Våga ta klivet till att få hjälp

Livshistorier

Godmorgon alla fina!
Som jag skrev för någon dag sedan så skulle jag till psykologen igår så jag tänkte bara dela med mig lite av dagen och tankar helt enkelt. Anledningen varför jag skriver detta inlägg är för att det kanske finns någon som är rädd för att söka hjälp och då kanske detta inlägg kan hjälpa någon att ta klivet.
För ca 1 år sedan var jag en person som var rädd för att be om hjälp, jag har alltid trott att jag klarar mig själv och jag har skämts över att be om hjälp.
Det som gjorde att jag ändrade mitt tankesätt var att jag sprang rakt in i väggen, min kropp och mitt liv fungerade inte längre.
Jag kände att ber jag inte om hjälp av någon som kommer jag aldrig komma upp igen och det skrämde mig något oerhört.
Det är aldrig försent att be om hjälp och jag hoppas som sagt att jag kan inspirera någon att faktiskt våga söka hjälp för det har jag gjort nu och fast det bara var första gången där så känner jag en slags lättnad redan.

Här kommer en liten kort berättelse om gårdagen!

Jag såg bussen kommer i ögonvrån och jag stod där och hoppades på att det inte skulle vara så mycket folk på bussen idag. Jag försökte lugna mig själv genom att tänka att jag hade valt en tid där det oftast brukar vara lite mindre folk så det borde vara lugnt.
Jag klev på bussen och klumpen i magen släppte direkt när jag såg att bussen var tom, jag satte mig på en plats och satt in hörlurarna med musik i för att försvinna ifrån omgivningen.
Stressen om att det skulle vara mycket folk på bussen hade lagt sig men stressen att jag inom en timme skulle behöva prata med någon jag inte träffat förut blev värre och värre.

Jag klev av bussen, höjde volymen för på något sätt så lindrar hög musik min ångest och det får mig att slappna av lite.
Jag började gå mot öppenpsyk, solen värme skönt mot min hud och tankarna bara snurrade om allt möjligt, det var som att spela upp en film på hög hastighet.
Fast det bara tog 20 minuter att gå dit så kändes det som en evighet för på den korta stunden hade jag hunnit rabblat igenom massa minnen, saker jag ville prata med henne om och tänkte gång på gång att detta kommer vara min räddning.
Jag försökte intala mig själv att denna gång kommer detta hjälpa mig, det kommer inte sluta som dom andra gångerna utan denna gång så vill jag ha hjälp. Jag vill öppna upp mig, låta psykologen hjälpa mig och jag vill vara ärlig med precis allt för jag är så redo att må bra.
När jag gick där i solen så kändes det annorlunda mot alla andra gånger som jag har gått och pratat med någon, det är svårt att förklara men jag kände mig redo på något sätt.
Alla andra gånger som jag har gått och pratat med någon så har jag nog med handen på hjärtat inte insett att jag behöver hjälp utan jag har velat klara mig själv. Denna gång så skriker mig kropp och hjärna efter hjälp och fast jag inte mår bra så är det så skönt att känna att jag är redo att få hjälp.
Jag var lite orolig innan att jag skulle ha låst mig helt efter så lång tid men när jag satt mig i stolen mitt emot henne så var som att öppna en kran. Allt som jag hållit inne så lång tid rann bara av mig, jag kunde inte sluta prata och jag tror tom att jag var oförskämd och avbröt henne ibland för jag hade så mycket som jag behövde få ur mig.
Det var många olika känslor som rusade genom min kropp ångest, sorg, glädje och vissa stunder satt jag tom och skakade för kroppen var så känsloladdad av det vi pratade om.
Vetskapen om att någon faktiskt kommer försöka hjälpa mig med olika saker jag själv inte klarar av att fixa är helt underbart.
På något sätt så kändes det som en befrielse, en befrielse att få släppa ut alla demoner som ständigt hälsar på hos mig.
Men fast mina tankar bara malde ut från min mun utan att jag behövde tänka så mycket så kändes det som att hjärnan rensades ord efter ord som jag fick ur mig.
Tiden bara sprang iväg och helt plötsligt så hade jag suttit där längre än vad man brukar och ska jag vara ärlig så ville jag inte därifrån. Jag ville sitta där och bara få prata, prata om allt möjligt!
Fast det bara var första gången och jag inte hann prata om så mycket djupa saker så kände jag någon slags lättnad när jag gick därifrån.
En lättnad om att någon faktiskt vill hjälpa mig och kommer lägga ner tid varje vecka för att kunna hjälpa mig.
Jag har fortfarande hoppet kvar att även jag kan må bra igen!

Gillar

Kommentarer

jessina
jessina,
stark av dig! 💕nouw.com/jessina
Matilda
Matilda,
Åh gud, jag blev helt lättad av att bara läsa om det! Känner igen känslan så väl. Så jävla bra att du gick trots att det kändes skitjobbigt innan!! matildabergstedt.blogg.se
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229