Missbruket vad starkare än kärleken!

Min vardag

Godmorgon alla fina!
Jag är så otroligt ledsen för att jag har varit så off och inte svarat på alla fina kommentarer eller varit in på era fantastiska bloggar så mycket.
Det kommer bli bättre, det lovar jag men just nu svamlar jag bara runt i mörkret utan att hitta en väg ut.
Som ni vet så har vi det riktigt tufft, så pass att jag knappt har energi till att gå upp på morgonen.
Jag kan inte ens beskriva hur jag mår, mina känslor är som borta och det enda jag känner är hopplöshet.
Jag orkar inte med någonting just nu!
Saker som jag annars älskar glider ur mina händer och det gör mig så ledsen!
Är så ledsen att jag inte skriver så välskrivna inlägg eller gör videos till Youtube dessa dagar som gått.
Fan det är så mycket känslor med allt det här att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag som trodde att livet hade vänt nu, att vi skulle få det bra!
Men istället så blir det såhär!
Jag vet att det inte är min sambos fel, att det är en sjukdom men jag kan ändå inte sluta känna dessa känslor.
Att jag har gjort något fel..
Att jag inte varit bra nog..
Att hade jag gjort på något annat sätt så kanske detta inte hade hänt..
Att jag inte gör honom tillräckligt lycklig för att hålla sig borta från sin drog..
Det är inte lätt att vara sambo med en före detta missbrukare som fått återfall!
Trots detta som hänt så är jag så stolt över honom att han klarat sig så länge utan och det är något jag försöker visa för honom att jag är.
Jag vill bara att allt blir bra!

För att ens överleva denna svåra tid så försöker jag skriva dikter så bjuder på en idag!

Jag har alltid lyckas ta mig över hinder, stora som små har alltid kvittar.
Denna gång vet jag inte hur jag ska lyckas för kontrollen ligger inte i mina händer.
Jag må har känt mig otroligt ensam i många år i min uppväxt men jag har ändå överlevt trots allt.
Denna ensamhetskänsla jag känner nu tar nästan död på mig och jag förstår inte hur jag ska överleva.
Jag har förlorat många människor i mitt liv och det har gjort ont men inget som har fått undan mina ben.
Denna gång är jag så pass rädd att förlora det enda jag har att jag knappt kan leva ett normalt liv.
Jag har haft psykiskt ohälsa sen jag var 16 och det har varit otroligt tufft att handskas med men jag har klarar mig hittills.
Denna gång måste jag handskas med mig själv och en annan person som mår så mycket värre än mig och jag vet inte hur det ska gå till.
Trots många motgångar och dåligt mående så har jag alltid sett ljuset i tunneln.
Denna gång ser jag inget ljus, ingen tunnel utan bara en massa mörker så jag inte kan hitta ut.
Jag känner att livet bara rasar mer och mer. Bit efter bit faller allt isär och jag kan inte få tillbaka bitarna.
Just nu mår jag så pass dåligt att jag knappt kan få ner det i ord.
Kan inte en enda människa i vården höra ens rop på hjälp innan det är försent?
En enda människa behövs för att lyckas börja klättra upp igen

Gillar

Kommentarer

linndossing
linndossing,
Självklart kan allt på internet vänta. Det ni går igenom just nu är viktigare <3 Kramnouw.com/linndossing
SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Det känns så otroligt skönt att få läsa, det gör så att jag får mindre ångest så tack älskade du. Massa kramar 😊 <3nouw.com/sofialissmyr
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229