.

Fast för det behöver ju ett vanligt dygnsupplägg inte nödvändigtvis betyda en vanlig dag. Jag, Karin och Lisa, till exempel, vi började med att utforska den västliga sidan av Azorerna (vilket man då uppenbarligen inte gör varje dag). Första stopp längs vägen blev Vista do Rei, med en vy över kratern Sete Cidades och tvillingsjöarna. Tvillingsjöarna, Lagoa Verde och Lagoa Azul, har som namnet antyder två olika färger! Skröna eller ej får man avgöra själv, men den korta versionen av legenden säger att en blond, blåögd prinsessa förälskade sig i en mörkhårig och grönögd fåraherde. Den ensamstående kungen, rädd över att förlora sin dotter, lär ha förbjudit det unga paret att ens träffa varandra! Prinsessan lär då ha smugit ut för att meddela detta till sin kärlek och deras sista farväl lär ha vållat så många tårar att det två sjöarna bildades...

Den naturvetenskapliga förklaringen är mer hjärtekrossbesparande och menar på att den blåa sjön reflekterar himlens färg, och för sin mörkare nyans av skuggan från kratern, medan den gröna reflekterar algerna på dess säng och grönskan runt omkring.

Vi blev även informerade av vår privata informatör att det precis bredvid utsiktsplatsen låg ett övergivet hotell! Hur coolt!? Må nästan vara höjdpunkten under dagen! ;) jag och Lisa krängde oss över muren som skiljde hotellet från allmänheten och sprang sedan omkring och kollade hur de gamla rummen såg ut. Vi tittade in i ett "No-go" som visade sig vara ett mörk gap efter ett gammalt hiss-schakt. Vyn över tvillingsjöarna från den stora terassen var fantastisk.

Väl inne i Sete Cidades såg vi hur dieselmätaren ändrade sig med allt mellan 72 till 85 km kvar tillgodo. När varningen "vi går på jättereserv nu" började pipa och vi befann oss 30 minuter från närmsta tankstation, vände vi tillbaka till Sete Cidades. Med lite omvägar och viss googling gick vi in på byns pub. "Bom dia, eu não falo português" klargjorde jag och fortsatta på en rå chansning: "para fazer diesel?" Männen i puben utbyter blickar. Efter fler chansningar och några frågor befann vi oss på hans gård och fick vår bil tankad. Jäkla tur. Då var den dagen räddad!

Efter en macka körde vi vidare till nästa ställe: Mata do Canário, här fick båda Lisa och Karin rivsår vid sjön, jag tog istället på mig blöta skor och lera. Haha.

Vi följde även trailen Mata do Inferno som tog oss upp över med utsikt över Gruta do Inferno och Sete Cidades-sjön. Hmh. Denna utsikt ska jag inte ens försöka beskriva.

Här är det helt sinnessjukt vacker miljö. Jag tappar ord och förstånd och får för en sekund för mig att det är här jag ska bo. Haha. Jaja. Lite kalla satte vi oss i bilen. Innan var jag dock tvungen att springa upp och kolla de första 150 meterna av Serra Devassa. Hade vi haft ordentligare hikeutrustning (aka varit förberedda) skulle det vara en mycket förnöjsam upplevelse att även där.

Istället sprang jag tillbaka till bilen, tog en frukt och sedan körde vi mot Mosteiros, en liten by med en fin fyr och utsikt.

Sista anhalten för dagen var Ferreira. De har en väldigt fascinerande naturlig pool här, men trots att vi faktiskt val välmunderade med både badlakan, bikini och chips så var vågorna alldeles för stora gör att göra det hela ofarligt. Tänk er att gigantiska vågor slår in mot den lilla naturliga stenpoolen. Hehe. Mindre skoj. Det är dock perfekt här vid lugnare väder, då poolen i sig en riktigt varm källa men samarbetar med havet för att göra temperaturen badvänligt. :-) se bilden nere till höger.

Innan vi begav oss tillbaka till lägenheten stannade vi vid ytterligare en utkikspunkt. Här låg det stora lavalämningar (de svarta stenarna) och vattnet bar en turkosblå färg mot land.

Färgen syntes dock fattigt på bilderna, men det är väl det som gör att man måste se och uppleva sådana här platser själv. Härligt med ovanliga dagar. :-)

Likes

Comments

För de som inte vet tillhör Azorerna Portugal och ligger 150 mil väster om Lissabon, en pärla mitt i Atlanten alltså. Förra året vann de pris för världens vackraste plats enligt National Geographic.

Klockan nio inbefinner vi oss i lobbyn med packade ryggsäckar, picknick-pack samt badlakan, och står precis redo för att skriva på pappren till hyrbilen. Bara en kvart tidigare var vi i hotellrummet och Karin ropade efter mig: "jag tror att ditt badlakan har ramlat ned till våningen under." Jag gick själv fram och lutade mig över balkongräcket, attans också. Där låg både badlakanet som måste ha blåst ner under Ofelias visit och mitt Linné sedan två dagar tillbaka. Typiskt. Med svansen mellan benen gick jag ner till lobbyn och berättade om min tråkiga incident. Vem hänger ens ut saker på tork om det ska storma och spöregna? Må hända att det nu inte stormade, men regnat hade det allt gjort friskt under hela kvällen.

Jaja, nu befinner vi oss i lobbyn. Jag fick byta ut mitt blåa badlakan mot hotellets gula. Smart drag där.

Vi befinner oss snart i allas vår drömbil: en mini cooper! Så cool! Och vi intar vägen...

Vårt första stopp blir i Furnas, en liten by med termalområden. Snacka om att vara glad att man ingen ätit ägg till frukost! Sulfatlukten sprider sig fort med ångorna och är väl inte den mest favorittippade lukten, men jag antar att det är sådant man står ut för att få se och uppleva områden som detta! Landskapet runt om påminner om något skapat av Hayashi Miyazaki och jag känner mig lika hemma och vilsen som Chihiro.

Det är rent en fröjd att promenera i sådana här miljöer och det slår mig återkommande gånger att livet går ut på sådant här. Att gå runt och bara må bra. Och hästar, såklart. På väg tillbaka till bilen går vi förbi en likörbutik där vi blir efterropade. "Hallå, det är gratis provsmakning!" Då gratis är gott är vi snabba fram till ståndet och det tar inte lång tid innan vi smakat Portugals guldlikör med "tangerine"(mandarin) och deras silverlikör "de leite" (mjölk). Till både min och Karins förvåning vinner mjölklikören med hästlängder! Den hade tydligen vanilj och kakao-arom i sig, vilket kan tänkas vara förklaringen till vårt omdöme. De har även ett x antal övriga likörer, men mjölk och kanel är min favorit! Jag menar... vem tackar nej till en kanelbulle i likörform?

Tydligen gör jag det för med mig hem följer endast en mjölklikör. Fast jag måste erkänna att kanelen var riktigt god den också.

Direkt från Furnas svänger vi av mot den botaniska trädgården Terra Nostra. Här börjar vi med att bada i den ungdomliga källan; en naturligt varm källa med så pass hög järnhaltiga att vattnet tycks grumligt eller rent ut sagt smutsigt. Men som sagt, det är bara järn. Jag trotsar mina naturliga instinkter att inte stiga i, och glider lite haltnervöst ner i vattnet där Lisa redan gjort sig bekväm. Eh. Väl i mår man ju som en dröm.

Det vatten som kommer ut från...vattenkastaren? Ne... fontänen? Ne.... eh. Vattnet som kommer ut till poolen är riktigt varmt, min hud rodnar rent när jag låter vattnet skölja över kroppen. Gradvis? Beh, 38 grader i poolen och närmare 50 ur vattenkastaren (eller 60 jag vet inte).

När vi tycker oss nog orangea går vi upp. Det är varmt ute men när solen går i moln känns det nästan svalt. Vi får en hund på besök som jag tycker verkar bo hör på området. Lite som hunden vid Pompeii. Sådant ser man i ögonen på dem. Den i Pompeii smälte liksom in i omgivningen där, liksom denna smälte in i naturen här...

Själva trädgården är stor, vi går förbi grottor, svarta svanar, trädkonst, vackra sjöar, underliga och hänförande växter och doftande Eucalyptusträd.

Och såklart även hortensior! Azorernas blomma! De växer längs vägkanten på huvudvägen och gör den annars krokiga vägen rätt fröjdfull.

Jag får lite ont i hjärtat när jag stöter på sådana här platser. Det är som om mitt inre jag sliter sig från mitt yttre och säger "stanna här för evigt och skriv en saga om varje sak du ser", och innan jag vet ordet av har jag två färdiga berättelser i huvudet vetandes att de aldrig kommer att skrivas ned eftersom de varken är fördigprocesserade eller har tid att fullföljas. Så då får jag ont i hjärtat ja. Men det är inte så konstigt egentligen. När man omger sig av så mycket levande, både växter som djur, blir det liksom tyngre och jobbigare att se någonting man vet vill leva dö.

Vi åker även förbi Caldeira Vehla, ser Azorernas tydligen enda varma vattenfall (bild uppe till höger)! Vilken natur. På väg ned därifrån går vi förbi en varmbadskälla, där det bara 10 meter från badstället står varningsskyltar för en annan vattensamling dr det står "perigo! Água em ebulição": vattnet där är mellan 60 och 140 grader varmt. så coolt. Tänk att jorden skapar små bubblande platserna på jorden. <3

Längs vägen stöter vi på tonvis med kossor som nöjt står och betar i deras underbart stora hagar! Tänk att de får ha det på sådant här vis året om och slipper att stå i trånga illaluktande ladugårdar. Usch och fy för kohållning i Sverige. Nog för att vädret talar emot men kom igen. Bättre villkor åt korna!!!

Vi stannar till vid många utkiksplatser, vid en av dem bestämmer vi oss för att följa en stig och sätta oss högst upp (på vadå kan frågas). På kullen. Här blåser det mer än vi tidigare kunnat ana och dukar fram lika snabbt som vi äter och dukar av. Hehe.

Efter lunchen bär vi av vidare till Lagoa do Fugo (eldsjön). Satani så vackert. Lämnar bara bilder här.

Innan vi åker tillbaka till hotellet så hinner de resterande molnen från Ofelia att avlägsna sig, så vi beslutar oss för att svänga förbi Ponta delgadas närmaste strand (Praia do pópulo). Här badar jag i meterstpra vågor och för över en lavastenarna för att sedan lägga mig och torka med Lisa och Karin i gräset vind sidan om. Vi hinner även med en timme vid poolen på hotellet innan vi går upp och äter lite.

tenha um bom dia!!!! Beijos!!!

Likes

Comments

Häromveckan satt jag på jobbet och inväntade nattens arbetskollega så att kvällsrapporten skulle kunna börja. Jag satt grubblande och övervägde och försökte planera de möjligheter jag egentligen hade att göra ett mindre taktiskt studentdrag. Lisa, en vän till mig, hade bara ett par dagar innan länkat ett par billiga flygbiljetter med lägenhet, destination Azorerna, till mig. Och jag kunde inte få ur det i huvudet. Så vi pratade lite om utlandsresor. När min arbetskollega väl anlände var bland det första hon sa "ja, för några år sedan gjorde jag i alla fall min drömresa till Azorerna, och det lever jag länge på." Eh. Var det någonting jag väntade på måste det vara ett tecken av liknande slag. 12 timmar senare var biljetterna bokade.

Så 150 mil väster om Lissabon befinner sig jag, Lisa och Karin nu! Vi landade i torsdags till lagom 25 grader sol. Jag hann bara med en timmes poolhäng och smoothie innan jag skulle ha lektion...Aja. Skam den student som ger sig.

Första kvällen åt vi bara här på hotellet, enkelt och smidigt. Sedan beundrade vi solnedgången :)

Denna bild är så fin på dem. <3

Fredag steg vi upp med tuppen och begav oss till Futurismo-centret och förberedde oss för att få simma med vilda delfiner! Fantastiskt! Såg ett dussintals stycken i flock och vi fick sammanlagt simma 3-4 gånger. Snacka om dream come true. Jag kommer bara ihåg när jag var 9 år på Sea World någonstans i USA, och mamma frågade om jag ville simma med delfinerna där. Jag är djupt och innerligt glad att jag sa nej då jag inte klarade av att hålla i döda fiskar (det klarar jag dock inte ens än idag). Det betyder så mycket mer att få se dem i deras naturliga miljö. Där man vet att de har det bra.

En bekant till mig (sedan en vecka) berättade att de är väldigt mån om att skydda de delfiner och valar som finns vid ön.

Tydligen var vi en väldigt tursam grupp. Fick se hur många som helst :-D

Lördag och himlen avslöjade att stormen Ofelia stod bakom dörren. Titta bara himlen. :-) vi har endast tagit en promenad idag och gått till Gruta do Carvão, en av nationalparkerna här på ön och grotta. Vi tog endast kortturen på cirka 30 minuters guidning, men det räckte gott och väl. Mycket information!

Därefter köpte vi bara diskmedel och gick hem. Regnet blev bara mer och mer tilltagande. Men vi överlevde.

Nu befinner vi oss inne i lägenheten och har hunnit ner till jacuzzin ett tag, nu precis har vi sippat på en smoothie och ätit nötter. Frukterna hör är färska och goda. Mmh. Imorgon blir det bilhyrning och upptäcktsfärd runt ön!

Likes

Comments

Att blogga är ingenting jag saknar, men sierska som jag är kan jag lova att jag kommer att sakna inlägg här i framtiden, så here we go: recap of summer 2017.

Är ju i princip vegetarian nu (men gör undantag med lax ibland). I sommar har jag tillagat ett par goda rätter här och ett par goda rätter där, dock hittade jag bara bild på en god tårta, en sparrispaj och en svamprisotto. Satan i gatan så gott.

En midsommar hade jag världens mysigaste förfest med favoriter (var on TOP), sedan gick vi förbi och grattade Jaz och så vidare.

Var förbi på en eller annan drinkkväll också och hade kul en dag på PDOL.

I juli lyckades jag få ledigt sex dagar så då kom jag mig iväg på bröllop i Italien. Vackra och fina Laura och Eddy gifte sig i Cento. Det var en fantastiskt fin ceremoni. Efter bröllopet åkte alla till en villa i närheten och till bringade en mycket trevlig kväll där. Det skönt när det blev svalare ute (men missunna ej myggen...). Under dagen låg det nämligen på 38 grader i skuggan.

Jag och Joel tog på oss sommarens mest utmanande uppgift (efter att träna Sasha, eh). VI SKA LÄRA OSS RYSKA. Ja, jag måste skriva ska, för det har uppenbarligen inte hänt ännu. Efter två ryskamöten stod vi båda ansikte mot ansikte med livets hårda krav. Han fick istället sätta sig vid pianot och låta en ljuv blandning noter spelas och sprida sig i rummet i form av en av Chopins preluder. Mycket trevligare. (Men ryskan, den kommer.)

Min syster har fyllt 26 år så jag har firat henne också. Och Frans baby-shower. Och hans ankomst till jorden. Fina bebis.

Jag var hos frissan steg 1 för att få lite ljusare hår. Sååå bra Emilia är. Nu har det dock hunnit solblekas och går i höstens färger. Men ett till besök ska väl gå att få in för att få till den där kallare tonen. Annars har jag fått besök X2 från Italien. Eller räknas ett av dem från Texas? Hmm.

Det var verkligen kul att Mackenzy kunde komma innan hon åker tillbaka till Texas. Vi klättrade berg med Lisa och Jarrod sen red vi ut också.

På tal om höstar har jag hängt väldigt mycket i stallet med en vit skönhet som jag har fallit pladask för. Hon var väldigt omusklad och tunn efter en vår med lite mindre näringsfyllt hö, men nu jäklar vågar jag nästan säga att hon musklat på sig och fått upp flåset. Hon är men pärla. Så mycket personlighet.

Får nöjas här. Sofiagjirde inte så mycket mer än detta plus jobb. Jo fan!! Läste äntligen Kafka. Fin. A.

Likes

Comments