Känslan av att vara vilsen i livet blir allt starkare!

Godmorgon alla fina!
Jag försöker ständigt jobba med att vara positiv, att alltid se saker positivt men ibland så tryter den där härliga känslan och där är jag tyvärr just nu.
Just nu när jag sitter här och skriver detta inlägg så har jag en sån ångestklump i magen av många olika orsaker.
Men den största orsaken är att viruset har blivit sämre!
Jag kan säga som såhär att jag har ändå sen börjat haft stor respekt och varit livrädd att bli sjuk.
Jag är inte så rädd för min egen del, eller lite men jag är mest rädd för andras skull, dom som är i riskgrupp.
Jag har verkligen försökt att hålla mig lugn dessa månader i både tankar, måendet och handlingar.
Det har gått relativt bra men nu när det kom som en käftsmäll att det har blivit värre igen så blev ångesten alldeles för stor.
Jag som lider av Autism har verkligen så svårt med förändringar, bra som dåliga och detta år har verkligen satt mitt psyke på prov eftersom så mycket har förändrats.
Det är tufft vanligtvis att försöka leva upp till samhällets normer men detta år har varit ännu tuffare när det är som det är.
Jag försöker besegra min ångest och alla känslor med att det snart är över men det är så himla svårt.
Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det på bästa sätt mer än att jag känner mig inlåst, fotfästet om de saker jag tänkt göra är som bortblåst och jag ser inte längre ljuset i tunneln som jag hade som en kompass tidigare iår.
Saker som varit planerade superlänge som att gå på Autismgrupp, börja med körkortet och andra slags möten har vi ställt in för andras skull.
Det är verkligen det minsta vi kan göra för att göra allt vi kan men samtidigt ger det mig sån ångest att inte veta hur framtiden ser ut längre.
Jag hade dessa saker att kämpa för, se fram emot att klara av en efter en och nu är det helt tomt.
Som sagt så gör vi mer än gärna detta för andra människor men jag kan inte undan gå ångesten som kommer att inte kunna gå på speciellt autismgruppen.
Jag har verkligen sett fram emot den för att kunna få hjälp till ett värdigt liv, att kunna få verktyg och att kunna nå det drömliv jag har genom stödet man förhoppningsvis får där.
Jag försöker verkligen tänka att det snart kommer ge sig, att jag snart kommer få hjälp med min autism så jag kan må bra och leva ett lättare liv men det är så tungt just nu om jag ska vara ärlig.
Jag är okej med att inte kunna umgås med folk, att inte kunna shoppa eller göra andra saker.
Det som mest är jobbigt för mig är såna här saker som handlar om mitt mående och att växa som person.
Jag har känt i så många år att jag sitter fast, jag sitter verkligen fast och vet inte åt vilket håll jag ska gå åt i livet för att ens komma dit jag vill.
Nu när jag har fått en diagnos så har jag förhoppningen om att äntligen få den hjälp jag i så många år har längtat efter.
Jag är trött på att må dåligt, trött på att känna mig vilsen och trött på att aldrig komma någonstans i livet.
Eftersom jag har känt såhär så pass länge så var det så tufft igår när jag och läraren från autismgruppen kom överens om att skjuta upp gruppen pga viruset.
Det känns som ett rätt val i hjärtat för att hjälpa andra men samtidigt så sjukt tufft för jag känner mig så tom och vilsen igen.
Nu gäller det att bara titta framåt och våga tro på att allting blir bra och löser sig!
Jag brukar inte skriva såna här personliga inlägg så ofta men kände att jag behövde få ur mig lite för att kanske kunna lätta på ångesten en gnutta.
Kanske är det någon som känner igen sig, kanske inte!

Gillar